M’Cheyne Bible Reading Plan
Israels lovsång
15 Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren:
"Jag vill lovsjunga Herren,
ty högt är han upphöjd.
Häst och ryttare störtade han i havet.
2 Herren är min starkhet och min lovsång,
han blev min frälsning.
Han är min Gud, jag vill prisa honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
3 Herren är en stridsman,
Herren är hans namn.
4 Faraos vagnar och här kastade han i havet,
hans utvalda krigsmän dränktes i Röda havet.
5 Djupen övertäckte dem,
de sjönk till botten som sten.
6 Din högra hand, Herre, härlig i sin kraft,
din högra hand, Herre, krossade fienden.
7 I din stora höghet slog du ner dina motståndare,
du släppte loss din vrede,
den förtärde dem som strå.
8 För en fnysning från din näsa dämdes vattnen upp,
böljorna reste sig som en mur,
vattenströmmarna stelnade i havets djup.
9 Fienden sade: Jag skall förfölja dem,
jag skall hinna upp dem,
jag skall utskifta byte,
släcka min hämnd på dem.
Jag skall dra mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.
10 Du andades på dem och havet övertäckte dem,
de sjönk som bly i de väldiga vattnen.
11 Vem är som du bland gudarna, Herre?
Vem är som du, härlig i helighet,
värdig förundran under lovsång,
du som gör under.
12 Du räckte ut din högra hand,
och jorden uppslukade dem.
13 Du ledde med din nåd det folk som du återlöst,
du förde dem med din makt till din heliga boning.
14 Folken hörde det och darrade,
ångest grep Filisteens inbyggare.
15 Då förskräcktes Edoms furstar,
Moabs hövdingar bävade,
alla Kanaans inbyggare smälte av ångest.
16 Över dem föll skräck och fruktan.
Inför din mäktiga arm stod de som förstenade,
till dess ditt folk hade dragit förbi, Herre,
till dess det hade dragit förbi,
det folk som du hade köpt.
17 Du för dem in och planterar dem
på din arvedels berg,
på den plats, Herre,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre, som dina händer berett.
18 Herren skall regera alltid och för evigt."
19 När Faraos hästar med vagnar och ryttare hade kommit ner i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka över dem. Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark.
20 Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade. 21 Mirjam sjöng för dem:
"Lovsjung Herren, ty högt är han upphöjd.
Häst och ryttare störtade han i havet."
Det bittra vattnet i Mara
22 Därefter lät Mose Israels barn bryta upp från Röda havet, och de drog ut i öknen Shur. Under tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten. 23 Sedan kom de till Mara, men de kunde inte dricka vattnet där, eftersom det var bittert. Därför kallade de platsen Mara.[a] 24 Då knotade folket mot Mose och sade: "Vad skall vi dricka?" 25 Men han ropade till Herren, och Herren visade honom ett slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov. 26 Han sade: "Om du hör Herrens, din Guds, röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren, din läkare.
27 Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmer. Och de slog läger där vid vattnet.
Änkan och domaren
18 Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna. 2 "I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. 3 I samma stad fanns en änka, som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart. 4 Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, 5 skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök."
6 Och Herren sade: "Hör vad den orättfärdige domaren säger. 7 Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? 8 Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?"
Farisén och publikanen i templet
9 För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: 10 "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. 11 Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. 12 Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. 13 Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet[a] och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. 14 Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."
Jesus och barnen
15 Man bar också fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. När lärjungarna såg det, visade de bort dem. 16 Men Jesus kallade dem till sig och sade: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana. 17 Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin."
Jesus och den rike mannen
18 En man i hög ställning[b] frågade Jesus: "Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?" 19 Jesus sade till honom: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud. 20 Buden känner du: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Hedra din far och din mor."[c] 21 Mannen sade: "Allt detta har jag hållit sedan jag var ung." 22 Jesus hörde det och sade till honom: "Ett fattas dig ännu. Sälj allt vad du äger och dela ut till de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen, och kom sedan och följ mig." 23 När mannen hörde detta, blev han djupt bedrövad, eftersom han var mycket rik. 24 Jesus såg att han var bedrövad och sade: "Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike. 25 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." 26 De som hörde detta frågade: "Vem kan då bli frälst?" 27 Han svarade: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud."
28 Då sade Petrus: "Se, vi har lämnat det vi ägde och följt dig." 29 Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Var och en som har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull, 30 skall få mångdubbelt igen redan i den här världen, och sedan evigt liv i den kommande världen."
Jesus talar tredje gången om sin död
31 Jesus tog de tolv åt sidan och sade till dem: "Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse. 32 Ty han kommer att utlämnas åt hedningarna. De skall håna och skymfa honom, spotta på honom, 33 gissla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå." 34 Men lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, så att de inte fattade vad han menade.
Den blinde vid Jeriko
35 När Jesus närmade sig Jeriko, satt en blind man vid vägen och tiggde. 36 Han hörde folk gå förbi och frågade vad som stod på. 37 Man talade om för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi, 38 och då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" 39 De som gick främst sade åt honom att tiga, men han ropade bara ännu mer: "Davids son, förbarma dig över mig!" 40 Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom frågade Jesus: 41 "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Han svarade: "Herre, gör så att jag kan se." 42 Jesus sade till honom: "Du får din syn. Din tro har frälst dig." 43 Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud.
33 Men Job, hör nu mina ord, lyssna till allt vad jag har att säga!
2 Se, jag öppnar nu mina läppar,
min tunga talar i min mun.
3 Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta,
det jag förstår skall jag ärligt säga.
4 Guds Ande har gjort mig,
den Allsmäktiges livsande ger mig liv.
5 Svara mig om du förmår,
träd fram inför mig, gör dig beredd.
6 Se, inför Gud är vi båda lika,
också jag är formad av lera.
7 Se, rädsla för mig behöver ej skrämma dig,
och min myndighet skall ej trycka ner dig.
8 Men du sade inför mina öron,
så ljöd de ord jag hörde:
9 "Jag är ren och utan överträdelse,
jag är oskyldig och utan missgärning.
10 Men se, han vill ansätta mig,
han räknar mig som sin fiende.
11 Han sätter mina fötter i stocken,
han vaktar på alla mina vägar."
12 Du har inte rätt i detta, svarar jag dig,
ty Gud är större än en människa.
13 Hur kan du förebrå honom
att han inte ger ett enda ord till svar?
14 Gud talar både en och två gånger,
utan att man bryr sig om det.
15 I drömmen, i nattens syn,
när sömnen fallit tung över människorna
och de slumrar i sin bädd,
16 då öppnar han människornas öron
och bekräftar deras tuktan
17 för att hindra människan från en ogärning
och hålla henne borta från högmod.
18 Han bevarar hennes själ från graven
och hennes liv från att falla för svärd.
19 Hon tuktas med plågor på sin sjukbädd
och med ständiga smärtor i benen.
20 Hennes sinne vämjes vid mat,
hennes själ vid den föda hon älskade.
21 Hennes kött tärs bort till dess inget finns kvar,
hennes ben, som man inte såg, blir blottade.
22 Hennes själ kommer nära graven,
hennes liv nära de döda.
23 Om det finns en ängel för henne,
en medlare, en av tusen,
som förkunnar för människan vad som är rätt,
24 då förbarmar sig Gud över henne och säger:
"Fräls henne, så att hon inte far ner i graven,
jag har fått lösepenning."
25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft,
hon blir åter som i sin ungdoms dagar.
26 Hon ber till Gud som får behag till henne,
och hon får se hans ansikte med jubel.
Och Gud ger människan hennes rättfärdighet tillbaka.
27 Hon skall sjunga inför människorna:
"Jag syndade och förvrängde det rätta,
men jag fick inte vad jag förtjänade.
28 Han friköpte min själ så att den inte hamnade i fördärvet,
och mitt liv skall se ljuset."
29 Se, allt detta gör Gud
både två och tre gånger med en människa,
30 för att föra tillbaka hennes själ från graven,
så att livets ljus får stråla över henne.
31 Ge akt, Job, och lyssna på mig!
Var stilla, så att jag får tala.
32 Men har du något att säga, så svara mig,
tala, ty jag vill gärna ge dig rätt.
33 Om inte, lyssna då till mig.
Var stilla, jag skall lära dig vishet.
Aposteln är det nya förbundets tjänare
3 Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi som vissa andra rekommendationsbrev till er eller från er? 2 Nej, ni är vårt brev som är skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. 3 Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan.
4 En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, 5 inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. 6 Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens[a] utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.
Det nya förbundets härlighet
7 Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. 8 Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha? 9 Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet. 10 Ja, det härliga är i detta fall utan härlighet på grund av den överväldigande härligheten. 11 Ty om det som bleknade framträdde i härlighet, så framträder det som består i ännu större härlighet.
12 Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga 13 och gör inte som Mose, han som hängde en slöja för sitt ansikte, för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann. 14 Men deras sinnen blev förstockade. Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den. 15 Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Mose föreläses. 16 Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln