Old/New Testament
Sions frälsning
62 För Sions skull vill jag inte tiga,
för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro,
förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken
och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss.
2 Hednafolken skall se din rättfärdighet
och alla kungar din härlighet.
Du skall få ett nytt namn,
som Herrens mun skall bestämma.
3 Du skall vara en härlig krona i Herrens hand,
en kunglig huvudprydnad i din Guds hand.
4 Du skall inte mer kallas "den övergivna",
ditt land skall inte mer kallas "ödemark",
utan du skall heta "min käraste"
och ditt land "den äkta hustrun".
Ty Herren har sin glädje i dig,
ditt land har fått sin äkta man.
5 Ty som när en ung man gifter sig med en jungfru,
så skall dina barn gifta sig med dig,
och som en brudgum fröjdar sig över sin brud,
så skall din Gud fröjda sig över dig.
6 På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare.
Varken dag eller natt får de någonsin tystna.
Ni som ropar till Herren, unna er ingen ro.
7 Och ge honom ingen ro,
förrän han fast grundar Jerusalem
och gör det till en lovsång på jorden.
8 Herren har svurit vid sin högra hand och sin starka arm:
Jag skall inte mer ge din säd till mat åt dina fiender,
och främlingar skall inte dricka ditt nya vin,
frukten av din möda.
9 De som samlar in säden skall också äta den
och skall lova Herren,
och de som bärgar in vinet skall dricka det
i min helgedoms gårdar.
10 Drag ut, drag ut genom portarna,
bered väg för folket!
Bana, ja, bana en väg och röj bort stenarna,
res upp ett baner för folken!
11 Se, Herren förkunnar till jordens ände:
Säg till dottern Sion:
Se, din frälsning kommer!
Se, han har med sig sin lön,
hans segerbyte går framför honom.
12 Man skall kalla dem "det heliga folket",
" Herrens återlösta".
Och du skall kallas "den eftersökta",
"staden som inte blir övergiven".
Vedergällningens och återlösningens dag
63 Vem är han som kommer från Edom,
från Bosra i högröda kläder,
så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft?
"Det är jag som talar i rättfärdighet,
jag som är mäktig att frälsa."
2 Varför är din dräkt så röd,
varför liknar dina kläder en vintrampares?
3 "En vinpress har jag trampat, jag ensam,
ingen i folket hjälpte mig.
Jag trampade dem i min vrede,
trampade sönder dem i min förbittring.
Då stänkte deras blod på mina kläder,
så att jag fick hela min dräkt nerfläckad.
4 Ty hämndens dag var i mitt hjärta,
och året för min återlösning hade kommit.
5 Jag såg mig omkring,
men det fanns ingen hjälpare.
Jag stod där i förundran,
men det fanns ingen som understödde mig.
Då hjälpte mig min egen arm,
och min vrede understödde mig.
6 Jag trampade ner folken i min vrede
och gjorde dem druckna i min förbittring,
jag lät deras blod rinna ner på jorden."
Ånger och bön om frälsning
7 Herrens nådegärningar vill jag förkunna,
ja, Herrens lov,
efter allt vad Herren har gjort mot oss,
det överflödande goda mot Israels hus,
som han har gjort mot dem efter sin barmhärtighet
och sin nåds rikedom.
8 Ty han sade: "De är ju mitt folk,
barn som inte skall svika."
Och han blev deras frälsare.
9 I all deras nöd var ingen verklig nöd,
ty hans ansiktes ängel frälste dem.
I sin kärlek och medömkan återlöste han dem,
han lyfte alltid upp dem och bar dem i forna dagar.
10 Men de var upproriska,
och bedrövade hans helige Ande.
Därför blev han deras fiende,
han stred själv mot dem.
11 Då tänkte hans folk på gångna tider,
de tänkte på Mose:
Var är nu han som förde dem upp ur havet,
tillsammans med herden för hans hjord?
Var är han som lade sin helige Ande i deras bröst,
12 han som lät sin härliga arm gå fram vid Moses högra sida,
han som klöv vattnet framför dem
och därmed gjorde sig ett evigt namn,
13 han som förde dem genom djupen,
så att de, likt springare i öknen,
inte stapplade?
14 Som när boskap går ner i dalen,
fördes de av Herrens Ande till ro.
Så ledde du ditt folk
för att göra dig ett härligt namn.
15 Skåda ner från himlen,
se till oss från din heliga och härliga boning.
Var är nu din nitälskan och din väldiga kraft,
ditt hjärtas medkänsla och din barmhärtighet?
De har dragit sig tillbaka.
16 Du är ju vår Fader.
Abraham vet inte längre av oss,
Israel känner oss inte.
Men du, Herre, är vår Fader.
Vår Återlösare av evighet är ditt namn.
17 Varför, o Herre, låter du oss gå vilse från dina vägar
och varför förhärdar du våra hjärtan,
så att vi inte fruktar dig?
Vänd tillbaka, för dina tjänares skull,
för din arvedels stammars skull.
18 En liten tid ägde ditt heliga folk sitt land.
Våra fiender trampade ner din helgedom.
19 Vi har blivit lika dem
som du aldrig har varit herre över,
dem som inte har uppkallats efter ditt namn.
Bön om att Gud griper in
64 O, att du lät himlen rämna och kom hit ner,
så att bergen skakade inför dig,
2 som när eld antänder ris
och elden får vattnet att sjuda,
så att ditt namn blir känt för dina ovänner
och hednafolken darrar för dig.
3 När du gjorde fruktansvärda gärningar,
som vi inte kunde vänta oss,
då steg du ner
och bergen skälvde inför dig.
4 Aldrig någonsin har man hört,
aldrig har något öra uppfattat,
aldrig har något öga sett en annan Gud än dig
handla så mot dem som väntar på honom.
5 Du kom för att hjälpa dem
som övade rättfärdighet med fröjd,
dem som på dina vägar tänkte på dig.
Men se, du blev vred,
ty vi syndade.
Vi har gjort så länge;
skall vi någonsin bli frälsta?
6 Vi är alla orena,
alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel.
Vi kommer alla att vissna som löv.
Som löv förs bort av vinden
kommer vi att föras bort av våra missgärningar.
7 Det finns ingen som åkallar ditt namn,
ingen som vaknar upp för att hålla sig till dig.
Ty du har dolt ditt ansikte för oss,
du låter oss gå under genom vår missgärning.
8 Men Herre, du är vår Fader.
Vi är leret, och du är den som danat oss,
vi är alla verk av din hand.
9 Var då inte omåttligt vred, Herre,
tänk inte för alltid på vår missgärning.
Tänk på att vi alla är ditt folk.
10 Dina heliga städer har blivit en öken,
Sion har blivit en öken, Jerusalem en ödemark.
11 Vårt heliga och härliga tempel,
där våra fäder lovade dig,
har blivit ett byte för elden,
allt som var dyrbart för oss ligger i ruiner.
12 Kan du trots detta hålla dig tillbaka, Herre?
Kan du tiga stilla och låta oss lida så mycket?
Hälsning
1 Från Paulus, Kristi Jesu apostel på uppdrag av Gud, vår Frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp, 2 till Timoteus, hans äkta barn i tron. Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.
Varning för judaiserande villolärare
3 Nu, liksom när jag var på väg till Makedonien, uppmanar jag dig att stanna kvar i Efesus och förmana somliga där att inte förkunna falska läror 4 och befatta sig med myter[a] och ändlösa släktregister. Sådant leder till strider och tjänar inte en gudomlig undervisning i tron. 5 Vad all förmaning syftar till är kärlek av ett rent hjärta, av ett gott samvete och av en uppriktig tro. 6 Detta mål har somliga förlorat ur sikte och så förfallit till tomt prat. 7 De vill vara lärare i lagen men förstår varken vad de säger eller vad de så säkert uttalar sig om. 8 Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt 9 och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor, för dråpare, 10 för dem som utövar otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare och för alla som står emot den sunda läran - 11 detta enligt det evangelium om den välsignade Gudens härlighet, som har anförtrotts åt mig.
Aposteln som det främsta exemplet på frälsning av nåd
12 Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, 13 fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde. 14 Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus. 15 Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste. 16 Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv. 17 Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen.
18 Detta uppdrag att förmana anförtror jag åt dig, mitt barn Timoteus, i enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig, för att du i kraft av dem skall kämpa den goda kampen, 19 i tro och med ett rent samvete. Detta har somliga stött ifrån sig och lidit skeppsbrott i tron. 20 Bland dem är Hymeneus och Alexander, som jag har överlämnat åt Satan för att de skall tuktas så att de inte hädar.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln