M’Cheyne Bible Reading Plan
Abraham och Abimelek
20 Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och någon tid bodde han i Gerar. 2 Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig. 3 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: "Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru." 4 Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: "Herre, vill du döda också rättfärdiga människor? 5 Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta." 6 Då sade Gud till honom i drömmen: "Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. 7 Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö."
8 Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt detta för dem. Männen blev mycket förskräckta. 9 Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit denna stora synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen bör göra." 10 Och Abimelek frågade Abraham: "Vad tänkte du på, när du gjorde detta?" 11 Abraham svarade: "Jag tänkte att på den här platsen fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. 12 Hon är också verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. 13 Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt dit vi kommer säger att jag är din bror."
14 Då tog Abimelek får och nötboskap, tjänare och tjänarinnor och gav dem åt Abraham. Han gav honom också tillbaka hans hustru Sara. 15 Och Abimelek sade: "Mitt land ligger öppet för dig. Du får bo var du vill." 16 Och till Sara sade han: "Jag ger din bror tusen siklar silver. Det är en försoningsgåva för dig inför allt ditt folk, så att du får upprättelse inför alla." 17 Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor, så att de kunde föda barn igen. 18 Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma för Abrahams hustru Saras skull.
Jesus undervisar om äktenskapet
19 När Jesus hade avslutat detta tal, lämnade han Galileen och gick genom landet på andra sidan Jordan till Judeens område. 2 Mycket folk följde honom, och han botade dem. 3 Några fariseer kom fram till honom och ville snärja honom och sade: "Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?" 4 Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna[a] 5 och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött?[b] 6 Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt." 7 De sade till honom: "Varför har då Mose befallt att mannen skall ge hustrun ett skilsmässobrev[c] och skicka bort henne?" 8 Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. 9 Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott." 10 Hans lärjungar sade till honom: "Om det är så med mannens ställning till hustrun, då är det ingen fördel med att gifta sig." 11 Han svarade dem: "Inte alla förstår det ordet utan endast de som har fått den gåvan. 12 Det finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig."
Jesus och barnen
13 Sedan bar man fram barn till Jesus, för att han skulle lägga händerna på dem och be. Men lärjungarna visade bort dem. 14 Då sade Jesus: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana." 15 Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.
Jesus och den rike unge mannen
16 En man kom fram till Jesus och frågade: "Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?" 17 Jesus sade till honom: "Varför frågar du mig om det goda? En är den Gode, och vill du gå in i livet, så håll buden." 18 Han frågade honom: "Vilka?" Jesus svarade: "Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, [d] 19 Hedra din far och mor och Du skall älska din nästa som dig själv." 20 Då sade den unge mannen till Jesus: "Allt detta har jag hållit. Vad är det mer som fattas?" 21 Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig." 22 När den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.
23 Jesus sade till sina lärjungar: "Amen säger jag er: det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. 24 Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." 25 När lärjungarna hörde det, blev de mycket förskräckta och sade: "Vem kan då bli frälst?" 26 Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt." 27 Då tog Petrus till orda: "Se,vi har lämnat allt och följt dig. Vad skall vi få för det?" 28 Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. 29 Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv. 30 Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första.
Folket bekänner sina synder
9 På tjugofjärde dagen i samma månad samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden. 2 De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och trädde fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. 3 De reste sig upp från sin plats och man läste ur Herrens, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen. Under en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbad Herren, sin Gud.
4 Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform och ropade med hög röst till Herren, sin Gud.
5 Leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia, Sebanja och Petaja sade: "Stig upp och prisa Herren, er Gud, från evighet till evighet!
Lovat vare ditt härliga namn,
som är upphöjt över allt lov och pris.
6 Du ensam är Herren.
Du gjorde himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara,
jorden och allt som är på den,
haven och allt som är i dem,
och du håller dem alla vid liv.
Himlens härskara tillber dig.
7 Du, Herre, är den Gud
som utvalde Abram
och förde honom ut från det kaldeiska Ur
och gav honom namnet Abraham.
8 Du fann hans hjärta trofast inför dig
och du slöt förbund med honom:
att ge åt hans efterkommande kananeernas, hetiternas,
amoreernas, perisseernas,
jebusiternas och girgaseernas land.
Du lät dina ord gå i uppfyllelse,
ty du är rättfärdig.
9 Du såg våra fäders nöd i Egypten
och hörde deras rop vid Röda havet.
10 Du gjorde tecken och under mot farao,
mot alla hans tjänare
och mot allt folket i hans land.
Ty du visste hur övermodigt egyptierna behandlade dem.
Du gjorde dig ett namn, som är detsamma än idag.
11 Havet delade du framför dem,
så att de gick mitt igenom det på torr mark.
Men deras förföljare sänkte du i djupet,
som en sten i väldiga vatten.
12 Med en molnstod ledde du dem om dagen
och med en eldstod om natten
för att lysa dem på den väg de skulle gå.
13 På Sinai berg steg du ner
och du talade till dem från himlen,
gav dem rättfärdiga föreskrifter
och sanna lagar, goda stadgar och bud.
14 Om din heliga sabbat gav du dem kunskap
och bud, stadgar och lagar gav du dem
genom din tjänare Mose.
15 Bröd från himlen gav du dem
när de hungrade,
vatten ur klippan lät du komma
när de törstade.
Du bjöd dem gå
och ta i besittning det land
som du med upplyft hand
hade lovat ge dem.
16 Men våra fäder handlade övermodigt.
De var hårdnackade och lyssnade inte på dina befallningar.
17 De vägrade lyssna
och kom inte ihåg de under
som du hade gjort bland dem.
De var hårdnackade
och valde i sin upproriskhet en anförare
för att vända tillbaka till sitt slaveri.
Men du är en Gud som förlåter,
nådig och barmhärtig,
sen till vrede och stor i nåd.
Du övergav dem inte,
18 fastän de gjorde sig en gjuten kalv och sade:
"Detta är din gud,
som har fört dig upp ur Egypten",
och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser.
19 Men i din stora barmhärtighet
övergav du dem ändå inte i öknen.
Molnstoden vek inte ifrån dem om dagen
utan ledde dem på vägen,
och eldstoden upplyste om natten
den väg de skulle gå.
20 Din gode Ande gav du för att undervisa dem.
Ditt manna nekade du inte deras mun,
och vatten gav du dem när de törstade.
21 I fyrtio år försörjde du dem i öknen,
så att ingenting fattades dem.
Deras kläder blev inte utslitna,
och deras fötter svullnade inte.
22 Du gav dem riken och folk
och delade ut åt dem olika områden.
De intog Sichons land,
det land som tillhörde kungen i Hesbon,
och det land som tillhörde Og, kungen i Basan.
23 Deras barn gjorde du talrika
som stjärnorna på himlen.
Du förde dem in i det land
som du lovat deras fäder
att komma till och ta i besittning.
24 Och deras barn kom
och tog landet i besittning.
Du kuvade för dem landets invånare, kananeerna,
och gav dessa i deras hand,
både kungarna och landets folk,
och de gjorde med dem som de ville.
25 De intog befästa städer och en bördig jord
och tog i besittning hus fulla med allt gott,
och uthuggna brunnar, vingårdar,
olivplanteringar och fruktträd i mängd.
De åt, blev mätta och välmående
och njöt av din stora godhet.
26 Men de blev olydiga och upproriska mot dig,
de kastade din lag bakom sin rygg.
De dödade dina profeter som varnade dem
och ville få dem att vända om till dig.
De gjorde sig skyldiga till grova hädelser.
27 Då gav du dem i deras fienders hand
och dessa förtryckte dem.
Men i sin nöd ropade de till dig,
och från himlen hörde du det.
Efter din stora barmhärtighet
gav du dem befriare,
som frälste dem ur deras fienders hand.
28 Men när de kom till ro,
gjorde de åter det som var ont inför dig.
Då lämnade du dem i deras fienders hand,
så att dessa fick råda över dem.
Men åter ropade de till dig,
och från himlen hörde du det,
du räddade dem efter din barmhärtighet många gånger.
29 Du förmanade dem för att föra dem tillbaka till din undervisning.
Men de var övermodiga
och lyssnade inte på dina bud utan syndade mot dina föreskrifter,
fastän den människa som håller dem får leva genom dem.
De var envisa och hårdnackade och vägrade lyssna.
30 Du hade tålamod med dem i många år
och förmanade dem med din Ande genom dina profeter,
men de lyssnade inte.
Då gav du dem i de främmande folkens hand.
31 Men du som är rik på barmhärtighet gjorde inte slut på dem
och övergav dem inte.
Ty du är en nådig och barmhärtig Gud.
32 Och nu, vår Gud, du store,
väldige och fruktansvärde Gud,
du som håller förbundet och bevarar nåd,
må du inte anse den plåga vara för ringa som har drabbat oss,
våra kungar, våra furstar,
våra präster, våra profeter,
våra fäder och hela ditt folk -
från de assyriska kungarnas dagar ända till denna dag.
33 Du är rättfärdig i allt det som har kommit över oss,
ty du har visat dig trofast,
men vi har varit ogudaktiga.
34 Våra kungar, våra furstar,
våra präster och våra fäder
höll inte din lag
och gav inte akt på dina bud
och de varningar du gav dem.
35 Fast de levde i sitt eget rike
med allt det goda som du skänkte dem
i det vidsträckta och bördiga land som du gav dem,
har de ändå inte tjänat dig
eller vänt om från sina onda gärningar.
36 Se, idag är vi slavar,
i det land som du gav åt våra fäder
för att de skulle äta dess frukt och dess goda,
se, där är vi slavar.
37 Dess rika skörd ges åt de kungar som du har satt över oss för våra synders skull.
De råder över våra kroppar och vår boskap som de behagar,
och vi är i stor nöd."
Förbundets förnyelse och innehåll
38 På grund av allt detta slöt vi ett fast förbund och satte upp det skriftligt. På skrivelsen, som försågs med sigill, stod våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.
Paulus i Efesus
19 Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, 2 och han frågade dem: "Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?" De svarade honom: "Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten."[a] 3 Då frågade han: "Vilket dop blev ni döpta med?" De svarade: "Med Johannes dop." 4 Paulus sade: "Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus." 5 När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. 6 Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. 7 Tillsammans var det omkring tolv män.
8 Sedan gick han in i synagogan och under tre månader predikade han frimodigt. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike. 9 Men där fanns några som förhärdade sig och inte ville tro utan talade illa om 'den vägen', så att alla hörde det. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig, och varje dag höll han samtal i Tyrannus hörsal. 10 Detta pågick under två år, så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord. 11 Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer, 12 så att man till och med tog dukar och plagg som varit i beröring med hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut.
13 Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig också för att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar." 14 Det var sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst, som gjorde så. 15 Men den onde anden svarade dem: "Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?" 16 Och mannen som hade den onde anden kastade sig över dem, övermannade alla och misshandlade dem så svårt att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga. 17 Detta fick alla i Efesus veta, både judar och greker, och fruktan kom över dem alla, och Herren Jesu namn blev prisat. 18 Många av dem som trodde kom och bekände öppet vad de tidigare hade gjort. 19 Åtskilliga av dem som hade bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände upp dem offentligt. Man räknade ut vad de var värda och kom fram till femtiotusen silverdrakmer.[b] 20 På detta sätt hade ordet genom Herrens kraft framgång och visade sin styrka.
Oroligheter i Efesus
21 När detta var slutfört bestämde sig Paulus för att genom Makedonien och Akaja resa till Jerusalem. Han sade: "Och när jag har varit där måste jag också besöka Rom." 22 Han sände två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, till Makedonien och stannade själv en tid i Asien.
23 Vid den tiden uppstod det stor oro med anledning av 'den vägen'. 24 En silversmed som hette Demetrius, tillverkade Artemistempel[c] av silver och skaffade därmed hantverkarna stora inkomster. 25 Nu kallade han samman dem och sådana som hade liknande arbeten och sade: "Ni män, ni vet att vi har vårt välstånd av detta arbete. 26 Och nu ser ni och hör hur den där Paulus har vilselett en massa människor, inte bara i Efesus utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar som är tillverkade av händer inte är några gudar. 27 Det är fara värt inte endast att vårt hantverk får dåligt rykte utan också att den stora gudinnan Artemis tempel förlorar sitt anseende, och att den gudinna som hela Asien, ja, hela världen dyrkar, mister sin gudomliga storhet."
28 När de hörde detta blev de ursinniga och skrek: "Stor är efesiernas Artemis!"[d] 29 Hela staden kom i uppror, och folk rusade alla på en gång till teatern och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två makedonier som var Paulus följeslagare. 30 Paulus ville gå in till folket men hindrades av lärjungarna. 31 Några asiarker[e] som var hans vänner skickade också bud till honom och bad att han inte skulle ge sig in på teatern. 32 Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats. 33 Några ur hopen förklarade för Alexander vad saken gällde, och judarna skickade fram honom. Han gav tecken med handen och ville hålla ett försvarstal inför folket. 34 Men när de märkte att han var jude, ropade de alla på en gång i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!"
35 Men stadens sekreterare lugnade folket och sade: "Efesier, finns det någon enda människa som inte känner till att efesiernas stad är vårdare av den stora Artemis tempel och hennes bild som har fallit ner från himlen?[f] 36 Eftersom ingen kan neka till detta, bör ni hålla er lugna och inte göra något förhastat. 37 Ni har fört hit de här männen som varken har rånat tempel eller hädat vår gudinna. 38 Om nu Demetrius och hans hantverkare vill föra talan mot någon, så hålls det rättegångar och finns det landshövdingar. Inför sådana skall de anklaga varandra. 39 Och om det är något mer ni vill ta upp, skall det avgöras i den lagliga folkförsamlingen. 40 På grund av det som har hänt i dag riskerar vi att bli anklagade för uppror. Vi har ju inte något skäl att anföra när vi skall stå till svars för dessa oroligheter." Och efter att ha sagt det upplöste han folksamlingen.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln