M’Cheyne Bible Reading Plan
Lamporna på ljusstaken
8 Herren talade till Mose. Han sade: 2 "Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp de sju lamporna, skall du sätta upp dem så att de kastar sitt sken över platsen framför ljusstaken." 3 Och Aron gjorde så. Han satte upp lamporna så att de kastade sitt sken över platsen framför ljusstaken, så som Herren hade befallt Mose. 4 Ljusstaken var gjord av hamrat guld. Från dess fotställning till blommorna var den i hamrat arbete. Efter den förebild som Herren hade visat Mose gjorde han ljusstaken.
Leviternas invigning
5 Herren talade till Mose. Han sade: 6 "Bland Israels barn skall du ta ut leviterna och rena dem. 7 På följande sätt skall du göra för att rena dem: Stänk reningsvatten på dem, och låt dem raka hela sin kropp och tvätta sina kläder. Så skall de rena sig. 8 Sedan skall de ta en ungtjur med tillhörande matoffer av fint mjöl blandat med olja. Du skall ta en annan ungtjur till syndoffer.
9 Och du skall föra fram leviterna inför uppenbarelsetältet och samla hela Israels menighet. 10 När du har fört fram leviterna inför Herrens ansikte, skall Israels barn lägga sina händer på dem, 11 och Aron skall föra fram leviterna inför Herrens ansikte som ett viftoffer från Israels barn, så att de kan förrätta Herrens tjänst. 12 Och leviterna skall lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och den ena skall du offra till syndoffer och den andra till brännoffer åt Herren för att bringa försoning för leviterna. 13 Sedan skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och föra fram dem som ett viftoffer åt Herren. 14 På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så att de tillhör mig.
15 Sedan du har renat leviterna och fört fram dem såsom ett viftoffer, skall de gå in och göra tjänst vid uppenbarelsetältet, 16 ty bland Israels barn är de givna åt mig som en gåva. I stället för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels barn, har jag tagit ut dem åt mig. 17 Allt förstfött bland Israels barn tillhör mig, både människor och boskap. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig. 18 Jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn. 19 Och jag har bland Israels barn givit leviterna som gåva åt Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, för att ingen plåga skall drabba dem när de kommer nära helgedomen."
20 Mose, Aron och hela Israels menighet gjorde med leviterna i allt så som Herren hade befallt Mose angående dem. Så gjorde Israels barn med dem. 21 Leviterna renade sig och tvättade sina kläder, och Aron förde fram dem såsom ett viftoffer inför Herrens ansikte, och Aron bringade försoning för dem och renade dem. 22 Sedan gick leviterna in och gjorde tjänst vid uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Så som Herren hade befallt Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.
Leviternas tjänstgöringstid
23 Och Herren sade till Mose: 24 "Detta gäller angående leviterna: De som är tjugofem år eller äldre skall infinna sig och göra tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet. 25 Men när leviten blir femtio år skall han vara fri från sin tjänst, och han skall då inte längre göra tjänst. 26 Han må hjälpa sina bröder vid uppenbarelsetältet i deras uppgifter, men någon tjänst skall han inte inneha. Så skall du handla med leviterna ifråga om deras åligganden."
Psalm 44
Bön när fienderna tycks segra
1 För sångmästaren, en sång av Koras söner.
2 Gud, med våra öron har vi hört,
våra fäder har berättat för oss
om den gärning du gjorde i deras tid, i forntidens dagar.
3 Det var du som med din hand fördrev hednafolken,
men dem planterade du.
Du förgjorde andra folk,
men dem lät du breda ut sig.
4 Det var ej med sitt svärd de intog landet,
deras egen arm gav dem ej seger,
utan din högra hand, din arm och ditt ansiktes ljus,
ty du älskade dem.
5 Det är du som är min konung, o Gud.
Ge befallning om Jakobs frälsning.
6 Genom dig skall vi slå ner våra fiender,
genom ditt namn trampa ner våra motståndare.
7 Jag litar inte på min båge,
mitt svärd kan inte frälsa mig.
8 Nej, du har frälst oss från våra ovänner,
dem som hatar oss låter du komma på skam.
9 Gud, vi lovar dig hela dagen,
ditt namn prisar vi för evigt. Sela.
10 Ändå har du förkastat oss
och låtit oss stå med skam,
du drar inte ut med våra härar.
11 Du låter oss vika tillbaka för fienden
och de som hatar oss tar byte.
12 Du låter oss bli uppätna som får,
du skingrar oss bland hednafolken.
13 Du säljer ditt folk för ingenting,
den vinst du gör är inte stor.
14 Du låter våra grannar håna oss,
från dem som bor omkring oss kommer spott och spe.
15 Du gör oss till ett ordspråk bland hednafolken,
du låter folken skaka på huvudet åt oss.
16 Hela dagen är min smälek inför mig,
blygsel täcker mitt ansikte,
17 när jag hör hånarens och baktalarens ord,
när jag ser fienden och den hämndgirige.
18 Allt detta har kommit över oss,
men vi har inte glömt dig
eller svikit ditt förbund.
19 Våra hjärtan vände sig inte bort,
våra steg vek inte av från din väg.
20 Men du har krossat oss där schakaler bor
och låtit dödsskugga falla över oss.
21 Om vi hade glömt vår Guds namn
och sträckt ut våra händer mot en främmande gud,
22 skulle då inte Gud ha upptäckt det,
han som känner hjärtats hemligheter?
23 Nej, för din skull dödas vi hela dagen,
vi räknas som slaktfår.
24 Vakna upp! Varför sover du, Herre?
Vakna! Förkasta oss ej för alltid.
25 Varför gömmer du ditt ansikte
och glömmer vårt lidande och betryck?
26 Vår själ är nerböjd i stoftet,
vår kropp ligger nertryckt till jorden.
27 Grip in och hjälp oss,
friköp oss för din nåds skull.
Bruden svarar
6 Min vän har gått ner till sin lustgård,
till de doftande blomstersängarna
för att låta sin hjord beta i lustgårdarna
och för att plocka liljor.
2 Jag är min väns,
och min vän är min,
där han för sin hjord i bet bland liljor.
Brudgummen talar om bruden
3 Skön som Tirsa[a] är du min älskade,
ljuvlig som Jerusalem,
överväldigande som en härskara.
4 Vänd bort dina ögon ifrån mig,
de har kuvat mig.
Ditt hår är likt en hjord av getter
som strömmar ner för Gilead.
5 Dina tänder liknar en hjord av tackor,
som stiger upp ur badet,
allesammans med tvillingar,
ofruktsam är ingen av dem.
6 Din kind är lik ett brustet granatäpple,
där den skymtar genom din slöja.
7 Sextio är drottningarna
och åttio bihustrurna
och de unga kvinnorna en oräknelig skara.
8 En enda är hon, min duva, min fullkomliga,
en enda är hon för sin mor,
älskad är hon av henne som fött henne.
Flickorna ser henne, de prisar henne lycklig,
drottningar och bihustrur lovprisar henne.
Vännerna
9 Vem är hon som blickar fram lik morgonrodnaden,
skön som månen,
strålande som solen,
överväldigande som en härskara?
Brudgummen (eller bruden)
10 Jag gick ner till valnötslunden
för att se på grönskan i dalen,
för att se om vinstocken hade friska skott,
om granatträden hade gått i blom.
11 Utan att jag märkte det hade min längtan
satt mig vid mitt furstefolks vagnar.
Vännerna
12 Vänd om, vänd om, du Sulamit,
vänd om, vänd om, så att vi får se på dig.
Bruden
Varför ser ni på Sulamit,
som på en dans i Mahanajim?
6 1 Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, 2 med undervisning om reningar[a] och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. 3 Ja, detta vill vi göra, om Gud tillåter. 4 Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande 5 och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter 6 men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse,[b] eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom. 7 Ty en åker som dricker regnet som ofta faller på den och som ger god gröda åt dem som den brukas för, den åkern får välsignelse från Gud. 8 Men bär den törnen och tistlar är den värdelös, och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av.
9 Men när det gäller er, ni älskade, är vi övertygade om det bästa, vad som hör till er frälsning, fastän vi talar på detta sätt. 10 Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som tidigare tjäna de heliga. 11 Men vi önskar att var och en av er skall visa samma iver att bevara full visshet i hoppet ända till slutet, 12 så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och uthållighet får det utlovade arvet.
Guds löfte står fast
13 När Gud gav löftet åt Abraham svor han vid sig själv - han hade ju ingen högre att svära vid. 14 Han sade: Jag skall rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.[c] 15 Så fick Abraham efter tålig väntan vad Gud hade lovat. 16 Människor svär ju vid den som är större än de själva, och eden bekräftar vad de sagt och gör slut på alla deras invändningar. 17 Eftersom Gud ännu klarare ville visa för dem som skulle ärva det som var utlovat, hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han sitt löfte med en ed. 18 Så skulle vi genom två orubbliga uttalanden, i vilka Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi äger. 19 I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten,[d] 20 dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln