M’Cheyne Bible Reading Plan

Jakob möter Esau

33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. ² Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. ³ Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ner till jorden, innan han kom fram till sin bror. ⁴ Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

⁵ När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: "Vilka är de här som du har med dig?" Han svarade: "Det är barnen som Gud har gett din tjänare." ⁶ Sedan gick slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. ⁷ Efter dem gick Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist gick Josef och Rakel fram och bugade sig. ⁸ Esau frågade: "Vad menade du med hela den skara som jag mötte?" Han svarade: "Jag ville finna nåd för min herres ögon." ⁹ Men Esau sade: "Jag har nog. Behåll det du har, min bror." ¹⁰ "Nej, jag ber dig", svarade Jakob "om jag har funnit nåd för dina ögon så tag emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte, när du tar emot mig så vänligt. ¹¹ Tag emot gåvan som jag har sänt dig, för Gud har varit nådig mot mig, och jag har allt." Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.

¹² Och Esau sade: "Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig." ¹³ Men Jakob svarade honom: "Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. ¹⁴ Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir." ¹⁵ Då sade Esau: "Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig." Men Jakob svarade: "Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon."

¹⁶ Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. ¹⁷ Men Jakob begav sig till Suckot och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.^[a]

¹⁸ Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Sikem i Kanaans land och slog läger utanför staden. ¹⁹ Det jordstycke där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor av sönerna till Hamor, Sikems far. ²⁰ Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel.^[b]

Liknelsen om såningsmannen

4 Sedan började han undervisa vid sjön igen. Då samlades så mycket folk kring honom att han steg i en båt och satt i den ute på sjön, medan allt folket stod på stranden. ² Han använde många liknelser, när han undervisade dem och sade: ³ "Lyssna! En såningsman gick ut för att så. ⁴ Och när han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. ⁵ En del föll på stenig mark där det inte fanns mycket jord, och det kom snart upp därför att det inte hade djup jord. ⁶ Men när solen steg sveddes det, och eftersom det inte hade någon rot torkade det bort. ⁷ En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp och kvävde det, så att det inte gav någon skörd. ⁸ Men en del föll i god jord. Det sköt upp och växte och gav skörd, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt." ⁹ Och han sade: "Hör, du som har öron att höra med!"

¹⁰ När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom, frågade de honom om liknelserna. ¹¹ Då sade han till dem: "Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, ¹² för att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse."

Liknelsens innebörd

¹³ Han sade vidare till dem: "Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då kunna förstå några liknelser alls? ¹⁴ Såningsmannen sår ordet. ¹⁵ De vid vägen är de hos vilka ordet sås. Men när de hör det, kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem. ¹⁶ De som sås på stenig mark är de som genast tar emot ordet med glädje, när de hör det. ¹⁷ Men de har inte någon rot i sig utan tror bara till en tid. Möter de sedan lidande eller förföljelse för ordets skull, kommer de strax på fall. ¹⁸ Hos andra faller säden bland tistlar. Det är de som har hört ordet, ¹⁹ men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet, så att det blir utan frukt. ²⁰ Men de hos vilka säden faller i god jord, det är de som hör ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt."

²¹ Han sade också till dem: "Inte går man väl in med ett ljus för att sätta det under skäppan^[a] eller under bänken? Gör man det inte för att sätta det på ljushållaren? ²² Det som är dolt måste bli uppenbarat, och det som är gömt måste komma i dagen. ²³ Hör, du som har öron att höra med!"

²⁴ Och han sade: "Ge akt på vad ni hör! Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er, och ännu mer skall ni få. ²⁵ Ty den som har skall få, och den som inte har, från honom skall tas också det han har."

Liknelsen om den växande säden

²⁶ Jesus sade: "Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. ²⁷ Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. ²⁸ Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet. ²⁹ Och när grödan är mogen räcker han genast ut skäran, eftersom skördetiden är inne."

Liknelsen om senapskornet

³⁰ Han sade också: "Vad skall vi likna Guds rike vid, eller vilken liknelse skall vi använda för att beskriva det? ³¹ Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. ³² Men när det har blivit sått, växer det upp och blir större än alla köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga." ³³ Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de ville lyssna. ³⁴ Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.

Jesus stillar stormen

³⁵ På kvällen samma dag sade Jesus till sina lärjungar: "Låt oss fara över till andra sidan." ³⁶ De lämnade folket och tog honom - som han var - med sig i båten. Också andra båtar följde med. ³⁷ Då kom det en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas. ³⁸ Själv låg han i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och ropade: "Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?" ³⁹ Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: "Tig! Var tyst!" Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. ⁴⁰ Han sade till dem: "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?" ⁴¹ Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: "Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?"

Judarnas hämnd

9 På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, skulle kungens befallning och förordning verkställas. Judarnas fiender hade då hoppats att få makt över dem, men nu hade det vänt sig så att judarna i stället fick makt över dem som hatade dem. ² Judarna samlades i sina städer i alla kung Ahasveros provinser för att angripa dem som sökte deras olycka. Ingen kunde stå emot dem, ty fruktan för dem hade kommit över alla folk. ³ Alla furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hjälpte judarna, ty fruktan för Mordokaj hade kommit över dem. ⁴ Mordokaj var nu en mäktig man i det kungliga palatset, och ryktet om honom gick ut i alla provinser, ty denne Mordokaj blev allt mäktigare. ⁵ Judarna slog alla sina fiender med svärd och dödade och tillintetgjorde dem och gjorde som de ville med sina motståndare. ⁶ I Susans borg dödade och tillintetgjorde judarna femhundra män. ⁷ Parsandata, Dalfon, Aspata, ⁸ Porata, Adalja, Aridata, ⁹ Parmasta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, ¹⁰ de tio sönerna till judarnas fiende Haman, Hammedatas son, dödade de. Men de avstod från plundring.

¹¹ Samma dag fick kungen veta hur många som dödats i Susans borg. ¹² Då sade kungen till drottning Ester: "I Susans borg har judarna dödat och tillintetgjort femhundra män förutom Hamans tio söner. Vad skall de då inte ha gjort i kungens övriga provinser? Vad är nu din bön? Den skall besvaras. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas." ¹³ Ester svarade: "Om konungen finner för gott, låt det då också i morgon vara tillåtet för de judar som är i Susan att handla efter förordningen för idag. Och låt Hamans tio söner hängas upp på pålen." ¹⁴ Kungen befallde att så skulle ske. En förordning om detta utfärdades i Susan och Hamans tio söner blev hängda. ¹⁵ De judar som var i Susan samlades också på fjortonde dagen i månaden Adar och dödade trehundra män i Susan. Men de avstod från plundring.

¹⁶ De övriga judarna som var i kungens provinser samlades för att försvara sig och skaffade sig ro för sina fiender genom att döda sjuttiofemtusen av sina motståndare. Men de avstod från plundring. ¹⁷ Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar. Men på fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. ¹⁸ De judar som var i Susan hade samlats både den trettonde dagen och den fjortonde. Och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. ¹⁹ Därför firar judarna på landsbygden, de som bor i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar som en dag av glädje, fest och högtid, då de sänder gåvor till varandra av den mat de har tillagat.

Purimfesten

²⁰ Mordokaj skrev ner dessa händelser och sände brev till judarna i alla kung Ahasveros provinser, både nära och långt borta, ²¹ för att ålägga dem att år efter år fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar ²² till minne av de dagar då judarna hade fått ro för sina fiender och för att minnas den månad då deras bedrövelse hade vänts i glädje och deras sorg i fest. Därför skulle de fira dessa dagar som dagar av fest och glädje, och sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, och skicka gåvor till de fattiga.

²³ Judarna antog som sed att göra vad de börjat göra, det som Mordokaj hade skrivit till dem om. ²⁴ Ty agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars fiende, hade planerat att utplåna judarna, och han hade kastat pur, det vill säga lott, för att krossa dem och förgöra dem. ²⁵ Men när saken kom till kungens kännedom, gav han genom en skrivelse befallning om att de onda planer som Haman haft mot judarna skulle vända tillbaka över hans eget huvud. Och Haman själv och hans söner hängdes upp på pålen. ²⁶ Därför blev dessa dagar kallade purim efter ordet pur. På grund av allt som stod i detta brev och vad de själva hade sett och vad som skett med dem, ²⁷ antog och fastställde judarna som en orubblig sed att de själva och deras efterkommande och alla som slöt sig till dem, år efter år skulle fira dessa båda dagar enligt föreskriften om dem och på den tid som fastställts för dem. ²⁸ Dessa dagar skulle man komma ihåg och de skulle firas i varje generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad. Dessa purimdagar skulle inte försummas bland judarna och minnet av dem aldrig upphöra hos deras efterkommande.

²⁹ Drottning Ester, Abihajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade sedan en skrivelse för att med all kraft stadfästa detta andra brev om purim. ³⁰ Mordokaj sände brev med budskap om fred och trygghet till alla judar i de etthundratjugosju provinserna i Ahasveros rike ³¹ för att stadfästa dessa purimdagar på deras bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade förordnat för dem och så som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, ifråga om fasta och klagorop. ³² Esters befallning, som fastställde dessa föreskrifter om purim, nertecknades i en bok.

Mordokajs makt

10 Kung Ahasveros tog ut en skatt av fastlandet och av öarna i havet. ² Allt vad han i sin makt och väldighet gjorde, liksom skildringen om den storhet till vilken kungen upphöjde Mordokaj, det finns nertecknat i krönikan om Mediens och Persiens kungar. ³ Ty juden Mordokaj var kung Ahasveros närmaste man. Han var mycket ansedd bland judarna och älskad av alla sina bröder. Han sökte sitt folks bästa och talade för alla sina landsmäns välfärd.

Abraham rättfärdig av tro

4 Vad kan vi nu säga att vår stamfader Abraham har vunnit genom gärningar?^{[a] 2} Om Abraham förklarades rättfärdig på grund av gärningar, då har han något att berömma sig av - men inte inför Gud. ³ Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.^{[b] 4} Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. ⁵ Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. ⁶ Därför prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: ⁷ Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda.^{[c] 8} Salig är den man som Herren inte tillräknar synd.

⁹ Gäller denna saligprisning endast de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att tron räknades Abraham till rättfärdighet. ¹⁰ När blev den tillräknad honom? Sedan han blivit omskuren? Nej, det skedde medan han ännu var oomskuren. ¹¹ Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren. Så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. ¹² Han skulle även vara fader till omskurna, till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår fader Abraham hade som oomskuren.

Abraham och löftet

¹³ Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. ¹⁴ Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. ¹⁵ Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. ¹⁶ Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. ¹⁷ Så står det skrivet:Till fader för många folk har jag satt dig,^[d] och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. ¹⁸ Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt:Så talrika skall dina efterkommande bli.^{[e] 19} Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. ²⁰ Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. ²¹ Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. ²² Därför "räknades det honom till rättfärdighet."

²³ Men dessa ord "det räknades honom till rättfärdighet" skrevs inte bara för hans skull ²⁴ utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, ²⁵ han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.