M’Cheyne Bible Reading Plan

Rebecka blir Isaks hustru

24 Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt. ² Då sade Abraham till den äldste tjänaren i sitt hus, den som hade ansvar för allt Abraham ägde: "Lägg din hand under min höft. ³ Jag binder dig med en ed vid Herren, himmelens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland, ⁴ utan att du går till mitt land och till min släkt och där tar en hustru åt min son Isak." ⁵ Tjänaren sade till honom: "Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, skall jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" ⁶ Abraham svarade honom: "Se till att du inte för min son tillbaka dit. ⁷ Herren, himmelens Gud, som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: 'Åt dina efterkommande skall jag ge detta land', han skall sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. ⁸ Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!" ⁹ Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed.

¹⁰ Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler och begav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim. ¹¹ Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut för att hämta vatten. ¹² Och han bad: " Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. ¹³ Jag står här vid vattenkällan och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. ¹⁴ Den flicka som jag ber: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och som svarar: Drick! Dina kameler skall jag också ge vatten, låt henne vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt skall jag veta att du har visat godhet mot min herre."

¹⁵ Och det hände att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. ¹⁶ Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som ingen man hade kommit nära.^[a] Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen.

¹⁷ Då sprang tjänaren emot henne och sade: "Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka." ¹⁸ Hon svarade: "Drick, min herre" och tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka. ¹⁹ När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag skall ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka." ²⁰ Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler.

²¹ Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. ²² När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar, ²³ och han frågade: "Vems dotter är du? Säg mig det. Och finns det plats för oss i din fars hus över natten?" ²⁴ Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som hon födde åt Nahor." ²⁵ Och hon fortsatte: "Vi har gott om halm och foder. Vi har också plats så att du kan stanna över natten." ²⁶ Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren ²⁷ och sade: "Lovad vare Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt." ²⁸ Och flickan sprang hem och berättade alltsammans.

²⁹ Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan. ³⁰ Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne, gav han sig i väg ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan. ³¹ Han sade: "Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna." ³² Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter. ³³ Man satte fram mat åt honom, men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Laban sade: "Säg det!"

³⁴ Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare. ³⁵ Herren har rikligen välsignat min herre, så att han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och nötboskap, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. ³⁶ Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger. ³⁷ Nu har min herre bundit mig vid ed och sagt: Du får inte åt min son ta en hustru bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor, ³⁸ utan du skall gå till min fars hus och till min släkt och där hämta en hustru åt min son. ³⁹ Då sade jag till min herre: Men om kvinnan inte vill följa med mig? ⁴⁰ Han svarade: Herren, som jag har vandrat inför, skall sända sin ängel med dig och göra din resa framgångsrik, så att du kan hämta en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus. ⁴¹ Först när du kommer till min släkt blir du löst från eden - om de vägrar att ge henne åt dig är du fri från eden till mig. ⁴² Så kom jag i dag till källan och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du ändå ville låta den resa jag företagit mig bli framgångsrik! ⁴³ Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka, ⁴⁴ och hon svarar mig: Drick du. Också åt dina kameler skall jag ösa upp vatten, låt det då vara den kvinna som Herren har utsett åt min herres son. ⁴⁵ Innan jag hade slutat att säga så för mig själv, kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ner till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: Låt mig få dricka! ⁴⁶ Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sade: Drick, och jag skall också ge dina kameler vatten. Då drack jag, och hon gav också kamelerna vatten. ⁴⁷ Jag frågade henne: Vems dotter är du? Hon svarade: Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka. Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. ⁴⁸ Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren och lovade Herren, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg, så att jag åt min herres son skulle få en dotter från hans släkt. ⁴⁹ Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det också, så att jag kan vända mig åt annat håll, till höger eller vänster."

⁵⁰ Då sade Laban och Betuel: "Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, vare sig ont eller gott. ⁵¹ Se, där står Rebecka framför dig. Tag henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son, som Herren har sagt." ⁵² När Abrahams tjänare hörde detta, föll han ner på marken inför Herren. ⁵³ Sedan tog tjänaren fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också hennes bror och mor dyrbara gåvor. ⁵⁴ Och han och hans följeslagare åt och drack och stannade sedan över natten. Men på morgonen när de hade stigit upp, sade han: "Låt mig nu fara till min herre." ⁵⁵ Men både Rebeckas bror och hennes mor sade: "Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så. Sedan kan du fara." ⁵⁶ Men han svarade dem: "Uppehåll mig inte, när nu Herren har gjort min resa framgångsrik. Låt mig fara. Jag vill resa hem till min herre." ⁵⁷ Då sade de: "Vi kallar hit flickan och frågar henne själv." ⁵⁸ De kallade till sig Rebecka och frågade henne: "Vill du följa med den här mannen?" Hon svarade: "Ja". ⁵⁹ Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma fara tillsammans med Abrahams tjänare och hans män. ⁶⁰ Och de välsignade Rebecka och sade till henne:

⁶¹ Så bröt Rebecka upp med sina tjänsteflickor. De red på kamelerna och följde med mannen. Och tjänaren tog med sig Rebecka och for sin väg.

⁶² Isak hade just kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi, ty han bodde i Negev. ⁶³ Mot kvällen när han gick och grubblade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. ⁶⁴ När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen ⁶⁵ och frågade tjänaren: "Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?" Tjänaren svarade "Det är min herre." Då tog hon sin slöja och dolde sig. ⁶⁶ Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. ⁶⁷ Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han hade henne kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.

Jesus varnar för fariseerna och de skriftlärda

23 Sedan sade Jesus till folket och till sina lärjungar: ² "På Moses stol^[a] sitter de skriftlärda och fariseerna. ³ Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. ⁴ De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. ⁵ Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar^[b] breda och sina hörntofsar^[c] stora. ⁶ De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, ⁷ och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi.^[d]

⁸ Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. ⁹ Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. ¹⁰ Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. ¹¹ Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. ¹² Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

¹³ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in.^[e]

¹⁵ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni far omkring över land och hav för att göra någon till en proselyt,^[f] och när han har blivit det, gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själva.

¹⁶ Ve er, ni blinda ledare! Ni säger: Om någon svär vid templet, betyder det ingenting. Men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden vid sin ed. ¹⁷ Ni blinda dårar, vilket är förmer, guldet eller templet som helgar guldet? ¹⁸ Ni säger också: Om någon svär vid altaret, betyder det ingenting. Men om någon svär vid gåvan på altaret, då är han bunden vid sin ed. ¹⁹ Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som helgar gåvan? ²⁰ Den som därför svär vid altaret, svär både vid det och vid allt som ligger på det. ²¹ Och den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor där. ²² Och den som svär vid himlen svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den.

²³ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra. ²⁴ Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler.

²⁵ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. ²⁶ Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren.

²⁷ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar.^[g] Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. ²⁸ Så är det också med er. Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska.

²⁹ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas minnesstenar ³⁰ och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. ³¹ Därmed vittnar ni om er själva,^[h] att ni är söner till dem som mördade profeterna. ³² Fyll då också ni era fäders mått!^{[i] 33} Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna?

³⁴ Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem skall ni döda och korsfästa, andra skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad. ³⁵ Så kommer över er allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, från den rättfärdige Abels blod^[j] till Sakarias, Barakias sons, blod, honom som ni mördade mellan templet och altaret. ³⁶ Amen säger jag er: Allt detta skall komma över det här släktet.

Jesu klagan över Jerusalem

³⁷ Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. ³⁸ Se, ert hus kommer att stå öde. ³⁹ Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn."

Avskiljande av främmande folk

13 Den dagen läste man ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling, ² ty de hade inte kommit Israels barn till mötes med mat och dryck utan hade lejt Bileam emot dem till att förbanna dem. Men vår Gud vände förbannelsen till välsignelse. ³ När de hade hört lagen, avskilde de alla främlingar från Israel.

Nehemjas reformer

⁴ En tid dessförinnan hade prästen Eljasib, en släkting till Tobia, blivit utsedd att förestå kamrarna i vår Guds hus. ⁵ Han hade inrett ett stort rum åt Tobia, där man tidigare brukade lägga matoffret, rökelsen och kärlen och det tionde av säd, vin och olja som var bestämd åt leviterna, sångarna och dörrvaktarna, likaså offergåvan till prästerna. ⁶ Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, ty i den babyloniske kungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag kommit tillbaka till kungen. Men sedan jag efter en tid bett kungen om tillstånd, ⁷ begav jag mig till Jerusalem. Där fick jag veta allt det onda som Eljasib hade gjort för Tobias skull, då han hade inrett ett rum åt honom i förgårdarna till Guds hus. ⁸ Jag tog mycket illa vid mig och lät kasta allt Tobias bohag ut ur rummet. ⁹ Därefter befallde jag att man skulle rena rummen, och där ställde jag åter in kärlen i Guds hus, och matoffret och rökelsen.

¹⁰ Jag fick också veta att man inte gett leviterna deras andel. Leviterna och sångarna hade därför återvänt var och en till sitt jordstycke i stället för att sköta sin tjänst. ¹¹ Jag förebrådde föreståndarna detta och sade: "Varför har Guds hus blivit försummat?" Jag hämtade dem tillbaka och lät dem inställa sig på sina platser. ¹² Hela Juda förde fram sitt tionde av säd, vin och olja till förrådshusen. ¹³ Jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem som hjälp Hanan, son till Sackur, son till Mattanja. Ty dessa betraktades som pålitliga, och de skulle nu ha hand om utdelningen åt sina bröder. ¹⁴ Tänk därför på mig, min Gud, och utplåna inte vad jag av kärlek har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där.

¹⁵ Vid samma tid såg jag i Juda hur man trampade vinpressarna på sabbaten och förde hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor och fikon och allt möjligt som kunde bäras och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde dessa förnödenheter. ¹⁶ Tyrierna, som vistades där, förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna och i Jerusalem. ¹⁷ Då förebrådde jag de förnäma männen i Juda och sade till dem: "Hur kan ni handla så illa och vanhelga sabbatsdagen? ¹⁸ Var det inte därför att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!"

¹⁹ Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga dörrarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen. ²⁰ Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem över natten, och det både en och två gånger. ²¹ Men jag varnade dem och sade till dem: "Varför övernattar ni framför muren? Om ni gör så en gång till, skall jag låta min hand drabba er." Från den stunden kom de inte mer på sabbaten. ²² Jag befallde leviterna att de skulle rena sig och komma för att hålla vakt vid portarna, så att sabbaten kunde hållas helig.

Tänk också därför på mig, min Gud, och förbarma dig över mig efter din stora godhet.

²³ På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor. ²⁴ Hälften av deras barn talade asdoditiska eller något av de andra folkens språk, och de kunde inte tala judiska. ²⁵ Då förebrådde jag dem detta och förbannade dem, och några slog jag och drog i håret. Jag lät dem svära vid Gud och sade: "Ni skall inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller åt er själva. ²⁶ Var det inte just så som Salomo, Israels kung, syndade? Det fanns bland de många hednafolken ingen kung lik honom, och han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till kung över hela Israel. Men också honom förförde de främmande kvinnorna till synd. ²⁷ Och nu hör vi om er att ni har gjort så mycket ont och varit otrogna mot vår Gud, genom att ni gift er med främmande kvinnor!"

²⁸ En son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var svärson till horoniten Sanballat. Honom drev jag bort från mig.

²⁹ Tänk på dem, min Gud, ty de har fläckat ner prästämbetet och prästämbetets och leviternas förbund!

³⁰ Så renade jag folket från allt främmande och fastställde vad prästerna och leviterna skulle iaktta, var och en i sin uppgift, ³¹ hur vedoffret och förstlingsgåvorna skulle avlämnas på bestämda tider och angående förstlingsgåvorna.

Tänk på detta, min Gud, mig till godo!

Paulus inför Stora rådet

23 Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete ända till i dag." ² Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att de skulle slå Paulus på munnen. ³ Men Paulus sade till honom: "Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. Här sitter du för att döma mig efter lagen och så befaller du i strid mot lagen att de skall slå mig." ⁴ De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" ⁵ Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna." ^[a]

⁶ Eftersom Paulus visste att en del av dem var sadduceer och en annan del fariseer, ropade han i Rådet: "Bröder, jag är farisé och son till fariseer. Och när jag nu står inför rätta, är det på grund av hoppet om de dödas uppståndelse." ⁷ Då han sade det, utbröt en strid mellan fariseerna och sadduceerna,^[b] och de församlade delade sig i två läger. ⁸ - Sadduceerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. - ⁹ Det blev ett väldigt skrikande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat med honom." ¹⁰ Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. ¹¹ Följande natt kom Herren till honom och sade: "Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom."

Judarnas sammansvärjning mot Paulus

¹² När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. ¹³ Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig, ¹⁴ och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. ¹⁵ Därför skall ni nu tillsammans med Stora rådet anhålla hos befälhavaren att han skickar ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Själva står vi då beredda att döda honom, innan han kommer fram."

¹⁶ Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. ¹⁷ Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "För den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." ¹⁸ Officeren förde honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att berätta för dig." ¹⁹ Befälhavaren tog honom vid handen, förde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" ²⁰ Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de skall utreda hans sak närmare. ²¹ Men låt dem inte övertala dig. Mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom, och de har svurit en ed att inte äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står nu färdiga och väntar på att du skall säga ja till deras anhållan." ²² Befälhavaren lät den unge mannen gå sedan han uppmanat honom att inte tala om för någon att han hade berättat detta för honom.

Paulus förs till Cesarea

²³ Därefter kallade befälhavaren till sig två av sina officerare och befallde dem: "Håll tvåhundra soldater beredda att i kväll vid niotiden gå till Cesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare. ²⁴ Skaffa också riddjur och låt Paulus sitta upp och för honom oskadd till landshövdingen Felix."^{[c] 25} Och han skrev ett brev med följande innehåll:

²⁶ "Klaudius Lysias hälsar den högt ärade landshövdingen Felix. ²⁷ Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom, när jag kom med min trupp och befriade honom, sedan jag tagit reda på att han var romersk medborgare. ²⁸ Och då jag ville veta varför de anklagade honom, förde jag ner honom till deras Stora råd. ²⁹ Jag fann då att anklagelserna mot honom gällde tvistefrågor i deras lag, och att han inte anklagades för något som förtjänade dödsstraff eller fängelse. ³⁰ Sedan jag blivit underrättad om en sammansvärjning mot honom, skickade jag honom genast till dig. Jag har också anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig."

³¹ Soldaterna tog då med sig Paulus enligt den order de fått och förde honom under natten till Antipatris.^{[d] 32} Nästa dag lät de ryttarna fara vidare med honom och vände tillbaka till fästningen. ³³ Ryttarna kom till Cesarea, lämnade fram brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. ³⁴ Felix läste det och frågade från vilken provins han var. Och när han fick veta att han var från Cilicien, ³⁵ sade han: "Jag skall höra dig när dina anklagare också har kommit." Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.