M’Cheyne Bible Reading Plan
Floden kommer
7 Herren sade till Noa: "Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. 2 Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona, 3 likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma skall leva vidare över hela jorden. 4 Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort." 5 Och Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom.
6 Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden. 7 Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur undan flodens vatten. 8 Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken 9 gick två och två, hanne och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa. 10 Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
11 Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, 12 och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13 Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. 14 De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser. 15 De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig. 16 De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa.
Och Herren stängde igen om honom.
17 Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. 18 Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. 19 Ja, vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, till dess det täckte alla höga berg under hela himlen. 20 Femton alnar över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta. 21 Då förgicks allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor. 22 Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig. 23 Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades. 24 Och vattnet stod högt över jorden i etthundrafemtio dagar.
Flisan och bjälken
7 Döm inte, så blir ni inte dömda. 2 Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. 3 Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? 4 Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? 5 Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.
Det heliga och hundarna
6 Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er.
Bed och ni skall få
7 Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. 8 Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. 9 Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, 10 eller en orm, när han ber om en fisk? 11 Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.
Den gyllene regeln
12 Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna.
De två vägarna
13 Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. 14 Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
15 Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. 16 På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? 17 Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. 18 Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. 19 Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden. 20 Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt. 21 Inte skall var och en som säger 'Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. 22 Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn[a] och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? 23 Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!
Liknelsen om de två husbyggarna
24 Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. 25 Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. 26 Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. 27 Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort."
28 När Jesus hade avslutat detta tal, var människorna mycket förvånade över hans undervisning, 29 ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.
Esra kommer till Jerusalem
7 Efter någon tid, under den persiske kungen Artasastas regering, begav sig Esra hem från Babel. Esra var son till Seraja, son till Asarja, son till Hilkia, 2 son till Sallum, son till Sadok, son till Ahitub, 3 son till Amarja, son till Asarja, son till Merajot, 4 son till Seraja, son till Uzzi, son till Bucki, 5 son till Abisua, son till Pinehas, son till Eleasar, son till Aron, översteprästen. 6 Denne Esra var skriftlärd och mycket kunnig i Mose lag, den lag som Herren, Israels Gud, hade givit. Kungen gav honom allt han begärde, eftersom Herrens, hans Guds, hand var över honom. 7 Också en del av Israels barn och av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna begav sig upp till Jerusalem i Artasastas sjunde regeringsår.[a]
8 Esra kom till Jerusalem i femte månaden i kungens sjunde regeringsår. 9 Den första dagen i första månaden blev det nämligen bestämt att man skulle lämna Babel, och på första dagen i femte månaden kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda hand var över honom 10 Ty Esra hade vänt sitt hjärta till att studera Herrens lag och leva efter den och att lära ut lag och rätt i Israel.
Kung Artasastas skrivelse
11 Så stod det i den skrivelse som kung Artasasta gav prästen Esra, den skriftlärde, han som var kunnig i det som Herren hade befallt och stadgat för Israel:
12 "Artasasta, konungarnas konung, till prästen Esra, han som är lärare i himmelens Guds lag, och så vidare.
13 Jag befaller att var och en av Israels folk och av dess präster och leviter som bor i mitt rike och som vill fara till Jerusalem, skall resa med dig. 14 Konungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig för att undersöka om förhållandena i Juda och Jerusalem är efter din Guds lag, som är i din hand. 15 Du skall föra dit silver och guld som konungen och hans rådgivare frivilligt har givit till Israels Gud, han som bor i Jerusalem. 16 Likaså skall du ta med dig allt det silver och guld som du kan få i hela Babel tillsammans med de frivilliga gåvor som folket och prästerna ger till sin Guds hus i Jerusalem.
17 För dessa pengar skall du samvetsgrant köpa tjurar, baggar, lamm och sådant som behövs till de matoffer och drickoffer som hör till. Detta skall du offra på altaret i er Guds hus i Jerusalem. 18 Gör vad du och dina bröder finner lämpligt att göra, enligt er Guds vilja, med det silver och guld som blir över. 19 Alla de kärl du får till tempeltjänsten i din Guds hus skall du lämna inför Jerusalems Gud. 20 Vad du måste betala för det som ytterligare behövs till din Guds hus, skall du utbetala ur konungens skattkammare.
21 Jag, kung Artasasta, befaller alla skattmästare i landet på andra sidan floden att allt vad prästen Esra, som är lärare i himmelens Guds lag, begär av er, det skall noggrant göras och ges, 22 upp till 100 talenter silver, 100 korer vete, 100 bat vin och 100 bat olja och därtill salt så mycket som behövs. 23 Allt vad himmelens Gud befaller skall noggrant göras och ges till himmelens Guds hus, för att inte vrede skall komma över konungens och hans söners rike. 24 Vi kungör för er att ingen skall ha makt att lägga skatt, tull eller vägpengar på någon präst eller levit, sångare, dörrvaktare, tempeltjänare eller annan tjänare i detta Guds hus.
25 Och du, Esra, skall efter den vishet du fått av Gud, utse domare och lagkloka som skall skipa rätt bland allt folket i landet på andra sidan floden, alla dem som känner din Guds lagar. Om någon inte känner dessa, skall ni lära honom dem. 26 Den som inte följer din Guds lag och konungens lag, skall omgående dömas, antingen till döden eller till förvisning eller till indragning av egendom eller till fängelse."
Esra lovar Gud
27 "Välsignad vare Herren, våra fäders Gud, som ingav kungen i hjärtat att han skulle smycka Herrens hus i Jerusalem, 28 och som lät mig finna nåd inför kungen och hans rådgivare och inför alla kungens mäktiga furstar. Eftersom Herrens, min Guds, hand var över mig fattade jag mod och samlade en del av huvudmännen i Israel för att de skulle resa med mig."
Stefanus tal
7 Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" 2 Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig.
Abraham
Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. [a] 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras, och man skall göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. [b] 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats [c] 8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.
Josef
9 Och våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10 och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom ynnest och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.[d] 11 Men hela Egypten och Kanaan drabbades av hungersnöd och mycket lidande, och våra stamfäder hade inget att äta. 12 När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. 13 Andra gången de var där gav Josef sig till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. 14 Josef skickade då bud och kallade till sig sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 15 Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. 16 De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en viss summa pengar av Hamors barn i Sikem.
17 När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, ökade folkets antal och de blev allt fler i Egypten, 18 ända tills en annan kung framträdde i landet, en som inte kände till Josef. 19 Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda, för att de inte skulle överleva.
Mose
20 Vid den tiden föddes Mose, och han var ett mycket vackert barn.[e] Under tre månader sköttes han i sin fars familj,[f] 21 och då han sattes ut, tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22 Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mäktig i ord och gärningar. 23 När han hade fyllt fyrtio år, steg den tanken upp i hans hjärta att han skulle besöka sina bröder, Israels barn. 24 Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. 25 Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag kom han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder. Varför gör ni varandra illa? 27 Men den som hade handlat orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? 29 Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land, där han fick två söner.
30 När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. 31 Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: 32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. [g] Då greps Mose av fruktan och vågade inte se ditåt. 33 Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark.[h] 34 Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.
35 Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?,[i] honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. 36 Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37 Det var han som sade till Israels barn: En profet som är lik mig skall Gud låta träda fram, en ur era bröders krets.[j] 38 Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss.
39 Men våra fäder ville inte lyda honom. De stötte honom ifrån sig och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. 40 De sade till Aron: Gör åt oss gudar som skall gå framför oss. Ty vad som har hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [k] 41 Och de gjorde vid den tiden en kalv och bar fram offer åt avguden och jublade över sina händers verk. 42 Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här,[l] så som det står skrivet i profeternas bok:[m] Bar ni väl fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? [n] 43 Nej, ni bar med er Moloks[o] tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbe. Men jag skall föra er bortom Babylon.
44 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel[p] i öknen så inrättat som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne hade sett. 45 Detta tabernakel fick våra fäder i arv och de förde det hit under Josuas ledning, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem, och där var tabernaklet fram till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud.[q] 47 Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. 48 Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:
49 Himlen är min tron, och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats,
där jag kan vila?[r]
50 Har inte min hand gjort allt detta?
Avslutande anklagelse
51 Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. 52 Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, 53 ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."
Stefanus stenas
54 När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. 55 Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." 57 Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, 58 och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." 60 Sedan föll han på knä och bad med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln