M’Cheyne Bible Reading Plan
22 Tag en knippa isop och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen. 23 Ty Herren skall gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och på de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte tillåta fördärvaren att komma in i era hem och slå er. 24 Detta skall ni hålla. Det skall vara en stadga för dig och dina barn för evigt. 25 Och när ni kommer in i det land som Herren skall ge er, som han har sagt, skall ni fira denna gudstjänst. 26 När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? 27 skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad. 28 Och Israels barn gick åstad och gjorde så som Herren hade befallt Mose och Aron.
29 Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången som var i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. 30 Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier, och det hördes ett högt klagorop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död.
Uttåget
31 Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: "Stå upp och drag ut från mitt folk, ni själva och Israels barn, och gå i väg och håll gudstjänst, som ni har sagt. 32 Tag även med era får och er nötboskap, som ni har sagt, och välsigna också mig när ni drar ut." 33 Egyptierna drev på folket för att fort få dem ut ur landet, för de sade: "Annars dör vi alla." 34 Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. 35 Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt av egyptierna att få föremål av silver och guld och även kläder. 36 Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte från egyptierna.
37 Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600 000 man till fots förutom barn. 38 Också en stor blandad folkhop drog upp med dem, dessutom får och nötboskap, en mycket stor hjord. 39 Av degen som de fört med sig ur Egypten bakade de osyrade brödkakor. Ty den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig.
40 Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. 41 Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. 42 En vakandets natt var detta för Herren, då han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt skall alla Israels barn vaka, släkte efter släkte.
Regler för påsken
43 Herren sade till Mose och Aron: "Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning får äta av det, 44 men en slav som är köpt för pengar får äta av det, sedan du omskurit honom. 45 Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. 46 I ett och samma hus skall det ätas. Du får inte föra ut något av köttet ur huset, och ni får inte krossa något ben på det. 47 Hela Israels menighet skall hålla detta. 48 Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. 49 En och samma lag skall gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er."
50 Alla Israels barn gjorde så. De gjorde som Herren hade befallt Mose och Aron. 51 Just på den dagen förde Herren Israels barn ut ur Egyptens land efter deras härskaror.
Liknelsen om det återfunna fåret
15 Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. 2 Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: "Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem." 3 Då berättade han denna liknelse för dem: 4 "Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? 5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. 6 När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. 7 Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
Liknelsen om det återfunna myntet
8 Eller om en kvinna har tio silvermynt[a] och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det? 9 Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade. 10 Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig."
Liknelsen om den återfunne sonen
11 Vidare sade han: "En man hade två söner. 12 Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. 13 Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. 14 Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. 15 Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.[b] 16 Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor[c] som svinen åt, men ingen gav honom något. 17 Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. 18 Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. 19 Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. 20 Och han stod upp och gick till sin far.
Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. 21 Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. 22 Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! 23 Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. 24 Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.
25 Men hans äldre son hade varit ute på ägorna. När han kom och närmade sig gården, fick han höra musik och dans. 26 Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. 27 Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat den gödda kalven, eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka. 28 Då blev han förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte övertala honom, 29 men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. 30 Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven. 31 Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32 Men nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen."
30 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag,
de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta
bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,
dessa som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager av det torra landet
som redan förut var öde och ödsligt.
4 De plockar saltörter bland snåren,
och ginströtter är deras mat.
5 De drivs ut från menigheten,
man ropar efter dem som efter tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 För dem har jag nu blivit en nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk bland dem.
10 De avskyr mig och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
11 Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,
därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm,
och lik ett moln har min räddning försvunnit.
16 Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel
han fattar mig i min livklädnad.
19 Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort,
du slungar mig av och an i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande samlas.
24 Men räcker man ej ut handen när man faller,
ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit?
25 Grät jag inte över den som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 Men när jag sökte det goda, kom det onda,
när jag väntade på ljus, kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Svart går jag omkring, men inte av solen.
Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna.
30 Min hud har blivit svart och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 Mitt harpospel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
Insamlingen till de heliga
16 När det gäller insamlingen[a] till de heliga, skall ni också göra som jag har föreskrivit församlingarna i Galatien. 2 På första veckodagen skall var och en av er hemma lägga undan och samla ihop vad han lyckas spara, så att insamlingarna inte sker först vid min ankomst. 3 När jag kommer skall jag skicka de män som ni finner lämpliga, försedda med brev till Jerusalem för att överlämna er gåva. 4 Men om det finns skäl för mig att resa, kommer de att resa tillsammans med mig.
Apostelns resplaner
5 Jag tänker komma till er sedan jag har farit genom Makedonien, för jag tar vägen över Makedonien. 6 Men hos er stannar jag om möjligt en tid, kanske hela vintern, så att ni får utrusta mig för fortsatt resa, vart den nu går. 7 Jag vill inte nu besöka er på genomresa, för jag hoppas kunna stanna kvar hos er en tid, om Herren tillåter. 8 I Efesus stannar jag till pingst, 9 eftersom en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete. Jag har också många motståndare.
Timoteus och Apollos besök
10 När Timoteus kommer, se då till att han kan vistas hos er utan att behöva oroas. Han arbetar för Herren liksom jag, 11 och ingen får därför se ner på honom. Sänd honom i väg i frid, så att han kan komma till mig. Jag väntar på honom tillsammans med bröderna. 12 Vad vår broder Apollos beträffar, så har jag ivrigt uppmanat honom att resa till er tillsammans med bröderna. Men han ville inte alls komma nu utan reser när han finner ett lämpligt tillfälle.
Förmaningar och hälsningar
13 Vaka, stå fasta i tron. Var manliga och starka. 14 Låt allt hos er ske i kärlek. 15 Jag ber er, bröder: Ni känner Stefanas familj och vet att de är Akajas förstlingsfrukt och att de har ställt sig själva till de heligas tjänst. 16 Rätta er därför efter sådana och alla dem som tar del i det arbetet. 17 Jag är glad över att Stefanas, Fortunatus och Akaikus har kommit. De har fyllt tomrummet efter er 18 och upplivat min ande liksom er. Sätt värde på sådana.
19 Församlingarna i Asien hälsar till er. Akvila och Priska tillsammans med församlingen i deras hus hälsar hjärtligt till er i Herren. 20 Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss. 21 Denna hälsning skriver jag, Paulus, med egen hand. 22 Om någon inte har Herren kär, skall han vara under förbannelse. Marana tha.[b] 23 Herren Jesu nåd vare med er. 24 Min kärlek vare med er alla i Kristus Jesus.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln