Old/New Testament
1 Sångernas sång av Salomo.
Bruden
2 Må han kyssa mig med kyssar av sin mun!
Ty din kärlek är mer ljuv än vin.
3 Ljuv är doften av dina salvor,
en utgjuten salva är ditt namn,
därför har de unga kvinnorna dig kär.
4 Tag mig med dig! Låt oss skynda oss!
Konungen har fört mig in i sina kammare.
Vännerna
Vi vill fröjdas och vara glada över dig,
vi vill prisa din kärlek högre än vin.
Med rätta har man dig kär.
Bruden
5 Mörk är jag, men vacker,
ni Jerusalems döttrar,
jag är lik Kedars hyddor,
lik Salomos tältdukar.
6 Se inte på mig för att jag är så mörk,
att solen har bränt mig så.
Min moders söner var mycket upprörda över mig
och satte mig att vakta vingårdarna.
Min egen vingård vaktade jag inte.
7 Säg mig, du som min själ har kär:
Var för du din hjord i bet?
Var låter du den vila om middagen?
Varför skulle jag vara som en beslöjad kvinna
vid dina vänners hjordar?
Vännerna
8 Om du inte vet det,
du skönaste bland kvinnor,
gå då i hjordens spår
och för dina killingar i bet
vid herdarnas tält.
Brudgummen till bruden
9 Vid ett sto i faraos spann
liknar jag dig, min älskade.
10 Dina kinder är så vackra med sina smycken,
din hals med sina rader av pärlor.
11 Vi vill göra dig smycken av guld
med silverkulor på.
Bruden
12 Medan konungen håller fest,
sprider min nardus sin doft.
13 Min vän är för mig ett myrragömme
som jag bär vid min barm.
14 Min älskade är för mig en klase hennablommor
från En-Gedis vingårdar.
Brudgummen om sin brud
15 Vad du är skön, min älskade!
Vad du är skön!
Dina ögon är som duvor.
Bruden svarar
16 Vad du är skön, min vän!
Ja, ljuvlig är du,
och grönskande är vårt viloläger.
Brudgummen
17 Bjälkarna i vår boning är cedrar
och cypresser vår väggpanel.
Bruden
2 Jag är en ros i Saron, en lilja i dalen.
Brudgummen
2 Som en lilja bland törnen
så är min älskade bland flickor.
Bruden
3 Som ett äppelträd bland skogens träd
så är min vän bland unga män.
Jag längtar att få sitta i dess skugga,
söt är dess frukt i min mun.
4 I vinsalen har han fört mig in,
kärleken är hans baner över mig.
5 Vederkvick mig med druvkakor,
styrk mig med äpplen,
ty jag är sjuk av kärlek.
6 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
och hans högra arm omfamnar mig.
7 Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken:
Oroa inte kärleken, stör den inte,
förrän den själv vill.
8 Hör min väns röst!
Se, där kommer han!
Han springer över bergen,
han hoppar fram på höjderna.
9 Min älskade är lik en gasell
eller en ung hjort.
Se, nu står han där
bakom vår vägg,
han blickar in genom fönstret,
han ser genom gallret.
Bruden anför brudgummens ord
10 Min vän börjar tala, han säger till mig:
Stå upp, min älskade,
du min sköna, och kom.
11 Ty se, vintern är förliden,
regntiden är över, den är förbi.
12 Blommorna visar sig på marken,
sångens tid har kommit,
och turturduvans röst hörs åter i vårt land.
13 Fikonträdets gröna frukter skiftar färg,
vinstockarna står redan i blom,
de sprider sin doft.
Stå upp, min vän, min sköna, och kom!
Brudgummen
14 Du min duva i bergsklyftan,
i klippväggens gömsle,
låt mig se ditt ansikte,
låt mig höra din röst,
ty din röst är så ljuv
och ditt ansikte så skönt.
Om vingårdens fiender
15 Fånga rävarna åt oss,
de små rävarna,
som fördärvar vingårdarna,
våra vingårdar som nu står i blom.
Bruden
16 Min vän är min,
och jag är hans,
där han för sin hjord i bet bland liljor.
17 När dagen blir sval
och skuggorna flyr,
kom då tillbaka, min älskade,
lik en gasell eller en ung hjort
på de kassiadoftande bergen.
3 Där jag låg i min bädd om natten sökte jag honom
som min själ har kär,
jag sökte honom men fann honom inte.
2 Jag vill stiga upp och gå omkring i staden,
på gatorna och torgen,
jag vill söka honom som min själ har kär.
Jag sökte honom men fann honom inte.
3 Väktarna fann mig,
där de gick omkring i staden.
Har ni sett honom som min själ har kär?
4 Knappt hade jag kommit förbi dem,
så fann jag honom som min själ har kär.
Jag grep tag i honom, och jag släppte honom inte,
förrän jag hade fört honom in i min moders hus,
in i hennes kammare som fött mig.
5 Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar,
vid gaseller och hindar på marken:
Oroa inte kärleken, stör den inte,
förrän den själv vill.
Brudtåget beskrivs
6 Vem är det som kommer upp från öknen
som pelare av rök,
med doft av myrra och rökelse
från köpmannens alla kryddor?
7 Se, det är Salomos bärstol!
Sextio krigare omger den,
utvalda bland Israels hjältar.
8 Alla bär de svärd
och är skickliga i strid,
var och en med svärd vid sidan
till skydd mot nattens faror.
9 En bärstol har kung Salomo
gjort åt sig,
av virke från Libanon.
10 Sidostöden är av silver,
ryggstödet av guld
och sätet klätt med purpurrött tyg.
Invändigt är den prydd i kärlek
av Jerusalems döttrar.
11 Gå ut, ni Sions döttrar, och se på kung Salomo
när han bär kronan som hans mor har krönt honom med
på hans bröllopsdag,
på hans hjärtefröjds dag.
Paulus möte med de ansedda i Jerusalem
2 Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas. Också Titus tog jag med mig. 2 Jag for dit på grund av en uppenbarelse och lade fram - enskilt,[a] för de ansedda - det evangelium jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag sprang eller hade sprungit förgäves? 3 Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. 4 Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6 De som ansågs betyda något - hurdana de en gång varit gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personen - mig ville dessa ansedda inte ålägga något mer.[b] 7 Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangelium till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Bara en sak ville de, att vi skulle tänka på de fattiga,[c] och det har jag också vinnlagt mig om att göra.
Paulus klandrar Kefas
11 Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12 Ty innan det kom några från Jakob,[d] brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. 13 Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. 14 Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: "Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?"
Rättfärdig genom tro, inte genom lagens gärningar
15 Vi själva är visserligen judar till födelsen och inga hedniska syndare. 16 Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17 Men om vi genom att söka rättfärdigheten i Kristus visar oss vara syndare, skulle då Kristus stå i syndens tjänst? Nej, och åter nej! 18 Men om jag bygger upp igen det som jag har rivit ner, då står jag där som en överträdare. 19 Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20 och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. 21 Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln