M’Cheyne Bible Reading Plan

28 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: "Du skall inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. ² Stå upp och bege dig till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban. ³ Gud den Allsmäktige skall välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig, så att du blir många folk. ⁴ Han skall ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud har gett åt Abraham, det land där du nu bor som främling." ⁵ Så sände Isak i väg Jakob och han begav sig till Paddan-Aram, till arameen Laban, Betuels son, som var bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

Esau tar sig ännu en hustru

⁶ Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade ju välsignat honom och befallt honom att inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. ⁷ Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram. ⁸ Då förstod Esau att hans fader Isak inte tyckte om kananeiskorna. ⁹ Därför begav han sig till Ismael och tog Mahalat till hustru utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot.

Jakobs dröm i Betel

¹⁰ Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran. ¹¹ Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. ¹² Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. ¹³ Och se, Herren stod ovanför den och sade: "Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande. ¹⁴ Din avkomma skall bli som stoftet på jorden och du skall utbreda dig åt väster och öster, norr och söder, och genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade. ¹⁵ Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig."

¹⁶ När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: " Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." ¹⁷ Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port." ¹⁸ Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och göt olja över den. ¹⁹ Och han kallade platsen Betel.^[a] Tidigare hette denna stad Lus.

²⁰ Jakob gav ett löfte och sade: "Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, ²¹ och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då skall Herren vara min Gud. ²² Och stenen som jag har rest till en stod skall bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig skall jag ge dig tionde."

Jesus utlämnas till Pilatus

27 Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. ² De lät binda honom, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus,^[a] landshövdingen.

Judas tar sitt liv

³ Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste ⁴ och sade: "Jag har syndat och förrått oskyldigt blod." De svarade: "Vad rör det oss? Du vill se det så." ⁵ Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. ⁶ Översteprästerna tog mynten och sade: "Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar." ⁷ Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakar- åkern till begravningsplats för främlingar. ⁸ Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern. ⁹ Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, ^{[b] 10} och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Jesus inför Pilatus

¹¹ Jesus ställdes nu inför landshövdingen. Denne frågade honom: "Är du judarnas konung?" Jesus svarade: "Du själv säger det." ¹² Och när översteprästerna och de äldste anklagade honom, svarade han inte. ¹³ Då sade Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket de anklagar dig?" ¹⁴ Men Jesus svarade honom inte med ett enda ord, så att landshövdingen blev mycket förvånad.

¹⁵ Vid högtiden brukade landshövdingen frige en fånge, en som de själva önskade. ¹⁶ Just då hade man en beryktad fånge, som hette Barabbas.^{[c] 17} När de nu var samlade, frågade Pilatus dem: "Vem vill ni att jag skall frige, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?" ¹⁸ Han visste nämligen att det var av avund som de hade utlämnat honom. ¹⁹ Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom och lät säga: "Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man! Jag har i natt lidit mycket i en dröm för hans skull." ²⁰ Men översteprästerna och de äldste övertalade folkmassan att begära att Barabbas skulle friges och Jesus dödas. ²¹ När landshövdingen frågade dem: "Vilken av de två vill ni att jag skall frige åt er?", svarade de: "Barabbas". ²² Pilatus frågade dem: "Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?" Alla svarade: "Korsfäst honom!" ²³ Han frågade: "Vad har han gjort för ont?" Men de skrek ännu högre: "Korsfäst honom!" ²⁴ Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: "Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det." ²⁵ Allt folket svarade: "Hans blod må komma över oss och över våra barn." ²⁶ Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att korsfästas.

Jesus hånas och misshandlas

²⁷ Därefter tog landshövdingens soldater Jesus med sig in i pretoriet^[d] och samlade hela vaktstyrkan kring honom. ²⁸ De tog av honom kläderna och klädde honom i en röd mantel, ²⁹ vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de en käpp. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas konung!" ³⁰ Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. ³¹ När de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom till att korsfästas.

Jesus korsfästes

³² På vägen ut fann de en man, Simon, från Cyrene.^[e] Honom tvingade de att bära hans kors. ³³ Och när de kom till den plats som kallas Golgata - det betyder huvudskalleplats - ³⁴ gav de honom vin att dricka blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. ³⁵ När de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. ³⁶ Sedan satt de där och vaktade honom. ³⁷ Över hans huvud hade man satt upp anklagelsen mot honom. Där stod skrivet: "Detta är Jesus, judarnas konung."

³⁸ Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. ³⁹ De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet ⁴⁰ och sade: "Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!" ⁴¹ Också översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: ⁴² "Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. ⁴³ Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son." ⁴⁴ På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.

Jesus dör

⁴⁵ Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. ⁴⁶ Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" ^{[f] 47} Några av dem som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." ⁴⁸ En av dem sprang genast och tog en svamp, fyllde den med surt vin och fäste den runt ett spö och gav honom att dricka. ⁴⁹ De andra sade: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." ⁵⁰ Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. ⁵¹ Och se, då brast förlåten^[g] i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, ⁵² gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar. ⁵³ De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga staden och visade sig för många. ⁵⁴ När officeren och de som tillsammans med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: "Denne var verkligen Guds Son."

