M’Cheyne Bible Reading Plan
Mose ger en historisk tillbakablick
1 Detta är de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på hedmarken mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab, 2 elva dagsresor från Horeb,[a] när man tar den väg som går över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea.
3 I det fyrtionde året,[b] på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles så som Herren hade befallt honom att tala till dem. 4 Han gjorde det sedan han hade slagit Sichon, amoreernas kung, som bodde i Hesbon, och Og, kungen i Basan, som bodde i Ashtarot vid Edrei. 5 På andra sidan Jordan i Moabs land började Mose denna undervisning. Han sade:
6 Herren, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: "Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg. 7 Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat. 8 Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem."
Domare utses
9 Jag sade till er på den tiden: "Jag kan inte ensam bära er. 10 Herren, er Gud, har förökat er, och se, i dag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen. 11 Må Herren, era fäders Gud, föröka er tusenfalt och välsigna er, så som han har lovat er. 12 Men hur skall jag ensam kunna bära era bekymmer, era bördor och tvister? 13 Utse åt er visa, förståndiga och kunniga män inom era stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över er." 14 Ni svarade mig: "Ditt förslag är gott." 15 Då tog jag huvudmännen i era stammar, visa och kunniga män, och satte dem till huvudmän över er, som befälhavare över tusen eller över hundra eller över femtio eller över tio, och till tillsyningsmän i era stammar. 16 Vid den tiden befallde jag era domare och sade: "Hör efter vad tvisten gäller mellan era bröder och döm rättvist mellan en man och hans bror eller främlingen hos honom. 17 När ni dömer skall ni inte vara partiska utan lyssna både till den ringe och den höge. Ni skall inte frukta för någon människa ty domen hör Gud till. Och om något fall blir för svårt för er, skall ni lägga fram det för mig, så att jag får höra det." 18 Jag befallde er på den tiden allt vad ni skulle göra.
Spejare sänds ut från Kadesh-Barnea
19 Vi bröt upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni har sett, på vägen till amoreernas bergsbygd, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss. Och vi kom till Kadesh-Barnea. 20 Där sade jag till er: "Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Herren, vår Gud, vill ge oss. 21 Se, Herren, din Gud, har lagt landet framför dig. Drag dit upp och intag det, så som Herren, dina fäders Gud, har befallt dig. Var inte rädd och var inte förfärad."
22 Då kom ni alla fram till mig och sade: "Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss, och må de sedan komma tillbaka till oss med uppgift om vägen vi skall ta dit upp och om de städer vi skall komma till." 23 Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam. 24 De gav sig i väg och drog upp till Bergsbygden och kom till Druvdalen och bespejade landet. 25 De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: "Det är ett gott land som Herren, vår Gud, ger oss."
26 Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning. 27 Ni knotade i era tält och sade: "Eftersom Herren hatar oss har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss. 28 Vart skall vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss förskräckta, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp mot himlen, och dessutom såg vi anakiter där."
29 Då svarade jag er: "Ni skall inte bli förskräckta och inte vara rädda för dem. 30 Herren, er Gud, som går framför er, skall själv strida för er, alldeles som han gjorde för er i Egypten, inför era ögon, 31 och i öknen där du såg hur Herren, din Gud, bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats." 32 Men trots detta trodde ni inte på Herren, er Gud, 33 som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er - om natten i eld för att visa den väg ni skulle gå och om dagen i molnskyn.
Herrens straff
34 När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed: 35 "Inte någon av dessa män i detta onda släkte skall få se det goda land som jag med ed har lovat att ge åt era fäder, 36 ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han skall få se det, och åt honom och hans barn skall jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren."
37 Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: "Inte heller du skall komma dit in. 38 Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma dit in. Honom skall du inge mod, ty han skall dela landet åt Israel som arv. 39 Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de skall komma dit in. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning. 40 Men ni skall vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet."
41 Då svarade ni mig: "Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, alldeles som Herren, vår Gud, har befallt oss." Och var och en spände på sig sina vapen och tänkte att det skulle vara lätt att dra upp mot bergsbygden.
42 Men Herren sade till mig: "Säg till dem: Ni skall inte gå dit upp och ge er in i strid, så att ni blir slagna av era fiender, ty jag är inte med er." 43 Jag talade till er, men ni lyssnade inte på mig utan trotsade Herrens befallning och drog i övermod upp mot bergsbygden. 44 Och amoreerna som bodde i den bergsbygden drog ut mot er och jagade er så som bin gör, och slog er i Seir och drev er ända till Horma. 45 Då vände ni tillbaka och ni grät inför Herrens ansikte. Men Herren hörde inte er röst, han lyssnade inte till er. 46 Därför måste ni stanna i Kadesh så många dagar som ni gjorde.
Psalm 81
Högtidsglädje och olydnad
1 För sångmästaren, till Gittít, av Asaf.
2 Höj glädjerop till Gud, vår starkhet,
höj jubel till Jakobs Gud!
3 Stäm upp lovsång och låt pukor ljuda,
ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
4 Blås i hornet vid nymåne
och vid fullmåne på vår högtidsdag.
5 Ty detta är en stadga för Israel,
en befallning från Jakobs Gud.
6 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef,
när han drog ut mot Egyptens land.
Jag hörde en röst som jag inte kände:
7 "Jag lyfte bördan från hans skuldra,
hans händer blev fria från lastkorgen.
8 I nöden ropade du, och jag räddade dig,
jag svarade dig, höljd i åska,
jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.
9 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig,
Israel, om du ändå ville höra mig!
10 Hos dig får inte finnas någon annan gud,
du skall inte tillbe någon främmande gud.
11 Jag är Herren, din Gud,
som har fört dig upp ur Egyptens land.
Öppna din mun helt så att jag får fylla den.
12 Men mitt folk hörde inte min röst,
Israel lydde mig inte.
13 Då lät jag dem gå i sina hjärtans hårdhet,
de fick vandra efter sina egna planer.
14 Om mitt folk ändå ville höra mig
och om Israel ville vandra på mina vägar!
15 Då skulle jag snart kuva deras fiender,
vända min hand mot deras ovänner.
16 De som hatar Herren skulle krypa för honom,
och deras tid skulle vara för evigt.
17 Han skulle ge folket bästa vete att äta,
ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig."
Psalm 82
Guds dom över orättfärdiga ledare
1 En psalm av Asaf.
Gud står i gudaförsamlingen,
mitt ibland gudarna håller han dom:
2 "Hur länge skall ni döma orätt
och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.
3 Skipa rätt åt den fattige och faderlöse,
låt den betryckte och utblottade få rättvisa!
4 Befria den fattige och nödställde,
rädda honom från de ogudaktigas hand!
5 De vet ingenting och förstår ingenting,
de vandrar i mörker,
jordens alla grundvalar vacklar.
6 "Jag har sagt att ni är gudar,
ni är alla den Högstes söner.
7 Men ni måste ändå dö som människor dör,
och falla som var furste faller."
8 Grip in, Gud, håll dom över jorden,
ty alla hednafolk är din egendom.
Jerusalems belägring och räddning
29 Ve dig, Ariel, Ariel,[a] staden där David slog upp sitt läger!
Lägg år till år,
låt högtiderna fullborda sitt kretslopp,
2 så skall jag försätta Ariel i svårigheter.
Där skall bli sorg och jämmer,
och den skall vara för mig ett verkligt Ariel.
3 Jag skall slå läger runt omkring dig,
omringa dig med belägringsvallar
och resa upp bålverk mot dig.
4 Då skall du bli förnedrad
och tala djupt nerifrån jorden,
dämpade skall dina ord komma fram ur stoftet.
Din röst skall höras ur jorden som en andes röst,
ur stoftet skall du viska fram dina ord.
5 Men många av dina fiender skall bli som fint damm,
våldsmännens skara som bortflygande agnar.
Detta skall ske plötsligt, på ett ögonblick.
6 Från Herren Sebaot skall straffet komma
med åska och jordbävning och väldigt dån,
med storm och oväder
och med flammor av förtärande eld.
7 Och alla de många folk som förde krig mot Ariel,
alla som drog ut i strid mot det och dess befästning
och vållade det svårigheter
skall vara som en drömsyn om natten.
8 Som när den hungrige drömmer att han äter
och vaknar och känner att magen är tom,
som när den törstige drömmer att han dricker
och vaknar och känner att han försmäktar av törst,
så skall det gå med alla de folk
som drog ut i strid mot Sions berg.
9 Häpna och förundras,
stirra er blinda, ja, var blinda.
De är druckna, men inte av vin,
de raglar, men inte av starka drycker.
10 Ty Herren har utgjutit över er
en ande med djup sömn
och tillslutit era ögon.
Han har höljt mörker över profeterna
och över siarna, era ledare.
11 All uppenbarelse har för er blivit som orden i en förseglad bok. Räcker man en sådan bok åt någon som kan läsa och säger: "Läs detta," så svarar han: "Jag kan det inte, den är ju förseglad." 12 Och räcker man den åt någon som inte kan läsa och säger: "Läs detta", så svarar han: "Jag kan inte läsa."
13 Herren har sagt:
Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun
och ärar mig med sina läppar
men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig,
är fruktan för mig
bara ett inlärt människobud.
14 Se, därför skall jag ännu en gång
göra underbara ting med detta folk,
ja, underbara och förunderliga.
De visas vishet skall förgå,
de förståndigas förstånd skall förmörkas.
15 Ve dem som går ner i djupen
för att dölja sina rådslag för Herren,
som bedriver sina verk i mörkret
och säger: "Vem ser oss, och vem känner oss?"
16 Hur dåraktiga är ni inte!
Skall leret anses lika med krukmakaren?
Skall verket säga om sin mästare:
"Han har inte gjort mig"?
Eller skall det formade säga om honom som har format det:
"Han förstår ingenting"?
17 Ännu en liten tid
och Libanon skall förvandlas till ett bördigt fält,
och det bördiga fältet skall räknas som vildmark.
18 Den dagen skall de döva höra bokens ord
och de blindas ögon se ur dunkel och mörker.
19 De ödmjuka skall få allt större glädje i Herren,
de fattigaste bland människor skall fröjda sig i Israels Helige.
20 Det är förbi med våldsmännen,
det är slut med hånare.
Alla som ville det onda skall utrotas,
21 de som genom sitt ord kom en människa att synda,
som snärjde den som skulle skipa rätt i porten
och åsidosatte rätten för den rättfärdige för ingenting.
22 Därför säger Herren så till Jakobs hus,
han som befriade Abraham:
Jakob skall inte mer behöva blygas,
hans ansikte skall inte längre blekna,
23 ty när han, det vill säga hans barn,
ser mina händers verk ibland sig,
kommer de att hålla mitt namn heligt.
De kommer att hålla Jakobs Helige helig
och bäva för Israels Gud.
24 De som gått vilse i anden skall få förstånd,
de missnöjda skall ta emot undervisning.
Hälsning
1 Från den gamle till hans älskade Gajus, som jag älskar i sanningen. 2 Älskade broder, jag hoppas att det går väl för dig i allt, och att du är frisk liksom det står väl till med din själ. 3 Jag blev mycket glad när bröderna kom och vittnade om den sanning som finns hos dig, hur du lever i sanningen. 4 Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen.
Gajus uppmanas ge resande bröder fortsatt hjälp
5 Älskade broder, du visar dig trofast i allt vad du gör för bröderna, också för dem som är främlingar. 6 Inför församlingen har de vittnat om din kärlek. Och du gör väl när du på ett sätt som är Gud värdigt utrustar dem för deras fortsatta färd. 7 Det är ju för Namnets skull[a] de har gått ut, och de har inte tagit emot något av hedningarna. 8 Därför är det vår plikt att sörja för sådana, så att vi kan arbeta tillsammans för sanningen.
9 Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra. 10 Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen.
11 Älskade broder, följ inte dåliga exempel utan goda. Den som gör det goda tillhör Gud. Den som gör det onda har inte sett Gud. 12 Demetrius har gott vittnesbörd av alla, ja, av sanningen själv. Också vi kan intyga det, och du vet att vårt vittnesbörd är sant.
Slutord
13 Jag hade mycket mer att säga dig, men jag vill inte göra det med bläck och penna. 14 Jag hoppas snart få träffa dig, och då får vi talas vid direkt. 15 Frid vare med dig. Vännerna hälsar till dig. Hälsa till vännerna, var och en personligen.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln