M’Cheyne Bible Reading Plan

Herren sluter förbund med Abram

15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: "Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor." ² Men Abram sade: "Herre Herre, vad skall du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus." ³ Abram sade vidare: "Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig." ⁴ Men Herrens ord kom till honom: "Denne skall inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge." ⁵ Sedan förde han honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem", och han sade till honom: "Så skall din avkomma bli." ⁶ Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.

⁷ Sedan sade han till honom: "Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel." ⁸ Han svarade: "Herre, Herre, hur skall jag veta att jag kommer att ärva det?" ⁹ Då sade han till honom: "Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva." ¹⁰ Han hämtade alla dessa åt honom och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. ¹¹ Och rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem. ¹² När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram, och se, då kom skräck och ett stort mörker över honom. ¹³ Och Herren sade till Abram: "Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. ¹⁴ Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. ¹⁵ Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. ¹⁶ I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått."

¹⁷ När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. ¹⁸ På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: "Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: ¹⁹ keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, ²⁰ hetiternas, perisseernas, rafaeernas, ²¹ amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land."

Johannes Döparens död

14 Vid den tiden fick landsfursten Herodes^[a] höra ryktet om Jesus, ² och han sade till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, och därför verkar dessa krafter i honom."

³ Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus. ⁴ Ty Johannes hade sagt till Herodes: "Det är inte tillåtet^[b] för dig att ha henne." ⁵ Herodes ville döda honom, men han var rädd för folket, eftersom man ansåg att Johannes var en profet. ⁶ Så kom Herodes födelsedag, och Herodias dotter dansade inför gästerna. Herodes blev mycket förtjust ⁷ och svor på att han skulle ge henne vad hon än begärde. ⁸ Hon intalades då av sin mor att säga: "Ge mig här på ett fat Johannes Döparens huvud!" ⁹ Fastän kungen var bedrövad över sin ed inför gästerna, befallde han att hon skulle få det. ¹⁰ Och han lät halshugga Johannes i fängelset. ¹¹ Man bar in Johannes huvud på ett fat och gav det åt den lilla flickan, och hon bar det till sin mamma. ¹² Johannes lärjungar kom och tog den döda kroppen och begravde den. Sedan gick de och berättade alltsammans för Jesus.

Jesus mättar fem tusen män

¹³ När Jesus hörde detta, for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva. Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna. ¹⁴ När han steg ur båten, fick han se en stor folkskara, och han förbarmade sig över dem och botade de sjuka bland dem. ¹⁵ På kvällen kom lärjungarna fram till honom och sade: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat." ¹⁶ Jesus sade till dem: "De behöver inte gå härifrån. Ge ni dem att äta." ¹⁷ De svarade: "Vi har bara fem bröd och två fiskar här." ¹⁸ Han sade: "Hämta hit dem till mig." ¹⁹ Sedan befallde han folket att slå sig ner i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud,^[c] bröt bröden och gav dem till lärjungarna, och de gav dem till folket. ²⁰ Alla åt och blev mätta, och lärjungarna plockade upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla. ²¹ De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

Jesus går på vattnet

²² Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. ²³ Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. ²⁴ Båten befann sig redan många stadier^[d] från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. ²⁵ Vid fjärde nattväkten^[e] kom Jesus till dem, gående på sjön. ²⁶ När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är en vålnad." Och de skrek, så rädda var de. ²⁷ Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda."

²⁸ Petrus sade: "Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet." ²⁹ Jesus sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. ³⁰ Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: "Herre, hjälp mig!" ³¹ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" ³² De steg i båten och vinden lade sig. ³³ Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son."

Sjuka förs till Jesus

³⁴ När de hade farit över sjön, lade de till vid Gennesaret. ³⁵ Männen på platsen kände igen honom och skickade ut bud i hela trakten, och man förde till honom alla som var sjuka ³⁶ och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev friska.

Svårigheter vid bygget

4 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade judarna ² och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör? Skall de få hålla på så där? Skall de få offra? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?" ³ Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som hoppar upp på deras stenmur kommer han att riva ner den."

⁴ Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fångar. ⁵ Täck inte över deras missgärning och låt inte deras synd utplånas inför dig, ty de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.

⁶ Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjärtat.

⁷ Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll på att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tätas, blev de mycket förbittrade. ⁸ De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. ⁹ Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.

¹⁰ Men Juda sade:

¹¹ Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" ¹² De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att dra oss tillbaka till dem. ¹³ Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning, med svärd, spjut och bågar. ¹⁴ Sedan jag hade besett allt, steg jag upp och sade till de förnämsta, till föreståndarna och till det övriga folket: "Var inte rädda för dem. Tänk på Herren, den store och fruktansvärde och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

¹⁵ När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. ¹⁶ Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet, medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar. Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. ¹⁷ De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de vapnet. ¹⁸ De som byggde hade var och en svärdet bundet vid höften medan de arbetade. Och bredvid mig stod en basunblåsare. ¹⁹ Jag sade till de förnäma männen, till föreståndarna och till det övriga folket: "Arbetet är stort och vidsträckt, och vi är spridda längs muren, långt ifrån varandra. ²⁰ Var ni än hör basunen ljuda, dit skall ni samlas till oss. Vår Gud skall strida för oss!"

²¹ Så utförde vi vårt arbete, med hälften av folket beväpnade med spjut, från morgonrodnadens uppgång till dess att stjärnorna kom fram. ²² Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en skall stanna över natten inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen." ²³ Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som höll vakt hos mig kom ur kläderna. Var och en hade sitt vapen hos sig, likaså vatten.

I Ikonium

14 I Ikonium hände samma sak. De gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. ² Men de judar som vägrade att tro eggade upp hedningarna och hetsade dem mot bröderna. ³ Paulus och Barnabas stannade där en lång tid och talade frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer. ⁴ Men folket i staden delade sig, så att en del höll med judarna och andra med apostlarna. ⁵ Och när hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, ⁶ fick apostlarna reda på det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. ⁷ Där fortsatte de att predika evangeliet.

I Lystra

⁸ I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. ⁹ Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, ¹⁰ sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på benen!" Då hoppade han upp och började gå omkring. ¹¹ När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt." ¹² Och de kallade Barnabas för Zeus^[a] och Paulus för Hermes,^[b] eftersom det var han som förde ordet. ¹³ Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. ¹⁴ Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder^[c] och rusade in i folkhopen och ropade: ¹⁵ "Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. ¹⁶ Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. ¹⁷ Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får." ¹⁸ Fastän de sade så, var det med knapp nöd de kunde lugna folket och hindra dem från att offra åt dem.

¹⁹ Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. ²⁰ Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.

I Derbe och till Antiokia i Syrien

Nästa dag for Paulus och Barnabas till Derbe. ²¹ De predikade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra och Ikonium och Antiokia, ²² och styrkte lärjungarna och uppmanade dem att förbli i tron. De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. ²³ I varje församling insatte de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren, som de hade kommit till tro på.

²⁴ Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. ²⁵ Och när de hade predikat ordet i Perge, for de ner till Attalia. ²⁶ Därifrån seglade de tillbaka till Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. ²⁷ Och när de hade kommit dit, kallade de samman församlingen och berättade om allt vad Gud hade gjort med dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. ²⁸ Och de stannade ganska länge där hos lärjungarna.