M’Cheyne Bible Reading Plan
Mose får makt att göra under
4 Mose svarade: "Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?" 2 Då sade Herren till honom: "Vad är det du har i handen?" 3 Han svarade: "En stav." Han sade: "Kasta den på marken!" När han då kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den. 4 Men Herren sade till Mose: "Räck ut handen och tag den i stjärten." Då räckte han ut handen och grep ormen, och den förvandlades åter till en stav i hans hand. 5 Herren sade: "Genom detta skall de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig."
6 Herren sade ytterligare till honom: "Stick in handen i barmen!" Han gjorde så, och när han drog ut handen, se, då var den vit som snö av spetälska. 7 Sedan sade Gud: "Stick tillbaka handen i barmen!" Mose gjorde så, och när han drog ut den igen, se, då var den på nytt som hans övriga kropp. 8 Och Herren sade: "Om de inte tror dig eller ger akt på det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. 9 Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, tag då av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Vattnet som du tagit ur floden skall då förvandlas till blod på torra marken."
10 Då sade Mose till Herren: "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga." 11 Herren sade till honom: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? 12 Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga." 13 Men Mose sade: "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." 14 Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: "Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta. 15 Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. 16 Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Gud för honom. 17 Du skall ta den här staven i handen, och med den skall du göra dina tecken."
Mose återvänder till Egypten
18 Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: "Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än." Jetro sade till Mose: "Gå i frid!" 19 Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: "Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda." 20 Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och vände tillbaka till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen.
21 Herren sade till Mose: "När du vänder åter till Egypten, se då till att du inför farao gör alla de under som jag har givit dig makt att utföra. Men jag skall göra honom hård till sinnes så att han inte släpper folket. 22 Du skall säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, 23 och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son."
24 Under resan hände det på ett viloställe att Herren kom emot Mose och ville döda honom. 25 Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, vidrörde Moses fötter med den och sade: "Du är en blodsbrudgum för mig." 26 Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade "blodsbrudgum".
27 Och Herren sade till Aron: "Gå och möt Mose ute i öknen!" Han gav sig i väg och mötte Mose på Guds berg, och han kysste honom. 28 Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade talat när han sände honom, och om alla de tecken som han hade befallt honom att göra. 29 Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste av Israels barn. 30 Och Aron talade om allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. 31 Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.
En hednisk officers tro
7 När Jesus hade hållit hela sitt tal till folket, gick han in i Kapernaum. 2 En officer där hade en tjänare som han satte stort värde på. Tjänaren var sjuk och låg för döden. 3 Då officeren fick höra talas om Jesus, skickade han några av judarnas äldste till honom och bad honom komma och bota hans tjänare. 4 De kom till Jesus och bad honom ivrigt: "Han är värd att du gör detta för honom. 5 Han älskar vårt folk, och det är han som har byggt synagogan åt oss."
6 Jesus gick med dem. Han var nästan framme vid huset, då officeren skickade några vänner och lät hälsa honom: "Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak. 7 Därför ansåg jag mig inte heller värd att komma till dig. Men säg ett ord, så blir min tjänare frisk. 8 Jag är själv en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig. När jag säger till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det, så gör han det." 9 När Jesus hörde detta förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: "Jag säger er: Inte ens i Israel har jag funnit en så stark tro." 10 Och de som skickats ut vände tillbaka och fann tjänaren frisk.
Jesus uppväcker en änkas son
11 Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12 Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. 13 När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." 14 Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" 15 Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. 16 De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har trätt fram ibland oss", och: "Gud har besökt sitt folk." 17 Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring.
Jesus svarar Johannes Döparen
18 Allt detta fick också Johannes höra genom sina lärjungar. Han kallade då till sig två av dem 19 och sände dem till Herren för att fråga: "Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?" 20 Männen kom till Jesus och sade: "Johannes Döparen har sänt oss till dig för att fråga om du är den som skulle komma eller om vi skall vänta på någon annan?" 21 Just då botade Jesus många från sjukdomar, plågor och onda andar, och många blinda fick synen tillbaka. 22 Han svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. 23 Och salig är den som inte kommer på fall för min skull."
Jesus vittnar om Johannes
24 När de som var utsända av Johannes hade gått, började Jesus tala om honom till folket: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? 25 Eller vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina kläder? De som bär fina kläder och lever i lyx finns i kungapalatsen. 26 Eller vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, säger jag er: ännu mer än en profet. 27 Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig. [a] 28 Jag säger er: Bland dem som är födda av kvinnor finns det ingen som är större än Johannes. Men den mindre[b] i Guds rike är större än han. 29 Och allt folket som lyssnade, också publikanerna, gav Gud rätt och döptes med Johannes dop. 30 Men fariseerna och de laglärda förkastade Guds plan för dem och lät inte döpa sig av honom.
31 Vad skall jag då likna människorna i detta släkte vid? Vad liknar de? 32 De liknar barn som sitter på torget och ropar till varandra: Vi har spelat flöjt för er, och ni har inte dansat. Vi har sjungit sorgesånger, och ni har inte gråtit. 33 Johannes Döparen kom, och han äter inte bröd och dricker inte vin, och ni säger: Han har en ond ande. 34 Människosonen kom, och han äter och dricker, och ni säger: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare! 35 Så har Visheten fått rätt av alla sina barn."
Synderskan som smorde Jesu fötter
36 En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick till honom och lade sig till bords. 37 Nu fanns i staden en kvinna som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus, kom hon dit med en alabasterflaska med olja 38 och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Med sina tårar började hon väta hans fötter och torkade dem med sitt hår. Och hon kysste hans fötter och smorde dem med oljan. 39 Farisén som hade inbjudit honom såg det och tänkte: "Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska."
40 Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig."
Simon svarade: "Mästare, säg det." - 41 "Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. 42 Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" 43 Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro." Jesus sade: "Du har rätt." 44 Sedan vände han sig mot kvinnan och sade till Simon: "Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. 45 Du gav mig inte någon hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. 46 Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. 47 Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet." 48 Sedan sade han till henne: "Dina synder är förlåtna." 49 Då började de andra bordsgästerna fråga sig: "Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?" 50 Men Jesus sade till kvinnan: "Din tro har frälst dig. Gå i frid."
Jobs svar på Sofars andra tal
21 Då tog Job till orda och sade:
2 Lyssna noga på mina ord,
låt det vara den tröst ni ger mig.
3 Visa mig tålamod så att jag får tala,
och när jag har talat kan du håna.
4 Är det en människa jag grälar på?
Varför skulle jag inte vara otålig?
5 Se på mig och häpna,
lägg handen på munnen.
6 När jag tänker på det blir jag förskräckt,
rysningar griper min kropp.
7 Varför får de ogudaktiga leva,
bli gamla och växa i kraft?
8 De ser sina barn leva bland sig
och sina avkomlingar har de inför sina ögon.
9 Deras hus står trygga utan fasor,
Gud drabbar dem ej med sitt ris.
10 Deras boskap lyckas alltid para sig,
deras kor kalvar utan missfall.
11 Deras minsta släpper de ut som en hjord,
deras barn dansar omkring.
12 De sjunger till pukor och harpor
och jublar till musik av flöjter.
13 De lever sina dagar i välmåga,
och i frid far de ner till dödsriket.
14 De sade till Gud: "Låt oss vara!
Vi har ingen lust att lära känna dina vägar.
15 Vem är den Allsmäktige att vi skulle tjäna honom?
Vad skulle vi vinna på att åkalla honom?"
16 Se, deras framgång ligger inte i deras egen hand.
De ogudaktigas rådslag är fjärran från mig.
17 Hur ofta slocknar de ogudaktigas lampa?
Hur ofta kommer olycka över dem,
plågor som Gud i vrede tilldelar dem?
18 Hur ofta blir de som halm för vinden,
lika agnar som stormen för bort?
19 Ni säger: "Gud sparar hans straff till barnen."
Må han vedergälla honom själv, så att han får känna det.
20 Må den ogudaktige med egna ögon få se sitt fall,
må han få dricka av den Allsmäktiges vrede.
21 Ty frågar han efter sin familj när han är borta,
när antalet månader för hans del är slut?
22 Kan någon lära Gud förstånd,
han som dömer över de högsta?
23 Den ene dör i sin krafts dagar,
helt sorglös och trygg.
24 Hans kärl är fulla av mjölk,
och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Den andre dör med bedrövad själ,
utan att ha smakat det goda.
26 Tillsammans ligger de i stoftet,
med förruttnelsens maskar över sig.
27 Se, jag känner era tankar
och era lömska planer mot mig.
28 Ni frågar: "Vad blev det av stormännens hus,
av tälten där de ogudaktiga bodde?"
29 Har ni inte frågat de vittberesta,
lyssnar ni inte till deras vittnesbörd?
30 Den onde skonas på olyckans dag,
han räddas undan vredens dag.
31 Vem säger honom rakt i ansiktet hur han lever,
vem straffar honom för vad han har gjort?
32 När han har förts till graven
vakar man vid gravkullen.
33 Dalens mylla är ljuvlig för honom,
alla människor följer honom,
och otaliga har gått före honom.
34 Hur tom är inte den tröst ni ger mig.
Era svar är endast bedrägeri.
Den kristne och det svaga samvetet
8 I fråga om kött från avgudaoffer vet vi att vi alla har kunskap. Men kunskapen uppblåser, och kärleken uppbygger. 2 Om någon tror sig ha kunskap om något, så vet han ännu inte det han borde veta. 3 Men om någon älskar Gud är han känd av honom.[a] 4 När det nu gäller frågan om man får äta kött som har offrats åt avgudar,[b] så vet vi att det inte finns någon avgud i världen och att det finns bara en Gud. 5 Ty även om det skulle finnas så kallade gudar, i himlen eller på jorden - det finns också många gudar och många herrar - 6 så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.
7 Den kunskapen finns dock inte hos alla. Några som hittills varit vana vid avgudarna äter köttet som avgudaoffer, och så orenas deras svaga samvete. 8 Men maten för oss inte närmare Gud. Äter vi inte, förlorar vi ingenting, och äter vi, vinner vi ingenting. 9 Men se till att denna er frihet[c] inte blir till fall för de svaga. 10 Ty om någon får se, hur du som har kunskap ligger till bords i ett avgudatempel, blir inte då den som har ett svagt samvete 'uppbyggd',[d] så att han äter av det kött som offrats åt avgudarna? 11 Genom din kunskap går den svage förlorad, din broder, som Kristus har dött för. 12 När ni på det sättet syndar mot bröderna och sårar deras svaga samveten, då syndar ni mot Kristus. 13 Alltså, om maten blir till fall för min broder, skall jag aldrig någonsin äta kött, så att jag inte blir orsak till min broders fall.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln