Book of Common Prayer
Herre, hjälp mig!
70 Herre, befria mig! Skynda dig och kom till min hjälp!
2-4 Låt förvirring drabba dem som försöker döda mig. Avslöja dem och låt dessa skadeglada människor stå där med skammen. Låt dem inte lyckas!
5 Men alla som vänder sig till Herren ska jubla över hans frälsning. De ska ständigt säga: Herren är stor!
6 Jag är fattig och svag, men ändå tänker Herren på mig just nu! Min Gud, du är min hjälpare. Du är min Frälsare! Skynda till min hjälp! Vänta inte längre!
Gammal och orkeslös, men Gud hjälper
1-2 Herre, hos dig söker jag skydd. Låt mig inte gå under! Rädda mig från mina fiender, för du är rättfärdig! Kom till min hjälp! Lyssna till min bön och rädda mig.
3 Var mitt skydd, en stark klippa, dit jag alltid får komma och där jag är skyddad för alla anfall. Du har ju bestämt dig för att rädda mig.
4 Befria mig, Gud, från dessa orättfärdiga och grymma människor som håller mig i sina klor.
5 Herre, du är mitt enda hopp. Jag har trott på dig sedan jag var ung.
6 Ja, du har varit med mig sedan jag föddes och du har alltid hjälpt mig. Därför vill jag prisa dig så länge jag lever.
7 Många som såg min nöd och mitt lidande måste ha tänkt: Gud har förkastat honom. Men du har bevisat din stora makt att beskydda.
8 Dag för dag vill jag prisa och ära dig, Gud, för allt vad du gjort.
9 Ställ mig inte åt sidan nu på ålderns höst. Överge mig inte nu när mina krafter avtar.
10 Mina fiender kommer tillsammans och viskar:
11 Gud har övergett honom! Nu kan vi verkligen komma åt honom. Det finns ingen som kan hjälpa honom längre!
12 Gud, varför är du så långt borta? Kom snart till min hjälp och förgör dem!
13 Med alla medel kämpar de mot mig. Men låt dem bli besegrade, och stå där med skam och vanära.
14 Jag hoppas fortfarande att du ska hjälpa mig. Då ska jag prisa dig ännu mer.
15 Jag kan inte räkna alla de gånger du räddat mig från faror. Varje dag ska jag berätta för alla om hur god du är.
16 För alla ska jag berätta om Herrens, min Guds, kraft. Bara han är rättfärdig och god.
17 Gud, du har varit min lärare från min tidigaste barndom. Jag har alltid vittnat för andra om allt underbart du gör.
18 Överge mig inte nu när jag är gammal och gråhårig. Ge mig tid att berätta för kommande generationer om alla dina fantastiska under.
19 Herre, din kraft och godhet når upp till himlen. Du har visat din storhet. Var finns det en sådan Gud som du?
20 Du har ställt mig inför prövningar och lidande, men du har ändå hållit mig vid liv och bevarat mig från en säker död.
21 Du ska ge mig större ära och anseende än någonsin tidigare. Det är min tröst.
22 Jag vill upphöja dig med musik och berätta om alla dina löften, du Israels helige.
23 Jag vill ropa och jubla av glädje, för du har räddat mig.
24 Dag för dag vill jag berätta för andra om din rättfärdighet och godhet. Alla som har försökt dra olycka över mig har blivit besegrade och kommit på skam.
Gud, ditt tempel ligger i ruiner
74 Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför är du vred på oss som lever som får på dina egna ängar?
2 Kom ihåg att vi är ditt folk, som du i gamla tider befriade från slaveri och gjorde till din egendom! Du utvalde Jerusalem som ditt hem på jorden!
3 Vandra genom de fruktansvärda ruinerna i staden och se hur fienden har ödelagt ditt tempel!
4 Där har de vrålat ut sitt segerrop och ställt upp sina avgudar som tecken på sin seger.
5-6 Allt ligger i spillror och liknar en skog som skövlats. De kom med sina hammare och yxor och vandaliserade och slog sönder de dyrbara träpanelerna.
7 De satte eld på templet, så att det brann ner till grunden. Ditt tempel, Herre, där vi tillbad dig!
8 Låt oss utplåna varje spår av Gud, sa de, och gick genom hela landet och brände ner alla gudstjänsthus där vi hade tillbett dig.
9-10 Det finns inget kvar som visar att vi är ditt folk. Profeterna är borta. Vem kan säga när allt detta kommer att sluta? Hur länge, Gud, kommer du att tillåta våra fiender att håna dig? Ska de för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in? Varför står du med händerna i kors? Nej, höj din starka hand och visa din makt!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit vår kung. Du har ofta räddat landet.
13-14 Med din styrka delade du Röda havet. Du krossade sjöodjurets huvud, och dess kropp gav du som mat åt ökenstammarna!
15 På din befallning rann källorna upp för att ge vatten åt ditt folk, för att sedan låta starka strömmar torka ut.
16 Du skapade dag och natt, och månen, stjärnorna och solen tillhör dig.
17 Hela världen är i dina händer. Du skapade också sommaren och vintern.
18 Men se, Herre, hur fienderna hånskrattar åt dig. Se hur oförskämda de är då de hädar ditt namn.
19 Herre, fräls oss! Utlämna inte ditt folk åt dessa rovdjur, för du vet hur hjälplösa vi är.
20 Kom ihåg ditt löfte! Landet är fyllt av mörker, och våldet breder ut sig till varje hörn.
21 Herre, låt inte ditt nertrampade folk ständigt förolämpas! Ge de fattiga och behövande orsak att prisa ditt namn!
22 Res dig, Gud, och försvara oss inför våra fiender. Kom ihåg de förolämpningar dessa upprorsmakare har vräkt ur sig mot dig dag efter dag.
23 Ha inte överseende med dina fienders skrik och smädelser som bara blir värre och värre.
Ahab dör på slagfältet
29 Kung Ahab i Israel och kung Josafat i Juda ledde alltså sina härar mot Ramot i Gilead.
30 Du kan ha på dig din kungliga mantel, men jag avstår, sa Ahab till Josafat. Ahab drog alltså ut i striden klädd i en vanlig soldats rustning.
31 Nu hade kungen i Aram gett sina trettiotvå vagnsofficerare order att inte strida mot någon annan än kung Ahab personligen.
32-33 När de såg Josafat i hans kungliga mantel, trodde de att han var den man de sökte. De stormade alltså fram för att anfalla honom, men när Josafat ropade märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom.
34 Men någon som på måfå sköt en pil träffade kung Ahab i en fog i hans rustning.Vänd om och se till att jag kommer bort från striden, för jag är svårt sårad, stönade han till sin kusk.
35 Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kung Ahab satt hjälplös i sin vagn vänd mot slagfältet. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han.
36-37 Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland Ahabs trupper: Det är över nu! Vänd om hem! Kungen är död!Man förde Ahabs kropp till Samaria, där han begravdes.
38 När hans vagn och vapen skulle sköljas vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, kom hundar och slickade i sig kungens blod, precis som Herren hade förutsagt.
39 Allt övrigt som hände under Ahabs regeringstid, om elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns beskrivet i Israels kungars krönika.
40 Ahab begravdes hos sina förfäder, och hans son Ahasja efterträdde honom som Israels kung.
Josafat regerar i Juda
41 Under tiden hade Josafat, son till Asa, blivit kung i Juda. Det hände under Ahabs fjärde regeringsår.
42 Josafat var trettiofem år gammal när han besteg tronen, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba, dotter till Silhi.
43-44 Han var lydig mot Herren, precis som sin far, förutom att även han försummade att riva ner offerhusen på höjderna. Folket kunde alltså fortsätta att offra och bränna rökelse där.
45 Han slöt också fred med Ahab, kungen i Israel.
14 Den människa som inte har Anden kan inte förstå och kan inte ta emot de tankar från Gud, som den helige Ande ger. De låter oförnuftiga, eftersom bara de som har den helige Ande inom sig kan förstå dem. För alla andra är det helt ofattbart.
15 Men den andliga människan har insikt i allt, och det oroar och förbryllar världens människor, som inte förstår vad det är frågan om.
16 Men hur skulle de kunna det? De har ju aldrig lärt känna Herrens tankar och de kan inte ge honom råd. Men hur ofattbart det än kan verka, så har faktiskt vi kristna inom oss del av samma sinne och tankar som Kristus själv.
Paulus går emot splittringen i församlingen
3 Kära bröder, nu har jag talat till er som till nyomvända kristna, som ännu delvis är kvar i sitt gamla livsmönster. Jag kan inte tala till er som jag skulle göra till mogna kristna, som är fyllda av Anden.
2 Jag har varit tvungen att mata er med mjölk och inte med fast föda, eftersom ni inte kan smälta något kraftigare. Ja, än i dag måste ni fortfarande ha mjölk,
3 för ni är fortfarande bara kristna spädbarn, som i första hand lyder era egna önskningar och inte Guds. När ni är avundsjuka på varandra och delar upp er i grupper, bevisar inte det att ni fortfarande är barn, som vill ha sin egen vilja fram? Ni handlar faktiskt som människor som inte alls tillhör Herren.
4 Ni grälar om vem som är störst av Apollos och mig och splittrar därigenom församlingen. Visar inte detta hur lite ni har vuxit i Herren?
5 Men vem är egentligen Apollos? Eller Paulus? Jo, vi är tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han har fått av Herren.
6 Min uppgift var att så trons säd, Apollos uppgift var att vattna den, men det var Gud, inte vi, som såg till att den växte i er.
7 Den person som planterar eller vattnar är inte särskilt betydelsefull, men Gud är det, eftersom det är han som får det att växa.
8 Den som sår och den som vattnar arbetar tillsammans med samma mål i sikte, även om var och en kommer att belönas för sin insats.
9 Vi är bara Guds medarbetare. Ni är Guds trädgård, inte vår. Ni är Guds byggnad, inte vår.
10 Gud har i sin godhet låtit mig bli en erfaren byggmästare. Jag har lagt grunden, och Apollos har byggt vidare på den. Men den som bygger måste tänka på hur han bygger.
11 För ingen kan någonsin lägga någon annan grund än den som redan finns - Jesus Kristus.
12 Men det finns olika slags material som man kan bygga med på den grunden. En del använder guld, silver och ädelsten, andra bygger med stickor och strån!
13 Men en dag ska det visa sig, vad för slags material var och en byggt med. På domens dag kommer nämligen vårt arbete att prövas i eld, så att alla kan se om det är av bestående värde eller inte.
14 Då kommer varje arbetare, som har byggt med rätt material och vars arbete fortfarande består, att få sin belöning.
15 Men om huset han byggt brinner ner, blir det en stor förlust för honom. Han själv kommer att bli räddad, men som en människa som räddas ur ett brinnande hus, utan att få något med sig.
Verklig lycka
1-2 En dag när Jesus såg folkmassorna gick han upp på berget tillsammans med lärjungarna och satte sig ner och undervisade dem. Han sa:
3 Lyckliga är de ödmjuka! Himmelriket tillhör dem.
4 Lyckliga är de som sörjer! De ska bli tröstade.
5 Lyckliga är de milda och anspråkslösa. Hela världen tillhör dem.
6 Lyckliga är de som hungrar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.
7 Lyckliga är de omtänksamma och barmhärtiga. Dem ska man visa barmhärtighet.
8 Lyckliga är de som har rena hjärtan! De ska få se Gud.
9 Lyckliga är de som strävar efter frid! De ska kallas Guds barn.
10 Lyckliga är de som förföljs därför att de gör Guds vilja. Himmelriket tillhör dem.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®