M’Cheyne Bible Reading Plan

Vatten ur klippan

17 På Herrens befallning bröt hela Israels menighet upp från öknen Sin och drog från lägerplats till lägerplats, och de slog läger i Refidim. Där hade folket inget vatten att dricka. ² Då klagade folket på Mose och sade: "Ge oss vatten att dricka." Mose svarade dem: "Varför klagar ni på mig? Varför sätter ni Herren på prov?" ³ Men folket törstade efter vatten, och de knotade mot Mose. De sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten, så att vi och våra barn och vår boskap måste dö av törst?" ⁴ Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad skall jag göra med det här folket? Snart stenar de mig." ⁵ Herren svarade Mose: "Tag med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Och tag i din hand staven med vilken du slog på Nilfloden och gå. ⁶ Se, jag skall stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall slå på klippan. Då skall vatten komma ut ur den, så att folket får att dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. ⁷ Och han gav platsen namnet Massa^[a] och Meriba,^[b] eftersom Israels barn hade klagat och satt Herren på prov och sagt: "Är Herren ibland oss eller inte?"

Amalekiterna besegras

⁸ Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim. ⁹ Då sade Mose till Josua: "Välj ut manskap åt oss och drag ut i strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen." ¹⁰ Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. ¹¹ Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. ¹² När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner. ¹³ Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd.

¹⁴ Herren sade till Mose: "Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Josua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen." ¹⁵ Och Mose byggde ett altare och gav det namnet Herren mitt baner. ¹⁶ Han sade: "En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren skall strida mot Amalek från släkte till släkte."

Jesu fullmakt

20 En dag när Jesus undervisade folket i templet och predikade evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram ² och frågade honom: "Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta och vem som har gett dig den fullmakten?" ³ Han svarade dem: "Jag har också en fråga. Säg mig: ⁴ Johannes dop, kom det från himlen^[a] eller från människor?" ⁵ De överlade med varandra och sade: "Svarar vi: Från himlen, kommer han att fråga: Varför trodde ni då inte på honom? ⁶ Säger vi: Från människor, kommer allt folket att stena oss, eftersom de är övertygade om att Johannes var en profet." ⁷ Och de svarade att de inte visste varifrån det var. ⁸ Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta."

Liknelsen om de onda vingårdsarbetarna

⁹ Sedan berättade han denna liknelse för folket: "En man planterade en vingård och arrenderade ut den till vingårdsarbetare och reste bort en längre tid. ¹⁰ När tiden var inne skickade han en tjänare till vingårdsarbetarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens avkastning. Men vingårdsarbetarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. ¹¹ Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och hånade och skickade i väg tomhänt. ¹² Därefter sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och jagade bort. ¹³ Då sade vingårdens herre: Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son. Honom skall de väl ha respekt för. ¹⁴ Men när vingårdsarbetarna fick se honom, överlade de med varandra och sade: Här har vi arvtagaren! Låt oss döda honom, så får vi arvet. ¹⁵ Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom.

Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? ¹⁶ Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra." När de hörde detta, sade de: "Det får aldrig hända!" ¹⁷ Men han såg på dem och frågade: "Vad menas då med detta ord i Skriften: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. ^{[b] 18} Var och en som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder." ¹⁹ De skriftlärda och översteprästerna ville nu gripa honom på en gång, men de vågade inte för folket. De förstod att det var om dem han hade talat i denna liknelse.

Skatt till kejsaren

²⁰ De höll Jesus under uppsikt och skickade ut några för att vakta på honom. Dessa skulle låtsas vara ärliga och söka få fast honom för något som han sade, så att man kunde utlämna honom åt överheten, åt landshövdingen. ²¹ De frågade honom: "Mästare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte anpassar dig efter människor utan verkligen förkunnar Guds väg.^{[c] 22} Är det rätt att vi betalar skatt till kejsaren eller inte?" ²³ Men han genomskådade deras list och sade till dem: ²⁴ "Visa mig ett mynt.^[d] Vems bild och inskrift har det?" De svarade: "Kejsarens". ²⁵ Han sade till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." ²⁶ Och de kunde inte få fast honom för något som han sade inför folket. De förundrade sig över hans svar och hade inget att säga.

Frågan om uppståndelsen

²⁷ Några sadduceer^[e] - dessa som förnekar att det finns någon uppståndelse - kom fram och ställde en fråga till Jesus: ²⁸ "Mästare, Mose har gett oss den föreskriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. ²⁹ Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog barnlös. ³⁰ Den andre ³¹ och den tredje gifte sig med henne, och så gjorde alla sju. De dog och lämnade inga barn efter sig. ³² Till slut dog också kvinnan. ³³ Vem skall hon bli hustru till vid uppståndelsen? Alla sju var ju gifta med henne."

³⁴ Jesus svarade dem: "De som lever i den här världen gifter sig och blir bortgifta. ³⁵ Men de som anses värdiga att vinna den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. ³⁶ Inte heller kan de dö längre, ty som uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn. ³⁷ Men att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. ^{[f] 38} Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla." ³⁹ Då sade några skriftlärda: "Mästare, du har rätt i vad du säger." ⁴⁰ Och de vågade inte mer ställa någon fråga till honom.

Vem Messias är

⁴¹ Jesus sade till dem: "Hur kan man säga att Messias är Davids son? ⁴² David säger ju själv i Psaltaren: Herren sade till min Herre:^[g] Sätt dig på min högra sida,^{[h] 43} tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter.^{[i] 44} David kallar honom alltså Herre. Hur kan han då vara hans son?"

Jesus varnar för de skriftlärda

⁴⁵ Medan allt folket hörde på, sade Jesus till sina lärjungar: ⁴⁶ "Akta er för de skriftlärda, som njuter av att gå omkring i långa mantlar och älskar att bli hälsade på torgen och att sitta på de främsta platserna i synagogorna och ha hedersplatserna vid festmåltiderna. ⁴⁷ De äter änkorna ur husen och ursäktar sig med sina långa böner. De skall få en så mycket strängare dom."

35 Elihu fortsatte. Han sade:

5 ¹ Vi vet att om vårt jordiska tält^[a] rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. ² Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, ³ ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna. ⁴ Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill inte bli avklädda utan överklädda, för att det som är dödligt skall bli uppslukat av livet. ⁵ Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning.

⁶ Vi är därför alltid vid gott mod, fastän vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. ⁷ Ty vi lever här i tro, utan att se. ⁸ Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren. ⁹ Därför sätter vi en ära i att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. ¹⁰ Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.

Försoningens tjänst

¹¹ Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor, men för Gud är det uppenbart hurdana vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten. ¹² Inte så att vi på nytt vill rekommendera oss själva inför er, men ni får tillfälle att berömma er av oss, så att ni har något att svara dem som berömmer sig av yttre ting och inte av det som finns i hjärtat. ¹³ Har vi varit borta från våra sinnen, var det för Gud. Är vi vid sans och besinning, så är det för er. ¹⁴ Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. ¹⁵ Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. ¹⁶ Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt.^[b] Även om vi lärt känna Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte längre så. ¹⁷ Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. ¹⁸ Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. ¹⁹ Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. ²⁰ Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. ²¹ Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.^[c]