M’Cheyne Bible Reading Plan

Jakob förbereder mötet med Esau

32 Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. ² När han såg dem sade han: "Detta är Guds skara." Och han kallade platsen Mahanajim.^[a]

³ Jakob skickade budbärare framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark, ⁴ och han befallde dem: "Så här skall ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu. ⁵ Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon."

⁶ När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: "Vi träffade din bror Esau och han kommer emot dig med fyrahundra man." ⁷ Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, nötboskapen och kamelerna i två skaror ⁸ och sade: "Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan."

⁹ Och Jakob bad: " Herre, min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så skall jag göra dig gott. ¹⁰ Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. ¹¹ Rädda mig undan min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig, ja, också mödrar och barn. ¹² Du har själv sagt: Jag skall göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna."

¹³ Jakob stannade där den natten. Av sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: ¹⁴ tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, ¹⁵ trettio kamelston som gav di, tillsammans med deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsninnor med tio föl. ¹⁶ Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: "Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna." ¹⁷ Sedan befallde han den som gick först: "När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? ¹⁸ då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss." ¹⁹ Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: "Som jag har sagt er skall ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. ²⁰ Ni skall också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss." Ty han tänkte: "Jag vill beveka honom med de gåvor som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl." ²¹ Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob kämpar vid Jabbok

²² Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. ²³ Han tog dem och förde dem över bäcken tillsammans med allt annat han ägde. ²⁴ Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom. ²⁵ När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom. ²⁶ Och han sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp." Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." ²⁷ Då sade han till honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Jakob". ²⁸ Han sade: "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel,^[b] ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat."

²⁹ Och Jakob frågade: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där.

³⁰ Jakob kallade platsen Peniel,^[c] ty han tänkte: "Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats."

³¹ När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. ³² Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.

3 ¹ En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där fanns en man som hade en förtvinad hand. ² Spänt iakttog de Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten. De ville få något att anklaga honom för. ³ Han sade till mannen med den förtvinade handen: "Stig fram." ⁴ Sedan frågade han dem: "Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?" Men de teg. ⁵ Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade. Och till mannen sade han: "Räck ut din hand." Han räckte ut handen, och den var nu frisk. ⁶ Men fariseerna gick ut och började genast överlägga med herodianerna^[a] om att röja honom ur vägen.

Stora skaror följer Jesus

⁷ Jesus och hans lärjungar drog sig undan ner mot sjön. Mycket folk från Galileen följde efter. Också från Judeen, ⁸ Jerusalem, Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten av Tyrus och Sidon kom folk till honom i stora skaror, när de hörde talas om allt han gjorde. ⁹ Jesus sade åt sina lärjungar att hålla en båt i beredskap åt honom, så att han inte skulle bli trängd av folkmassan. ¹⁰ Ty han botade så många att alla som led av någon plåga trängde sig inpå för att få röra vid honom. ¹¹ Och när de orena andarna såg honom, kastade de sig ner för honom och ropade: "Du är Guds Son." ¹² Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.

Jesus utser tolv apostlar

¹³ Jesus gick sedan upp på berget och kallade till sig dem som han hade utvalt, och de kom till honom. ¹⁴ Han utsåg tolv som han kallade apostlar. De skulle vara hos honom, och han skulle sända ut dem att predika ¹⁵ och de skulle ha makt att driva ut onda andar. ¹⁶ Han utsåg dessa tolv: Simon, som han gav namnet Petrus, ¹⁷ Jakob, Sebedeus son, och Johannes, Jakobs bror - dem kallade han Boanerges, det betyder Åskans söner - ¹⁸ vidare Andreas, Filippus, Bartolomeus, Matteus, Thomas, Jakob, Alfeus son, Taddeus, Simon ivraren^{[b] 19} och Judas Iskariot,^[c] han som förrådde honom.

Jesu gärning eller Satans

²⁰ Sedan kom Jesus hem. På nytt samlades så mycket folk att han och hans lärjungar inte ens hade tid att äta. ²¹ När hans anhöriga fick höra det, gick de ut för att ta hand om honom, eftersom man sade att han hade förlorat förståndet. ²² Och de skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade: "Han är besatt av Beelsebul.^[d] Med hjälp av de onda andarnas furste driver han ut de onda andarna." ²³ Då kallade han dem till sig och talade till dem i liknelser: "Hur kan Satan driva ut Satan? ²⁴ Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå, ²⁵ och om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. ²⁶ Om Satan gör uppror mot sig själv och kommer i strid med sig själv, kan han inte bestå. Då är det slut med honom. ²⁷ Ingen kan gå in i den starkes hus och plundra honom på det han äger utan att först ha bundit den starke. Sedan kan han plundra hans hus. ²⁸ Amen^[e] säger jag er: Allt skall förlåtas människorna, deras synder och hädelser, hur de än hädar. ²⁹ Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd." ³⁰ De hade ju sagt att han hade en oren ande.

Jesu familj

³¹ Hans mor och hans bröder kom och stannade utanför. De sände bud till honom för att kalla på honom. ³² Folkhopen som satt omkring honom sade: "Se, din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig." ³³ Han svarade: "Vem är min mor och vilka är mina bröder?" ³⁴ Och han såg på dem som satt omkring honom och sade: "Här ser ni min mor och mina bröder! ³⁵ Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor."

Judarna får försvara sig och hämnas

8 Samma dag gav kung Ahasveros åt drottning Ester det hus som tillhört Haman, judarnas fiende. Och Mordokaj fick tillträde hos kungen, ty Ester hade talat om vad han var för henne. ² Kungen tog av sig signetringen, som han hade låtit ta tillbaka från Haman, och gav den åt Mordokaj. Och Ester satte Mordokaj över Hamans hus.

³ Ester talade på nytt till kungen. Hon föll ner för hans fötter och grät och bad att han skulle avvärja agagiten Hamans ondska och hindra den plan han hade tänkt ut mot judarna. ⁴ Kungen räckte ut guldspiran mot Ester och hon steg upp och stod inför kungen. ⁵ Hon sade: "Om konungen finner för gott, och om jag har funnit nåd inför honom och det tycks vara riktigt inför konungen och om jag är honom till behag, låt då en skrivelse utfärdas för att återkalla de brev som agagiten Haman, Hammedatas son, skrev och som innehöll hans plan att förgöra judarna i alla konungens provinser. ⁶ Hur skall jag kunna uthärda att se den olycka som annars skall drabba mitt folk? Ja, hur skall jag kunna uthärda att se mina landsmän förgöras?"

⁷ Då sade kung Ahasveros till drottning Ester och till juden Mordokaj: "Se, Hamans hus har jag gett Ester, och själv har han blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand på judarna. ⁸ Men utfärda också ni i konungens namn en skrivelse angående judarna, så som ni finner lämpligt, och förse den med konungens sigill. En skrivelse som är utfärdad i konungens namn och försedd med konungens sigill kan inte återkallas."

⁹ Samma dag, den tjugotredje dagen i tredje månaden, månaden Sivan,^[a] tillkallades kungens skrivare och en skrivelse, helt enligt Mordokajs befallning, utfärdades till judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien ända till Sudan, etthundratjugosju provinser. Till varje provins skrevs med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, också till judarna med deras skrift och på deras språk. ¹⁰ Han utfärdade skrivelsen i kung Ahasveros namn och förseglade den med kungens sigill.

Därefter sände han breven med ilbud till häst, och de red på travare från kungens egna stall. ¹¹ I breven stod att kungen tillät judarna i varje stad att samlas för att försvara sig, och att i varje folk och provins förgöra, döda och utplåna alla väpnade skaror som angrep dem, även barn och kvinnor, och att ta deras ägodelar som byte. ¹² På en och samma dag skulle detta ske i alla kung Ahasveros provinser: nämligen den trettonde dagen i tolfte månaden, det vill säga månaden Adar. ¹³ En avskrift av skrivelsen skulle kungöras som lag i varje provins och meddelas alla folk, så att judarna skulle vara beredda att den dagen hämnas på sina fiender. ¹⁴ På kungens befallning drog ilbuden som red de kungliga travarna i stor hast ut, så snart förordningen hade utfärdats i Susans borg.

¹⁵ Men Mordokaj gick ut från kungen klädd i kunglig dräkt av mörkblått och vitt tyg. Han bar en stor guldkrona och en mantel av vitt och purpurrött tyg. I staden Susan jublade man och var glad. ¹⁶ För judarna var det ljus och glädje, fröjd och ära. ¹⁷ I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning kom blev det glädje och jubel bland judarna, och de höll fest och firade högtid. Många av folken i landet gav sig ut för att vara judar, ty fruktan för judarna hade kommit över dem.

Människans orättfärdighet och Guds rättfärdighet

3 Vilket företräde har då judarna, eller vilken nytta har de av omskärelsen? ² Ett stort företräde på allt sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts åt dem. ³ Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? ⁴ Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Det står ju skrivet:För att du skall få rätt i dina ord och vinna, när man går till rätta med dig.^[a]

⁵ Men om vår orättfärdighet visar Guds rättfärdighet, vad skall vi då säga? Inte kan väl Gud, som straffar i sin vrede, vara orättfärdig - jag talar som människor tänker? ⁶ Nej, aldrig! Hur skulle han då kunna döma världen? ⁷ Men om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare? ⁸ Varför inte säga: "Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det?" Så säger man hånfullt om oss, och så påstår även somliga att vi lär. De skall få den dom som de förtjänar.

Inför Gud är alla syndare

⁹ Hur är det då? Har vi något företräde? Nej, inte alls! Vi har ju redan anklagat både judar och greker för att alla vara under syndens välde. ¹⁰ Det står skrivet:

¹⁹ Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. ²⁰ Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.

Förklarad rättfärdig i Kristus

²¹ Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, ²² en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. ²³ Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, ²⁴ och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. ²⁵ Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol,^[g] att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet,^[h] eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, ²⁶ under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.

²⁷ Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel. ²⁸ Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. ²⁹ Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, ³⁰ lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro. ³¹ Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.