Book of Common Prayer
Visa din makt och härlighet
1-2 Israels herde, du som leder Israel som en herde leder sin hjord! Gud, som tronar över keruberna, lyssna när jag ber! Visa din makt och härlighet!
3 Låt Efraim, Benjamin och Manasse se att du reser dig och räddar oss med din kraft.
4 Upprätta oss, o Gud! Se på oss i glädje och kärlek så att vi blir räddade!
5 Herre, du som är Gud över himmel och jord, hur länge ska du vara förargad på oss och förkasta våra böner?
6 Sorg och tårar har varit vår enda föda.
7 Du har gjort oss till åtlöje bland de folk som bor runt omkring oss. De skrattar åt oss.
8 Upprätta oss, o Gud. Se på oss i glädje och kärlek. Bara då blir vi räddade.
9 Du förde oss ut ur Egypten, som om vi hade varit en ömtålig vinstock, och du planterade oss på nytt i ett land från vilket du drivit bort alla främmande folk.
10 Du beredde marken och odlade den. Där slog vi rot och bredde ut oss.
11 Bergen täcktes med vår skugga. Vi var som stora cederträd,
12 som var utspridda över hela landet ända från Medelhavet till floden Eufrat.
13 Men nu har du brutit ner våra murar och lämnat oss utan skydd. Vem som helst som kommer förbi kan plundra oss.
14 Vildsvin från skogarna trampar ner våra marker, och vilda djur roffar åt sig mat från oss.
15 Kom tillbaka och välsigna oss, Gud, du som är Gud över himmel och jord. Se ner från himlen och ta hand om ditt vinträd!
16 Skydda vad du har planterat, denne son som du själv har fostrat.
17 Våra fiender har huggit ner oss och satt eld på oss, men de ska förgås när de ser ditt ansikte!
18 Styrk det folk som du har utvalt och som växt sig starkt hos dig.
19 Då ska vi aldrig mer överge dig! Håll oss vid liv så att vi alltid kan lova dig.
20 Upprätta oss, o Gud, du som är Gud över himmel och jord! Se på oss i glädje och kärlek. Bara då kan vi bli räddade.
Gud, du har väl inte övergett mig
1-2 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna!
3 Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig.
4 När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod.
5 Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer.
6 Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr,
7 på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu.
8 Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig?
9 Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte?
10 Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar?
11 Jag sa: Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr.
12 Jag kommer ihåg alla hans stora under.
13 Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem.
14 Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du?
15 Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt.
16 Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten.
17 När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet!
18 Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade.
19 Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade.
20 Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där!
21 Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.
Guds fiender har ödelagt landet
79 Gud, främmande folk har angripit det land som du har gett oss. Ditt tempel är nersmutsat, och Jerusalem ligger i ruiner.
2 Ditt folk har blivit besegrat och fåglar och vilda djur äter nu upp deras kroppar.
3 Fienden har dödat hela Jerusalems befolkning. De ställde till med ett fruktansvärt blodbad. Ingen enda finns kvar för att begrava de döda,
4 och alla folk runt omkring oss hånskrattar åt oss och spottar oss i ansiktet.
5 Herre, hur länge ska du vara vred på oss? Kommer din vrede att brinna som en eld tills allt hopp är ute?
6 Ös ut din vrede över alla gudlösa folk, men inte över oss! Låt den drabba riken som vägrar att be till dig och som inte ropar på ditt namn!
7 De har fått ditt folk Israel på fall och ödelagt landet.
8 Varför ska vi bli straffade för våra förfäders synder? Låt i stället din kärlek fylla våra behov.
9 Hjälp oss, vår frälsnings Gud! Hjälp oss för ditt namns skull. Fräls oss och förlåt oss våra synder!
10 Varför ska främmande folk få hånskratta och säga: Var är er Gud? Nej, låt alla få se hur du hämnas dina fiender för ditt folks blod!
11 Lyssna till fångarnas och de dödsdömdas stönande! Visa din makt genom att rädda dem.
12 Herre, låt dem få sjufalt igen, dessa folk som hånar dig!
13 Då kommer vi, som är ditt folk och får i din hjord, att tacka dig i evighet. Och från generation till generation ska vi prisa din storhet!
Den spetälske Naaman blir botad
5 Naaman var överbefälhavare för armén i Aram, och kungen där satte stort värde på honom för hans många ärofulla segrar. Han var alltså ansedd som en stor hjälte, men han led av spetälska.
2 Mindre enheter av arameer hade gått in i Israel, och bland de fångar de tagit fanns en liten flicka som fick komma i tjänst hos Naamans fru.
3 En dag sa den lilla flickan till sin husmor: Jag önskar att herrn kunde besöka profeten i Samaria. Han skulle säkert bota honom från spetälskan!
4 Naaman berättade för kungen vad den lilla flickan hade föreslagit.
5 Res du och besök profeten, sa kungen till honom. Jag ska skriva ett rekommendationsbrev, som du kan visa kungen i Israel.Naaman gav sig iväg med tio talenter silver, sex tusen siklar guld och dessutom tio uppsättningar dyrbara kläder.
6 I brevet till kungen stod det: Mannen som överlämnar det här brevet är min tjänare Naaman. Jag vill att du ska göra honom fri från hans spetälska.
7 När kungen i Israel läste brevet rev han sönder sina kläder i ilska och förtvivlan och utbrast: Han skickar hit en spetälsk och vill att jag ska göra honom frisk! Är jag då kanske Gud, som kan ge och ta liv? Nej, han försöker säkert bara finna en anledning till att anfalla oss igen.
8 Men när profeten Elisa fick höra talas om hur upprörd kungen hade blivit, skickade han ett meddelande till honom: Varför är du så upprörd? Sänd Naaman till mig, så ska han få se att det verkligen finns en Guds profet här i Israel.
9 Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade utanför Elisas hus.
10 Elisa skickade ut en tjänare till honom med beskedet att han skulle gå och doppa sig i floden Jordan sju gånger. Då skulle varje spår av hans spetälska försvinna!
11 Men Naaman blev arg och for sin väg.Jag tycker att han åtminstone borde ha kommit ut och talat med mig, sa han. Jag hade väntat mig att han skulle stryka med sin hand över det sjuka stället och be i Herrens, sin Guds, namn!
12 Är inte floderna Abana och Parpar i Damaskus bättre än alla floder i Israel tillsammans? Om det är floder jag behöver, kan jag bada hemma och bli av med spetälskan. Sedan for han ilsken därifrån.
13 Men hans officerare försökte tala förstånd med honom och sa: Om profeten hade bett dig att göra något svårt, skulle du ha gjort det, eller hur? Därför borde du också lyda honom nu när han säger att du ska göra något så enkelt som att gå och bada för att bli frisk!
14 Naaman for då ner till floden Jordan och doppade sig där sju gånger, precis som profeten hade sagt åt honom. Och undret skedde! Han blev helt återställd, och hans hud var fin som på ett litet barn.
15 Då for han och hela hans sällskap tillbaka för att tacka profeten. När de allesammans stod där framför honom sa Naaman: Nu förstår jag att det inte finns någon Gud i hela världen, förutom i Israel. Ta nu emot de gåvor som jag har med mig.
16 Inför Herren, min Gud, säger jag att jag inte kan ta emot dem, svarade Elisa.Naaman försökte övertala Elisa, men han vägrade att ta emot någonting.
17 Låt mig då få med mig hem så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära, sa Naaman. För från och med nu ska jag inte offra brännoffer eller slaktoffer till någon annan Gud än Herren.
18 Men kan Herren förlåta mig en sak? När min herre kungen går till guden Rimmons tempel för att tillbe och lutar sig mot min arm, kan Herren då förlåta mig om jag också böjer mig?
19 Ja, det ska han göra, svarade Elisa. Och så for Naaman hem igen.
8 Ni tycks tro att ni redan har all den andliga mat ni behöver. Ni är mätta och andligt nöjda. Ni har blivit rika och uppför er som kungar. Jag skulle önska att ni redan satt på era troner, så att vi fick sitta där tillsammans med er. Men tyvärr har den tiden inte kommit än, då vi ska regera tillsammans.
9 Ibland tror jag att Gud har satt oss apostlar sist i raden. Jag känner mig som en dödsdömd fånge som väntar på avrättning och som visas upp i slutet av segrarens triumftåg, uttittad av både människor och änglar.
10 Tron har gjort Paulus och Apollos till dårar, säger ni, men naturligtvis är ni själva visa och förståndiga kristna! Vi är svaga, men det är inte ni! Er tänker man väl om, medan man skrattar åt oss.
11 Vi får gå hungriga och törstiga. Vi har inte ens tillräckligt med kläder för att hålla oss varma. Vi blir skickade hit och dit, några egna hem har vi inte.
12 Vi arbetar hårt med våra händer för att förtjäna vårt uppehälle. Vi välsignar dem som förbannar oss. Vi har tålamod med dem som sårar oss.
13 Vi svarar vänligt när man talar illa om oss. Hela tiden har vi behandlats som om vi bara var till besvär, och det enklaste skulle vara att vara av med oss.
14 Jag skriver inte detta för att få er att skämmas, utan för att varna er och ge er råd, kära barn.
15 För även om ni har tiotusen andra, som undervisar er om Kristus, så har ni ändå inte många fäder. Det var jag som blev er far i Jesus Kristus. Jag var den förste som berättade för er om honom och som fick er att ta emot honom.
16 Jag ber er att ta mig till föredöme.
17 Det egentliga skälet till att jag sänder Timotheos till er är att hjälpa er att göra detta. För han är en av dem som jag har vunnit för Kristus, ett älskat och pålitligt Guds barn. Han kommer att påminna er om hur jag undervisar i alla de församlingar som jag besöker.
18 Jag vet att några av er har blivit högfärdiga, och tror att jag är rädd för att komma och ta itu med er.
19 Men jag ska komma - och det snart - om Herren tillåter, och då ska jag ta reda på om dessa högfärdiga människor bara är stora i orden eller om de verkligen har Guds kraft.
20 Guds rike är inte bara ord, det är att leva i Guds kraft.
21 Vilket väljer ni? Ska jag komma med straff och tillrättavisning, eller ska jag komma med stilla kärlek och mildhet?
Om vrede
21 I Moses lag lydde regeln: 'Om du dödar någon döms du själv till döden.'
22 Men jag säger: Om ni bara är arga på någon, om det så är i era egna hem, hänger domen över er! Om ni kallar en vän idiot ska ni ställas till svars för det. Och om ni förbannar honom så väntar er helvetets eld.
23 Om du därför står inför altaret i templet för att bära fram ett offer åt Gud och plötsligt kommer ihåg att en vän har något emot dig,
24 så lägg ditt offer framför altaret och gör upp din sak med honom. Kom sedan och bär fram ditt offer till Gud.
25 Försök att så fort som möjligt komma överens med din fiende innan det är för sent, och han går till domstol, och du blir satt i fängelse,
26 där du måste stanna tills du betalt vartenda öre på din skuld.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®