M’Cheyne Bible Reading Plan

Abram åter i Kanaan

13 Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. ² Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. ³ Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända till Betel, till den plats där hans tält tidigare hade stått mellan Betel och Ai ⁴ och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.

Abram och Lot

⁵ Lot, som följde med Abram, hade också får och nötboskap och tält, ⁶ och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, ⁷ och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. ⁸ Då sade Abram till Lot: "Inte skall det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. ⁹ Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster." ¹⁰ Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var vattenrik. Innan Herren fördärvade Sodom och Gomorra var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. ¹¹ Och Lot utvalde åt sig hela Jordanslätten. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. ¹² Abram bodde kvar i Kanaans land och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända in mot Sodom. ¹³ Men männen i Sodom var onda och mycket syndiga inför Herren.

Abram flyttar till Hebron

¹⁴ Herren sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: "Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. ¹⁵ Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. ¹⁶ Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas. ¹⁷ Bryt upp och drag igenom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det." ¹⁸ Abram flyttade då med sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.

Människosonen är sabbatens Herre

12 Vid den tiden gick Jesus genom ett sädesfält på sabbaten. Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta. ² När fariseerna såg det, sade de till honom: "Se, dina lärjungar gör det som inte är tillåtet på sabbaten." ³ Han svarade dem: "Har ni inte läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga:^{[a] 4} hur han gick in i Guds hus och åt skådebröden,^[b] som varken han eller de som var med honom fick äta, utan endast prästerna? ⁵ Eller har ni inte läst i lagen att prästerna i templet på sabbaten bryter mot sabbaten och ändå är utan skuld? ⁶ Jag säger er: Här ser ni det som är större än templet. ⁷ Om ni hade förstått vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer,^[c] så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga. ⁸ Ty Människosonen är sabbatens Herre."

⁹ Sedan begav han sig därifrån och gick in i deras synagoga. ¹⁰ Där fanns en man som hade en förtvinad hand. De frågade Jesus: "Är det tillåtet att bota på sabbaten?" De ville nämligen ha något att anklaga honom för. ¹¹ Han svarade dem: "Vem av er skulle inte gripa tag i sitt får och dra upp det om det faller i en grop, och det också på sabbaten? ¹² Hur mycket mer är inte en människa värd än ett får! Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten." ¹³ Sedan sade han till mannen: "Räck ut din hand." Han räckte ut den, och den var nu lika frisk som den andra. ¹⁴ Fariseerna gick då ut och överlade om att döda honom. ¹⁵ När Jesus fick veta det, drog han sig undan.

Herrens tjänare

Många följde honom, och han botade dem alla. ¹⁶ Han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, ¹⁷ för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja:

Jesu gärning eller Satans

²² Sedan förde man till Jesus en besatt som var blind och stum, och han botade honom, så att den stumme talade och såg. ²³ Och allt folket blev utom sig av häpnad och sade: "Kanske är han Davids son?" ²⁴ När fariseerna hörde det, sade de: "Det är bara med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna." ²⁵ Men Jesus visste vad de tänkte och sade till dem: "Ett rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj^[e] som är splittrad kommer inte att bestå. ²⁶ Om Satan driver ut Satan, har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå? ²⁷ Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De kommer därför att vara era domare. ²⁸ Men om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. ²⁹ Eller hur kan någon gå in i den starkes hus och plundra honom på vad han äger utan att först ha bundit den starke? Sedan kan han plundra hans hus. ³⁰ Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.

³¹ Därför säger jag er: All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. ³² Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.

Trädet och frukten

³³ Om ni förutsätter att trädet är bra, så är frukten bra, eller att trädet är dåligt, så är frukten dålig. Ty av frukten känner man trädet. ³⁴ Huggormsyngel, hur skulle ni som är onda kunna tala något gott? Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. ³⁵ En god människa tar ur sitt goda förråd fram det som är gott, och en ond människa tar ur sitt onda förråd fram det som är ont. ³⁶ Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. ³⁷ Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas."

Ett ont släkte kräver tecken

³⁸ Sedan sade några skriftlärda och fariseer till honom: "Mästare, vi vill se dig göra ett tecken." ³⁹ Han svarade dem: "Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken.^{[f] 40} Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. ⁴¹ Män från Nineve skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, eftersom de omvände sig vid Jonas predikan. Och se, här är mer än Jona. ⁴² Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom. Ty hon kom från jordens yttersta gränser för att lyssna till Salomos vishet. Och se, här är mer än Salomo.

En ond andes återkomst

⁴³ När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter och letar efter en viloplats men finner ingen. ⁴⁴ Då säger han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag lämnade. När han då kommer och finner det tomt och städat och pyntat, ⁴⁵ går han bort och tar med sig sju andra andar, värre än han själv, och de går in och bor där. Så blir för den människan det sista värre än det första. På samma sätt kommer det också att gå för detta onda släkte."

Jesu familj

⁴⁶ Medan Jesus ännu talade till folket, stod hans mor och hans bröder utanför och ville tala med honom. ⁴⁷ Någon sade då till honom: "Din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig." ⁴⁸ Han svarade: "Vem är min mor och vilka är mina bröder?" ⁴⁹ Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: "Här är min mor och mina bröder. ⁵⁰ Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor."

Nehemja far till Jerusalem

2 Det hände i månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, då vin stod framför kungen, att jag tog vinet och gav det åt honom. Och jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom. ² Han frågade mig: "Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon hjärtesorg." Då blev jag mycket rädd ³ och jag sade till honom: "Må konungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när den stad där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?" ⁴ Kungen sade till mig: "Vad är det då du begär? Då bad jag till himmelens Gud, ⁵ och svarade sedan kungen: "Om det behagar konungen och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, till den stad där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen."

⁶ Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: "Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?" Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända iväg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. ⁷ Jag sade till honom: "Om konungen finner för gott, så må man ge mig brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden, så att de låter mig fara igenom sitt land till dess jag kommer till Juda, ⁸ och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv skall bo." Kungen gav mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.

⁹ När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden, gav jag dem kungens brev. Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. ¹⁰ Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde detta, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.

¹¹ Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. ¹² Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Det djur jag red på var det enda jag hade med mig. ¹³ Om natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nerbrutna och portarna var förtärda av eld. ¹⁴ Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där var det inte möjligt för djuret att komma fram med mig. ¹⁵ Då begav jag mig uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka.

¹⁶ Föreståndarna visste inte vart jag hade gått och vad jag gjorde, ty jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, de förnäma männen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. ¹⁷ Men nu sade jag till dem: "Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur, så att vi inte längre behöver utstå förakt." ¹⁸ Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: "Låt oss stå upp och bygga!", och de fattade mod för det goda verket.

¹⁹ Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Gesem hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: "Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?" ²⁰ Då svarade jag dem: "Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi hans tjänare skall börja bygga. Men ni har ingen del eller rätt i Jerusalem eller anknytning dit."

Petrus fängslas och blir räddad

12 Vid den tiden lät kung Herodes^[a] gripa och misshandla några i församlingen. ² Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. ³ När han såg att detta vann bifall hos judarna, fortsatte han och lät gripa också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. ⁴ Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom. Efter påsken ville han ställa honom inför folket. ⁵ Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom.

⁶ Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. ⁷ Och se, en Herrens ängel stod där, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Skynda dig upp!" Då föll kedjorna från Petrus händer, ⁸ och ängeln sade till honom: "Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna." Petrus gjorde det, och ängeln sade: "Ta på dig manteln och följ mig." ⁹ Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde att han såg en syn. ¹⁰ De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. ¹¹ När Petrus blev sig själv igen sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig."

¹² Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad. ¹³ Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. ¹⁴ När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. ¹⁵ De sade till henne: "Du är tokig!" Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: "Det är hans ängel." ¹⁶ Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. ¹⁷ Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Berätta detta för Jakob^[b] och de andra bröderna." Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats. ¹⁸ På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus? ¹⁹ När så Herodes skickade bud efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras bort. Därefter lämnade han Judeen och for ner till Cesarea och uppehöll sig där.

Herodes död

²⁰ Herodes hyste motvilja mot invånarna i Tyrus och Sidon. Gemensamt uppvaktade de kungen, och sedan de fått hans kammarherre Blastus på sin sida, bad de om fred. De var nämligen helt beroende av kungens område för sin försörjning. ²¹ På utsatt dag klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på tronen och höll ett tal till dem. ²² Då ropade folket: "En guds röst är detta, inte en människas!" ²³ Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog.

SAULUS FÖRSTA MISSIONSRESA (Kap 13:4-14:28)

Barnabas och Saulus sänds ut från Antiokia

²⁴ Guds ord hade framgång och spreds alltmer. ²⁵ Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag^[c] i Jerusalem, vände de tillbaka och tog med sig Johannes som kallades Markus.