⁵⁵ Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. ⁵⁶ Bland dem var Maria från Magdala och Maria, som var Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedeus söner.

Jesus begravs

⁵⁷ När det hade blivit kväll, kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som hade blivit en Jesu lärjunge. ⁵⁸ Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den. ⁵⁹ Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg ⁶⁰ och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. ⁶¹ Maria från Magdala och den andra Maria var där, och de satt mitt emot graven.

En vaktstyrka bevakar graven

⁶² Nästa dag, som var dagen efter tillredelsedagen,^[h] samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus ⁶³ och sade: "Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå. ⁶⁴ Ge därför befallning om att graven blir säkert stängd fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." ⁶⁵ Pilatus sade till dem: "Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan." ⁶⁶ De gick och bevakade graven och förseglade stenen. De satte också ut vakten.

Mordokaj ber Ester om hjälp

4 När Mordokaj fick veta allt som hade hänt, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska. Han gick ut mitt i staden och klagade högt och bittert. ² Han begav sig till kungens port och stannade framför den. Den som var klädd i säcktyg fick nämligen inte komma in i kungens port. ³ I varje provins dit kungens befallning och förordning kom, blev det stor sorg bland judarna, och de fastade, grät och klagade. De flesta satte sig i säck och aska.

⁴ När Esters tjänarinnor och hovmän kom och berättade detta för henne, blev drottningen djupt bedrövad. Hon skickade ut kläder till Mordokaj, för att man skulle klä honom i dem och ta av honom säcktyget men han tog inte emot dem. ⁵ Ester kallade då till sig Hatak, en av de hovmän som kungen hade ställt i hennes tjänst, och befallde honom gå till Mordokaj för att få veta vad som stod på och varför han gjorde på detta sätt. ⁶ Hatak gick ut till Mordokaj på den öppna platsen i staden framför kungens port. ⁷ Mordokaj berättade allt som hade hänt honom och hur mycket silver Haman lovat väga upp till kungens skattkammare, för att han skulle få förgöra judarna. ⁸ Mordokaj gav honom också en avskrift av den skrivna förordning som hade utfärdats i Susan om att de skulle utrotas. Den skulle han visa Ester och berätta allt för henne och befalla henne att gå in till kungen för att vädja till honom och begära nåd för sitt folk.

⁹ Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokaj hade sagt. ¹⁰ Då talade Ester till Hatak och befallde honom att gå till Mordokaj och säga: ¹¹ "Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att om någon, det må vara man eller kvinna, går in till kungen på den inre borggården utan att vara kallad, så gäller endast en lag: Han skall dödas, om inte kungen räcker ut guldspiran mot honom och låter honom leva. Men jag har inte på trettio dagar varit kallad till kungen."

¹² När man berättade för Mordokaj vad Ester hade sagt, ¹³ sade Mordokaj att man skulle ge Ester detta svar: "Tro inte att du ensam av alla judar skall slippa undan därför att du är i kungens hus. ¹⁴ För om du tiger denna gång, skall judarna få hjälp och befrielse från annat håll, men du och din fars hus kommer att förgöras. Vem vet om du inte har nått kunglig värdighet just för en tid som denna?"

¹⁵ Då sände Ester detta svar till Mordokaj: ¹⁶ "Gå och samla alla judar som finns i Susan och håll fasta för mig. Ni skall inte äta eller dricka något under tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor skall också fasta på samma sätt. Därefter skall jag gå in till kungen, även om det är mot lagen. Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad." ¹⁷ Och Mordokaj gick i väg och gjorde allt som Ester hade befallt honom.

Paulus resa till Rom

27 När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. ² Vi gick ombord på ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika, var med oss. ³ Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde. ⁴ När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. ⁵ Och sedan vi seglat över öppna havet längs kusten av Cilicien och Pamfylien, lade vi till vid Myra i Lykien. ⁶ Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle segla till Italien, och han tog oss ombord på det. ⁷ Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi med knapp nöd hade nått Knidus och vinden inte tillät oss fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Och sedan vi med stor svårighet hade följt kusten, kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasea.

⁹ Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig - fastedagen^[a] var redan förbi - varnade Paulus dem ¹⁰ och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." ¹¹ Men officeren litade på styrmannen och skeppets ägare och inte på det Paulus sade. ¹² Och då hamnen inte var en lämplig plats för övervintring, beslöt flertalet att lägga ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där ville de tillbringa vintern.

Stormen

¹³ När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. ¹⁴ Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. ¹⁵ Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. ¹⁶ Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. ¹⁷ När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret^[b] och lät skeppet driva. ¹⁸ Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, ¹⁹ och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. ²⁰ Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹ De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. ²² Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. ²³ En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, ²⁴ och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. ²⁵ Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. ²⁶ Men vi måste kastas upp på en ö."

Skeppsbrottet

²⁷ Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. ²⁸ De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. ²⁹ De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. ³⁰ Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. ³¹ Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas." ³² Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.

³³ Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. ³⁴ Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." ³⁵ När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. ³⁶ Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. ³⁷ Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. ³⁸ Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.

³⁹ När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. ⁴⁰ De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. ⁴¹ Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna. ⁴² Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land ⁴⁴ och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakspillror från skeppet.^[c] På det sättet räddades alla i land.