M’Cheyne Bible Reading Plan

Löftet om Isak

17 När Abram var nittionio år uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. ² Jag skall sluta förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig mycket." ³ Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: ⁴ "Se, detta är mitt förbund med dig: Du skall bli fader till många folk. ⁵ Därför skall du inte mer heta Abram,^[a] utan ditt namn skall vara Abraham,^[b] ty jag har gjort dig till fader för många folk. ⁶ Jag skall göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar skall utgå från dig. ⁷ Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud. ⁸ Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vara deras Gud."

Omskärelse

⁹ Gud sade ytterligare till Abraham: "Du skall hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. ¹⁰ Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni skall hålla: Alla av manligt kön hos er skall omskäras. ¹¹ Ni skall skära bort er förhud som tecken på förbundet mellan mig och er. ¹² Släkte efter släkte skall ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från något främmande folk och som inte är din ättling. ¹³ Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar skall omskäras. Mitt förbund skall vara på ert kött som ett evigt förbund. ¹⁴ Men en oomskuren av manligt kön, en som inte fått förhuden bortskuren, han skall utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund."

¹⁵ Och Gud sade till Abraham: "Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn skall vara Sara.^{[c] 16} Jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag skall välsigna henne så att folkslag och kungar över folk skall komma från henne." ¹⁷ Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log^[d] och sade för sig själv: "Skulle det födas barn åt en man som är hundra år? Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år?"

¹⁸ Och Abraham sade till Gud: "Låt bara Ismael få leva inför dig!" ¹⁹ Men Gud sade: "Nej, din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom.

²⁰ Men också ifråga om Ismael har jag hört din bön. Jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han skall bli fader till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. ²¹ Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år."

²² När Gud hade talat färdigt med Abraham for han upp från honom.

²³ Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. ²⁴ Abraham var nittionio år när han blev omskuren, ²⁵ och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren. ²⁶ På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. ²⁷ Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom.

Jonas tecken

16 Fariseerna och sadduceerna kom fram och ville snärja Jesus och begärde att han skulle visa dem ett tecken från himlen. ² Men han svarade dem: "På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, för himlen är röd, ³ och på morgonen: I dag blir det oväder, för himlen är röd och mulen. Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda. ⁴ Ett ont och trolöst släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jonas tecken." Och han lämnade dem och gick sin väg.

Fariseernas och sadduceernas surdeg

⁵ När lärjungarna kom över till andra sidan sjön, märkte de att de hade glömt att ta med bröd. ⁶ Jesus sade till dem: "Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!" ⁷ De sade till varandra: "Varför har vi inte tagit bröd med oss?" ⁸ Jesus märkte det och sade: "Varför samtalar ni med varandra om att ni inte har bröd? Så lite tro ni har! ⁹ Förstår ni ännu ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick? ¹⁰ Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många korgar ni fick? ¹¹ Hur kunde ni tro att jag talade till er om bröd? Jag sade ju att ni skulle akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg." ¹² Då förstod de att han inte hade talat om att akta sig för surdeg i bröd, utan för fariseernas och sadduceernas lära.

Petrus bekännelse

¹³ Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?" ¹⁴ De svarade: "Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna." ¹⁵ Han sade till dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" ¹⁶ Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." ¹⁷ Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. ¹⁸ Jag säger dig: Du är Petrus,^[a] och på denna klippa^[b] skall jag bygga min församling, och helvetets^[c] portar skall inte få makt över den. ¹⁹ Jag skall ge dig himmelrikets nycklar.^[d] Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen." ²⁰ Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

Jesus talar om sitt lidande

²¹ Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas. ²² Då tog Petrus honom åt sidan och började motsäga honom: "Gud är nådig mot dig,^[e] Herre. Detta skall aldrig hända dig." ²³ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar."

I Jesu efterföljd

²⁴ Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. ²⁵ Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. ²⁶ Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? ²⁷ Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.

Jesu härlighet uppenbaras

²⁸ Amen säger jag er: Några av dem som står här skall inte smaka döden, förrän de får se Människosonen komma i sitt rike."

Onda planer mot Nehemja

6 Sanballat och Tobia, araben Gesem och våra andra fiender fick höra att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns någon spricka i den, fast jag vid den tiden ännu inte hade satt in dörrar i portarna. ² Då sände Sanballat och Gesem bud till mig och lät säga: "Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onos dal." De tänkte göra mig något ont. ³ Men jag skickade bud till dem och lät säga: "Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför skulle arbetet få stanna av? Det blir ju fallet om jag lämnar det och kommer ner till er." ⁴ Samma budskap sände de till mig fyra gånger, men varje gång gav jag dem samma svar. ⁵ En femte gång sände Sanballat mig samma budskap. Nu hade hans tjänare ett öppet brev i sin hand. ⁶ I brevet stod skrivet: "Det går ett rykte bland hednafolken, och Gasmu säger det också, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför du bygger upp muren. Man säger också att du skall bli deras kung. ⁷ Du lär också ha insatt profeter som skall utropa och förkunna i Jerusalem att du är kung i Juda. Eftersom detta kommer att omtalas för kungen, bör du komma så att vi får rådgöra med varandra." ⁸ Men jag sände bud till honom och svarade: "Ingenting av det du säger har skett, utan det är dina egna påhitt." ⁹ De ville nämligen alla skrämma oss och tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbete, det blir aldrig färdigt.

Men nu, styrk du mina händer!

¹⁰ Jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: "Låt oss träffas i Guds hus, i templet, och stänga igen templets dörrar, ty de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt." ¹¹ Men jag svarade: "Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet och ändå bli vid liv? Nej, jag går inte dit." ¹² Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom utan att han uttalat denna profetia mot mig därför att Tobia och Sanballat hade lejt honom. ¹³ Han var lejd för att jag skulle bli skrämd och göra som han sade och därmed synda. Så ville de ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig. ¹⁴ Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig.

Avslutningen på arbetet

¹⁵ Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar. ¹⁶ När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det, kände de sig helt vanmäktiga. De förstod att detta arbete var vår Guds verk. ¹⁷ Vid denna tid sände också de förnäma männen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem. ¹⁸ Ty många i Juda var genom ed förbundna med honom eftersom han var svärson till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son. ¹⁹ De brukade också inför mig tala gott om honom, och det jag sade förde de vidare till honom. Och Tobia sände brev för att skrämma mig.

16 Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, och hans far var grek.^{[a] 2} Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. ³ Eftersom Paulus ville ha honom med på resan, tog han och omskar honom av hänsyn till judarna i de trakterna, ty alla kände till att hans far var grek. ⁴ När de reste genom städerna, överlämnade de åt bröderna de föreskrifter som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt. ⁵ Och församlingarna stärktes i tron, och antalet troende ökade för varje dag.

Under Andens ledning

⁶ Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien. ⁷ Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. ⁸ Då for de genom Mysien ner till Troas. ⁹ På natten såg Paulus en syn. En man från Makedonien stod där och bad honom: "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" ¹⁰ När han hade sett denna syn, försökte vi^[b] genast ta oss till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att predika evangeliet för dem.

I Filippi

¹¹ Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake och nästa dag till Neapolis ¹² och därifrån till Filippi, som är den ledande staden i denna del av Makedonien^[c] och en romersk koloni.^[d] I den staden stannade vi några dagar. ¹³ På sabbaten tog vi vägen ut genom stadsporten och gick längs en flod, där vi antog att det fanns ett böneställe. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit. ¹⁴ En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som fruktade Gud. Och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon tog till sig det som Paulus predikade. ¹⁵ När hon och alla i hennes familj hade blivit döpta bad hon: "Kom hem till mig och bo där, om ni anser att jag tror på Herren." Och hon övertalade oss.

Paulus och Silas i fängelse

¹⁶ En gång när vi var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande och som skaffade sina herrar goda inkomster genom att spå. ¹⁷ Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här männen är den högste gudens tjänare, och de förkunnar för er en väg till frälsning." ¹⁸ Så gjorde hon i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne." Och i samma ögonblick for den ut. ¹⁹ När hennes herrar såg att allt hopp om inkomster var ute för dem, grep de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför stadens myndigheter. ²⁰ De förde fram dem till stadens domare och sade: "De här männen stör ordningen i vår stad. De är judar ²¹ och förkunnar seder som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta eller följa." ²² Folket gick också till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas. ²³ De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att noga bevaka dem. ²⁴ När han hade fått en sådan befallning, satte han dem i det innersta fängelserummet och spände fast deras fötter i stocken.

²⁵ Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade på dem. ²⁶ Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. ²⁷ Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsets dörrar stod öppna, drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. ²⁸ Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte något illa! Vi är alla här." ²⁹ Då bad fångvaktaren om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. ³⁰ Sedan förde han ut dem och frågade: "Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?" ³¹ De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." ³² Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. ³³ Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast. ³⁴ Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.

³⁵ När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där männen!" ³⁶ Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni skall friges. Så kom nu ut och gå i frid!" ³⁷ Men Paulus sade till dem: "De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och de har kastat oss i fängelse. Och nu vill de låta oss gå i hemlighet. Å nej, de får själva komma och föra ut oss." ³⁸ Rättstjänarna framförde detta till domarna. När dessa fick höra att de var romerska medborgare blev de förskräckta. ³⁹ De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. ⁴⁰ När Paulus och Silas hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan for de vidare.