Old/New Testament
Psalm 143
Bön om räddning från undergång
1 En psalm av David.
Herre, hör min bön,
lyssna till min bön om nåd,
svara mig i din rättfärdighet
för din trofasthets skull!
2 Gå ej till doms med din tjänare,
ty inför dig är ingen levande rättfärdig.
3 Se, fienden förföljer min själ,
han trampar mitt liv till jorden.
Han lägger mig i mörker
likt dem som länge varit döda.
4 Min ande tynar bort i mig,
mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 Jag minns dagar som gått,
jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 Jag sträcker ut mina händer till dig.
Som ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.
7 Herre, skynda att svara mig,
ty min ande förgås,
dölj inte ditt ansikte för mig.
Låt mig inte bli lik dem som far ner i graven.
8 Låt mig om morgonen erfara din nåd,
ty jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag skall gå,
till dig upplyfter jag min själ.
9 Rädda mig från mina fiender, Herre.
Hos dig söker jag skydd.
10 Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud.
Må din gode Ande leda mig på jämn mark.
11 Herre, håll mig vid liv,
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
för din rättfärdighets skull.
12 Utrota mina fiender för din nåds skull,
förgör alla dem som plågar min själ.
Ty jag är din tjänare.
Psalm 144
Bön om räddning och välsignelse
1 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lärde mina armar att kriga,
mina händer att strida,
2 min nåds Gud och min borg,
mitt värn och min räddare,
min sköld och min tillflykt,
han som lägger mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
en människoson, att du tänker på honom?
4 En människa är som en vindfläkt,
hennes dagar som en försvinnande skugga.
5 Herre, sänk din himmel och stig ner,
rör vid bergen, så att de ryker.
6 Låt blixtar ljunga och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem!
7 Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig
ur de stora vattnen,
ur främlingarnas hand.
8 Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till dig,
till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
10 du som ger seger åt kungarna,
du som befriar din tjänare David
från det onda svärdet.
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand.
Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
12 När våra söner står i sin ungdom
som högväxta plantor
och våra döttrar som hörnpelare,
uthuggna för palats,
13 när våra lador är fyllda
med förråd på förråd
och våra får förökar sig tusenfalt,
ja, tiotusenfalt på våra utmarker,
14 när våra oxar går med full last,
när ingen rämna har brutits i muren
och ingen tvingas dra ut som fånge,
när inget klagorop hörs på våra gator -
15 saligt är det folk som har det så,
ja, saligt är det folk som har Herren till sin Gud.
Psalm 145[a]
Herrens storhet, godhet och rättfärdighet
1 En lovsång av David.
Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung,
och lova ditt namn alltid och för evigt.
2 Jag vill dagligen lova dig
och prisa ditt namn alltid och för evigt.
3 Stor är Herren och högt prisad,
hans storhet är outrannsaklig.
4 Ett släkte prisar för ett annat dina verk
och förkunnar dina väldiga gärningar.
5 Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda
och dina underbara verk.
6 Om dina väldiga gärningars makt skall man tala,
och din storhet skall jag förkunna.
7 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.
8 Nådig och barmhärtig är Herren,
sen till vrede och stor i nåd.
9 Herren är god mot alla
och förbarmar sig över alla sina verk.
10 Herre, alla dina verk skall tacka dig
och dina fromma skall lova dig.
11 De skall tala om ditt rikes ära
och förkunna din makt.
12 De skall kungöra för människors barn dina mäktiga gärningar
och ditt rikes ära och härlighet.
13
ditt herravälde varar från släkte till släkte.
och kärleksfull i allt han gör.[b]
14 Herren uppehåller alla dem
som är på väg att falla,
han reser upp alla nerböjda.
15 Allas ögon väntar på dig,
och du ger dem deras mat i rätt tid.
16 Du öppnar din hand
och mättar allt levande med nåd.
17 Herren är rättfärdig i alla sina vägar
och nådig i allt han gör.
18 Herren är nära alla som åkallar honom,
alla dem som åkallar honom i sanning.
19 Han gör vad de gudfruktiga begär,
han hör deras rop och frälsar dem.
20 Herren bevarar alla dem som älskar honom,
men alla ogudaktiga förgör han.
21 Min mun skall förkunna Herrens lov,
och allt som lever skall lova hans heliga namn
alltid och i evighet.
21 Det står skrivet i lagen:[a] Genom folk med främmande språk och främmande läppar skall jag tala till detta folk, och inte ens då skall de lyssna till mig, säger Herren. 22 Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende,[b] under det att profetian är ett tecken, inte för de otroende utan för dem som tror. 23 Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar tungomål, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna? 24 Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. 25 Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: "Gud är verkligen i er!"
Ordningen vid gudstjänsten
26 Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. 27 Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. 28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. 29 Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. 30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. 31 Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. 32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna. 33 Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens.
Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar 34 skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger.[c] 35 Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. 36 Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er?
37 Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. 38 Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.[d] 39 Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet. 40 Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln