M’Cheyne Bible Reading Plan

Manna och vaktlar

16 Hela Israels menighet bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, mellan Elim och Sinai. ² Och hela Israels menighet knotade mot Mose och Aron i öknen ³ och sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger."

⁴ Då sade Herren till Mose: "Se, jag skall låta det regna bröd från himlen åt er. Folket skall gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så skall jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. ⁵ När de på sjätte dagen lagar till vad de har fört hem, skall det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag."

⁶ Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: "I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, ⁷ och i morgon skall ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni knotar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle knota mot oss?" ⁸ Och Mose fortsatte: " Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni knotar mot honom. Men vilka är vi? Ni knotar inte mot oss utan mot Herren."

⁹ Därefter sade Mose till Aron: "Säg till hela Israels menighet: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni knotar." ¹⁰ När sedan Aron hade talat till hela Israels menighet, vände de sig mot öknen, och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.

¹¹ Och Herren sade till Mose: ¹² "Jag har hört hur Israels barn knotar. Säg till dem: I skymningen skall ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud."

¹³ På kvällen kom vaktlar och övertäckte lägret, och följande morgon låg det dagg runt omkring lägret. ¹⁴ När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. ¹⁵ Israels barn såg det, och då de inte visste vad det var frågade de varandra: "Vad är det här?" Mose sade till dem: "Detta är brödet som Herren har gett er att äta. ¹⁶ Och detta är vad Herren har befallt: Var och en skall samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer för var person skall ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en skall ta åt dem som han har i sitt tält."

¹⁷ Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. ¹⁸ Men när de mätte upp det med gomermåttet, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite fattades det ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat. ¹⁹ Och Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av det till i morgon." ²⁰ Men de lydde inte Mose, utan somliga sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. ²¹ De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

²² På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. ²³ Då sade han till dem: "Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en Herrens heliga sabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon." ²⁴ Och de sparade det till följande morgon, som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. ²⁵ Mose sade: "Ät detta i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. ²⁶ I sex dagar skall ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något."

²⁷ Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. ²⁸ Då sade Herren till Mose: "Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? ²⁹ Se, Herren har givit er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen." ³⁰ Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen.

³¹ Israels barn kallade det manna.^[a] Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung. ³² Och Mose sade: "Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land." ³³ Till Aron sade Mose: "Tag ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det skall förvaras till kommande släkten." ³⁴ Som Herren hade befallt Mose, så gjorde Aron. Han ställde det framför vittnesbördet^[b] för att förvaras där. ³⁵ Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända till dess de kom till bebott land. De åt manna till dess de kom till gränsen av Kanaans land. ³⁶ - En gomer är en tiondels efa. -

Jesus hos publikanen Sackeus

19 Jesus kom därefter in i Jeriko och vandrade genom staden. ² Och se, där fanns en man som hette Sackeus och var förman vid tullen,^[a] och han var rik. ³ Han ville se vem Jesus var men kunde inte för folkskarans skull, ty han var liten till växten. ⁴ Då sprang han i förväg och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen. ⁵ När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: "Sackeus, skynda dig ner, ty i dag måste jag komma och stanna i ditt hus." ⁶ Sackeus skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. ⁷ Alla som såg det mumlade förargat: "Han har tagit in hos en syndare." ⁸ Men Sackeus stod där och sade till Herren: "Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka." ⁹ Jesus sade till honom: "I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son. ¹⁰ Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat."

Liknelsen om punden

¹¹ När de hörde detta, berättade Jesus ännu en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de tänkte sig att Guds rike genast skulle träda fram på ett synligt sätt. ¹² Han sade: "En man av förnäm släkt for till ett land långt borta för att få kungavärdighet och sedan komma tillbaka. ¹³ Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio pund^[b] och sade till dem: Gör affärer med dessa tills jag kommer tillbaka. ¹⁴ Men hans landsmän hatade honom, och när han hade farit skickade de sändebud som skulle säga: Vi vill inte ha honom till kung över oss. ¹⁵ Men han fick sin kungavärdighet, och när han kom tillbaka lät han kalla till sig tjänarna som hade fått pengarna. Han ville veta vad var och en hade förtjänat. ¹⁶ Den förste kom och sade: Herre, ditt pund har gett tio pund till. ¹⁷ Då sade kungen: Bra, du gode tjänare. Eftersom du har varit trogen i det minsta skall du härska över tio städer. ¹⁸ Den andre kom och sade: Ditt pund har gett fem pund till. ¹⁹ Kungen sade till honom: Du skall härska över fem städer. ²⁰ Därefter kom en annan tjänare och sade: Herre, se här är ditt pund. Jag har haft det förvarat i en duk ²¹ av fruktan för dig, eftersom du är en sträng man som tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått. ²² Hans herre sade till honom: Efter dina egna ord skall jag döma dig, du onde tjänare! Du visste att jag är en sträng man, som tar ut vad jag inte har satt in och skördar vad jag inte har sått. ²³ Varför satte du inte in mina pengar i en bank, så att jag kunde få ut dem med ränta när jag kom tillbaka? ²⁴ Och till dem som stod bredvid sade han: Ta ifrån honom hans pund och ge det åt den som har tio pund. ²⁵ De sade: Herre, han har redan tio pund. ²⁶ Ja, jag säger er: Var och en som har skall få, men den som inget har, från honom skall tas också det han har. ²⁷ Men dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung över sig, för hit dem och hugg ner dem inför mina ögon."

Jesu intåg i Jerusalem

²⁸ Sedan Jesus hade sagt detta gick han framför dem upp till Jerusalem. ²⁹ Då han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Oljeberget, sände han i väg två av sina lärjungar ³⁰ och sade: "Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna ett åsneföl, som står där bundet och som ännu ingen har suttit på.^[c] Lös det och led hit det. ³¹ Och om någon frågar er varför ni löser det, skall ni svara: Herren behöver det." ³² De som var utsända begav sig i väg och fann att det var som han hade sagt dem. ³³ Och de löste fölet. Då frågade de som ägde det: "Varför löser ni fölet?" ³⁴ De svarade: "Herren behöver det." ³⁵ Och de ledde det till Jesus och lade sina mantlar på det och lät Jesus sitta upp. ³⁶ Och där han red fram bredde man ut sina mantlar på vägen.

³⁷ Då han närmade sig sluttningen av Oljeberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar som de hade sett: ³⁸ "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!" ³⁹ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: "Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!" ⁴⁰ Han svarade: "Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa."

Jesus gråter över Jerusalem

⁴¹ När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den ⁴² och sade: "Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. ⁴³ Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. ⁴⁴ De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig."

Jesus i templet

⁴⁵ Sedan gick Jesus in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där. ⁴⁶ Han sade till dem: "Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. ^[d] Men ni har gjort det till ett rövarnäste." ⁴⁷ Och han undervisade var dag i templet. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare sökte efter ett tillfälle att röja honom ur vägen, ⁴⁸ men de kunde inte komma på hur de skulle gå till väga. Ty allt folket hängde vid hans läppar och lyssnade ivrigt.

34 Elihu fortsatte. Han sade:

4 ¹ Därför, då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så tappar vi inte modet. ² Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete. ³ Är vårt evangelium dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. ⁴ Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild. ⁵ Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull. ⁶ Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.

Skatten i lerkärl

⁷ Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. ⁸ Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, ⁹ förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. ¹⁰ Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. ¹¹ Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. ¹² Så verkar döden i oss, och livet i er. ¹³ Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, ^[a] så tror också vi, och därför talar vi. ¹⁴ Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. ¹⁵ Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.

Tron och hoppet

¹⁶ Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. ¹⁷ Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. ¹⁸ Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.