Book of Common Prayer
Märkt av döden och glömd av vänner
1-2 Gud välsignar dem som tar hand om fattiga och svaga. Han hjälper dem när de råkar ut för svårigheter.
3 Han skyddar dem och håller dem vid liv. I hela landet ska man tala om deras lycka, och Gud kommer inte att utlämna dem till deras fiender.
4 Han vårdar dem när de är sjuka och lindrar deras plågor och bekymmer.
5 Därför ber jag till dig: Herre, var nådig mot mig och gör mig frisk igen, för jag har bekänt mina synder!
6 Mina fiender känner inget medlidande med mig. De önskar att jag ska dö och säger skadeglada: Snart är han borta, och ingen kommer att komma ihåg honom.
7 De är så vänliga när de kommer och besöker mig, men i verkligheten är de glada när de ser att jag ligger och vrider mig i mina plågor.
8 Och bakom min rygg viskar de till varandra:
9 Han är dödssjuk och kommer aldrig mer upp ur sängen!
10 Till och med min bäste vän har vänt sig emot mig, honom som jag så fullständigt litade på och som så ofta åt tillsammans med mig!
11 Herre, överge mig inte! Gör mig frisk, så att jag kan göra upp räkningen med mina fiender!
12 Om du inte låter dem segra över mig, utan låter mig leva, då vet jag att du älskar mig.
13 Du hjälper mig, eftersom jag bara gjort vad som är rätt, och jag ska få vara i din närhet för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud, som är till från evighet till evighet. Amen, ja, amen!
Tröst mot våld och förtal
David skrev denna psalm som en protest mot att hans fiende Doeg dödade 85 präster och deras familjer.1-3 Du kallar dig hjälte, eller hur? Du skryter om dina ogudaktiga handlingar mot Guds folk.
4 Din tunga är vass som en rakkniv, och det onda du gör har du planerat väl.
5 Du älskar det onda mer än det goda!
6 Du älskar lögn mer än sanning! Du älskar att skvallra, och du kan säga vad som helst bara för att skada andra. Å, vilken lögnhals du är!
7 Men Gud kommer att slå ner dig för gott. Han kommer att dra iväg med dig från ditt hem och släpa dig bort från de levandes land.
8 De som älskar Gud kommer att se det och bli förskräckta. Men sedan kommer de att skratta och säga:
9 Titta, så går det för den som inte hoppas på Gud, utan i stället litar på sin rikedom och går allt längre i sin ondska.
10 Men jag är som ett olivträd, som vårdas av Herren. För all framtid litar jag på Guds barmhärtighet.
11 Herre, jag vill alltid tacka dig för vad du gjort. Inför alla dem som älskar dig vill jag tala om hur god du är!
Utlämnad åt fiender
44 Gud, vi har hört om de stora under du gjorde för länge sedan.
2-3 Våra förfäder har berättat om hur du drev ut de främmande folken från detta land och gav det till oss. Du skingrade folken som bodde där, men vårt folk lät du breda ut sig och blomstra.
4 Vi vann inte seger genom vår egen styrka och med våra egna vapen, utan genom din mäktiga kraft, och du log mot oss och hjälpte oss eftersom du älskade oss.
5 Du är min kung och min Gud. Under ditt befäl segrade ditt folk,
6 för det är bara genom din kraft och genom ditt namn som vi kan trampa ner våra fiender.
7 Jag litar inte på mina vapen. De kan inte rädda mig.
8 Bara du kan ge oss seger över fienderna som hatar oss.
9 Jag är stolt över min Gud. Herre, jag kan aldrig tacka dig nog!
10 Och trots detta har du visat bort oss för en tid. När våra trupper drog ut till strid följde du inte med.
11 Attacken från våra fiender var så stark att vi måste fly. De intog vårt land och plundrade det.
12 Du tillät att vi slaktades som får, och de som kom undan med livet spreds ut bland främmande folk.
13 Du sålde oss för en struntsumma som om vi inte hade något värde alls.
14 Grannfolken skrattar och hånar oss för allt det onda du har gjort oss.
15 Du har sett till att ordet jude har blivit ett öknamn, föraktat och till en skam bland folken, avskytt av alla.
16-17 Jag är ständigt hånad och förolämpad och får hela tiden lyssna till hur mina fiender förbannar mig.
18 All denna olycka har kommit över oss, Herre, trots att vi aldrig har glömt dig. Och vi har inte överträtt ditt förbund.
19 Våra hjärtan har inte övergett dig! Inte med ett enda steg har vi vikit av från din väg.
20 Om vi hade gjort det, skulle vi ha förstått varför du lämnade oss bland schakaler i ödemarken och sände oss in i mörker och död.
21 Om vi hade glömt att tillbe vår Gud och i stället hade bett till andra gudar,
22 skulle då inte Gud genast ha vetat om det? Jo, för han känner varenda hemlig tanke.
23 Men nu är det för att vi tjänar dig som man förföljer och dödar oss! Vi är som får som väntar på att bli slaktade.
24 Vakna, Herre! Res dig upp! Varför sover du? Är vi förkastade för evigt?
25 Varför gömmer du dig för oss? Ser du inte vår sorg och vårt förtryck?
26 Förolämpade ligger vi med ansiktet i smutsen.
27 Grip in, Herre, och kom till vår hjälp! Rädda oss eftersom du älskar oss.
En profet dör på grund av olydnad
13 När Jerobeam närmade sig altaret för att tända offerelden
2 steg en profet, som Herren hade kallat dit, fram och ropade: O, altare, altare! Herren säger att ett barn vid namn Josia ska födas i Davids hus. Han ska på dig offra de offerhöjdspräster som nu har kommit hit för att tända rökelse, och människoben ska då brännas på dig.
3 Sedan tillade han att ett tecken skulle bevisa att budskapet var från Herren: Herren säger att detta altare ska falla sönder, och att askan på det ska hamna på marken.
4 Då blev kungen rasande på profeten och gav order om att han skulle gripas. När han sträckte ut sin arm mot profeten blev den förlamad, så att han inte kunde dra den tillbaka.
5 Samtidigt uppstod en spricka i altaret, och askan rann ut på marken, precis det tecken som profeten hade sagt skulle inträffa som bevis på att det var Gud som hade talat genom profeten.
6 Be Herren, din Gud, att göra mig frisk i armen igen, sa kungen till profeten. Profeten gjorde som han önskade, och kungens arm blev fullt normal igen.
7 Då sa kungen till profeten: Kom med mig till palatset och ät med mig så ska jag belöna dig!
8 Inte ens om du gav mig hälften av all din rikedom skulle jag gå med dig, svarade profeten. Inte heller vill jag äta eller dricka vatten på denna plats,
9 för Herren har gett mig en bestämd order om att inte äta eller dricka någonting medan jag är här, och att jag inte heller ska gå tillbaka till Juda samma väg jag kom.
10 Profeten tog alltså en annan väg tillbaka.
1 Från Paulus och Timotheos, Jesu Kristi tjänare.Till alla de kristna i staden Filippi med ledare och medhjälpare.
2 Guds välsignelse till er alla. Ja, jag ber att Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus ska ge er alla rik välsignelse och frid.
Paulus ber för de troende
3 Alla mina böner för er är fyllda av tacksamhet till Gud!
4 När jag ber för er jublar mitt hjärta av glädje,
5 därför att ni har hjälpt till att sprida de goda nyheterna om Kristus från den stund då ni hörde dem för första gången och ända till i dag.
6 Jag är säker på att Gud, som har börjat detta goda verk i er, ska bevara er och hjälpa er att växa i nåden tills hans arbete med er till sist är färdigt, den dag när Jesus Kristus återvänder.
7 Det är bara naturligt att jag känner så, för alla dem som delar Guds nåd tillsammans med mig har en särskild plats i mitt hjärta. Jag tänker på er både när jag försvarar sanningen och berättar för andra om Kristus, vare sig jag sitter i fängelse eller är fri.
8 Bara Gud vet hur mycket jag älskar er, och hur jag längtar efter er med Jesu Kristi egen kärlek.
9 Jag ber för er att ni ska få en allt större kärlek till era medmänniskor och att ni samtidigt ska fortsätta att växa i andlig kunskap och insikt.
10 Jag önskar nämligen att ni alltid klart ska se skillnaden mellan rätt och orätt och i allt ha ett rent samvete, så att ingen får anledning att kritisera er under den tid som kan vara kvar, innan vår Herre återvänder.
11 Gör alltid sådana goda, kärleksfulla gärningar som visar att Kristus verkar i er, för det leder till att han blir ärad.
40 Några kvinnor hade stått på avstånd och sett allt det som hände. Bland dem var Maria Magdalena, Maria (Jakob den yngres och Joses mor), Salome och några till.
41 De hade redan i Galileen följt med honom och hjälpt honom. Nu hade de tillsammans med flera andra kommit till Jerusalem.
Jesus begravs
42-43 Allt detta hände på fredagen före sabbaten. Sent på eftermiddagen samma dag var Josef från Arimataia modig nog att gå till Pilatus och be om att få Jesu kropp. Josef var en aktad medlem av den judiska högsta domstolen, och en man som personligen ivrigt väntade på att Guds rike skulle komma.
44 Men Pilatus hade svårt att tro att Jesus redan var död så han kallade till sig den romerske befälhavaren för att fråga honom.
45 Officeren meddelade att Jesus redan var död. Då gav Pilatus Josef tillåtelse att ta hand om kroppen.
46 Och Josef gick och köpte en lång linneduk. Sedan tog han ner Jesu kropp från korset, lindade in den i duken och lade den i en klippgrav. Därefter spärrade han ingången med en stor sten,
47 och Maria Magdalena och Maria, Joses mor, stod och såg på när han lade Jesu kropp i graven.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®