M’Cheyne Bible Reading Plan
Vandringen genom Röda havet
14 Herren sade till Mose: 2 "Säg till Israels barn att de vänder om och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon skall ni slå läger vid havet. 3 Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet och blivit instängda i öknen. 4 Och jag skall göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren." Och de gjorde så.
5 När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket, och de sade: "Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!" 6 Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig. 7 Han tog sexhundra utvalda vagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten och ledande krigsmän på var och en av dem. 8 Och Herren gjorde faraos, den egyptiske kungens, hjärta hårt så att han förföljde Israel när hela folket drog ut med upplyft hand. 9 Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon.
10 När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. 11 Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen." 13 Mose svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. 14 Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla."
15 Sedan sade Herren till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. 16 Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark. 17 Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. 18 Egyptierna skall inse att jag är Herren, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare."
19 Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, 20 så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma inpå den andra.
21 Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. 22 Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. 23 Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. 24 Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den. 25 Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: "Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna."
26 Och Herren sade till Mose: "Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare." 27 Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen vände vattnet tillbaka till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde omkring dem mitt i havet. 28 Vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.
29 Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30 På detta sätt frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31 När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.
Förförelser. Synd och förlåtelse
17 Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelser måste komma, men ve den genom vilken de kommer! 2 Det vore bättre för honom att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havet än att han vilseleder en av dessa små. 3 Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. 4 Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom."
Tro och tjänst
5 Då sade apostlarna till Herren: "Ge oss mer tro." 6 Herren svarade: "Om ni har tro som ett senapskorn, skall ni kunna säga till det här mullbärsfikonträdet: Dra upp dig med rötterna och sätt ner dig i havet! Och det skulle lyda er.
7 Om någon av er har en tjänare som plöjer eller vaktar boskap, säger han då till honom, när han kommer hem från marken: Kom genast och ät. 8 Säger han inte i stället: Laga nu till vad jag skall äta och fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker. Sedan får du själv äta och dricka. 9 Inte tackar han tjänaren, för att denne gjorde det han var tillsagd att göra? 10 Så skall också ni säga, när ni har gjort allt som krävs av er: Nu är vi tjänare utan uppgifter.[a] Vi har bara gjort det vi var skyldiga att göra."
De tio spetälska
11 På sin färd till Jerusalem tog Jesus vägen genom Samarien och Galileen. 12 När han var på väg in i en by, kom tio spetälska män emot honom. De stannade på avstånd 13 och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!" 14 Då han fick se dem, sade han: "Gå och visa er för prästerna." Och medan de var på väg dit, blev de rena. 15 Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst 16 och föll ner för Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarit.[b] 17 Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio? 18 Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?" 19 Och han sade till honom: "Stig upp och gå! Din tro har frälst dig."
Guds rikes ankomst
20 Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: "Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. 21 Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er."[c] 22 Till sina lärjungar sade han: "Det skall komma en tid, då ni längtar efter att få se en enda av Människosonens dagar, men ni kommer inte att få det. 23 Man skall säga till er: Se, där är han, eller: Här är han. Men gå inte dit, och följ inte med. 24 Ty liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ända till den andra, så skall Människosonen vara på sin dag. 25 Men först måste han lida mycket och bli förkastad av detta släkte.
26 Som det var på Noas tid, så skall det vara under Människosonens dagar. 27 Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. 28 På samma sätt var det på Lots tid: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, 29 men den dag då Lot gick ut från Sodom lät Gud eld och svavel regna från himlen och gjorde slut på dem alla. 30 På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig.
31 Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset, skall han inte gå ner och hämta dem. På samma sätt skall den som är ute på åkern inte vända tillbaka hem. 32 Tänk på Lots hustru! 33 Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv, han skall bevara det. 34 Jag säger er: Den natten skall två ligga i samma säng. Den ene skall tas med och den andre skall lämnas kvar. 35 Två kvinnor skall mala tillsammans. Den ena skall tas med och den andra lämnas kvar."[d] 37 De frågade honom: "Var då, Herre?" Han svarade dem: "Där den döda kroppen ligger, där kommer gamarna att samlas."
Elihus tal (Kap 32-37)
32 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han i sina egna ögon var rättfärdig.
2 Men Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Mot Job blev han upprörd, därför att denne menade sig ha rätt mot Gud. 3 Och mot Jobs tre vänner blev han upprörd, därför att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
4 Elihu hade dröjt att tala till Job eftersom de andra var äldre än han. 5 Men då Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd.
6 Så Elihu, Barakels son, från Bus tog till orda. Han sade:
Jag är ung, och ni är gamla.
Därför var jag rädd och vågade inte
lägga fram min mening för er.
7 Jag tänkte: "Må åldern tala
och de många åren förkunna visdom."
8 Men det beror på anden i människan,
den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.
9 Det är inte åldern som ger vishet,
inte bara gamla förstår vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna på mig!
Också jag vill lägga fram min mening.
11 Se, jag väntade på era ord,
jag lyssnade efter förståndigt tal från er,
när ni sökte finna de rätta orden.
12 Jag lyssnade uppmärksamt på er,
men se, ingen kunde motbevisa Job,
ingen kunde ge honom svar på tal.
13 Svara nu inte: "Vi möttes av vishet.
Gud, inte en människa, skall slå ner honom."
14 Hans ord var inte riktade mot mig,
och jag skall inte bemöta honom med era argument.
15 De är bestörta och svarar ej mer,
de har förlorat talförmågan.
16 Skulle jag vänta då de ingenting kan säga,
då de står där utan något svar?
17 Också jag vill ta till orda,
också jag vill säga min mening.
18 Ty jag är uppfylld av ord,
anden inom mig tvingar mig.
19 Se, mitt inre är som instängt vin,
likt en ny vinlägel är det nära att brista.
20 Därför måste jag tala och få lättnad,
jag måste öppna mina läppar och svara.
21 Jag skall inte vara partisk mot någon
och jag vill inte smickra någon människa.
22 Smicker vill jag ej veta av,
annars kunde min skapare strax rycka bort mig.
2 1 Jag hade nämligen bestämt mig för att inte komma och göra er bedrövade igen. 2 Om jag bedrövar er, vem gör då mig glad, om inte just den som jag har bedrövat? 3 Jag skrev som jag gjorde för att jag inte skulle bli bedrövad vid min ankomst genom dem som borde glädja mig. Jag är nämligen övertygad om att min glädje är allas er glädje. 4 Det var i djup nöd och ångest, under många tårar, som jag skrev till er, inte för att ni skulle bli bedrövade utan för att ni skulle förstå vilken kärlek jag har just till er.
5 Om en viss person har orsakat sorg, så är det inte mig han har bedrövat, utan er alla i viss mån - för att inte säga för mycket. 6 Det räcker med den bestraffning han har fått av de flesta. 7 Nu bör ni i stället förlåta och trösta honom, så att han inte alldeles går under i sin djupa sorg. 8 Därför uppmanar jag er att bemöta honom med kärlek. 9 När jag skrev till er, var det också för att få veta om ni skulle bestå provet och vara lydiga i allt. 10 Den som ni förlåter, honom förlåter också jag. Ty det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, det har jag gjort för er skull, inför Kristi ansikte, 11 för att vi inte skall bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till.
Aposteln är Guds triumferande fånge
12 När jag kom till Troas för att predika Kristi evangelium, hade Herren öppnat en dörr för mig. 13 Ändå fick jag ingen ro i min ande, eftersom jag inte fann min broder Titus där, så jag tog avsked av dem och for till Makedonien. 14 Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft.[a] 15 Ty vi är en Kristi rökelse inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som blir förtappade, 16 för de senare en doft av död till död, för de förra en doft av liv till liv. Vem räcker till för detta? 17 Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln