M’Cheyne Bible Reading Plan
Jakob välsignar Josef och hans söner
48 Efter en tid sade man till Josef: ”Din far är sjuk.” Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim. 2 Och man sade till Jakob: ”Din son Josef har kommit till dig.”
Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen. 3 (A) Han sade till Josef: ”Gud den Allsmäktige uppenbarade sig för mig i Luz i Kanaans land. Han välsignade mig 4 och sade till mig: Jag ska göra dig fruktsam och föröka dig och låta många folk komma från dig, och jag ska ge detta land åt dina efterkommande till egendom för evigt.
5 (B) Dina båda söner, som föddes åt dig i Egyptens land innan jag kom hit till dig i Egypten, ska nu vara mina. Efraim och Manasse ska vara mina[a] liksom Ruben och Simeon. 6 Men de barn som du får efter dem ska vara dina. De ska bära sina bröders namn i deras arvedel. 7 (C) När jag kom från Paddan dog Rakel i Kanaans land under resan, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata, och jag begravde henne där vid vägen till Efrata.” – Platsen heter nu Betlehem.
8 När Israel fick se Josefs söner frågade han: ”Vilka är dessa?” 9 Josef svarade sin far: ”Det är mina söner som Gud har gett mig här.” Då sade han: ”Ta hit dem till mig så att jag får välsigna dem.” 10 Israels ögon var svaga av ålder så att han inte kunde se. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i sin famn. 11 Och Israel sade till Josef: ”Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte, men nu har Gud till och med låtit mig se dina barn!”
12 Och Josef tog dem från hans knä och bugade sig till jorden. 13 Sedan tog Josef dem båda i handen, Efraim i sin högra hand till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand till höger framför Israel, och förde fram dem till honom. 14 Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud trots att han var den yngre, och sin vänstra hand på Manasses huvud trots att Manasse var den förstfödde. Han lade händerna i kors. 15 (D) Och han välsignade Josef och sade:
”Den Gud som mina fäder
Abraham och Isak har vandrat inför,
den Gud som har varit min herde
från min födelse ända till i dag,
16 (E) den ängel som har förlossat mig
från allt ont,
han ska välsigna pojkarna.
De ska uppkallas efter mitt namn
och mina fäder Abrahams
och Isaks namn,
och de ska föröka sig
och bli många på jorden.”
17 Men när Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Han tog sin fars hand och ville flytta den från Efraims till Manasses huvud. 18 Och Josef sade till sin far: ”Gör inte så, far. Det här är den förstfödde. Lägg din högra hand på hans huvud.” 19 (F) Men hans far ville inte det. Han sade: ”Jag vet, min son, jag vet. Också från honom ska det komma ett folk, också han ska bli stor. Men hans yngre bror ska ändå bli större än han, och flera folk ska härstamma från honom.” 20 Och han välsignade dem på den dagen och sade:
”I dig ska Israel välsigna och säga:
Må Gud göra dig som
Efraim och Manasse.”
Och han satte Efraim före Manasse.
21 Därefter sade Israel till Josef: ”Se, jag dör. Men Gud ska vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. 22 (G) Och utöver det jag ger dina bröder, ger jag dig en bergsrygg[b] som jag tog från amoreerna med mitt svärd och min båge.”
Maria och Elisabet
39 Vid den tiden bröt Maria upp och skyndade till en stad i Juda bergsbygd. 40 Där gick hon in i Sakarias hus och hälsade på Elisabet.
41 När Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv. Hon blev uppfylld av den helige Ande 42 och ropade med hög röst: "Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! 43 Men varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? 44 När ljudet av din hälsning nådde mina öron spratt barnet till i mig av glädje. 45 Och salig är du som trodde, för[a] det som Herren har sagt dig kommer att gå i uppfyllelse."
Marias lovsång
46 (A) Då sade Maria:
"Min själ upphöjer Herren
47 och min ande jublar över Gud,
min Frälsare,
48 (B) för han har sett till sin
tjänarinnas ringhet.
Från denna stund ska alla släkten
kalla mig salig,[b]
49 (C) för den Mäktige har gjort
stora ting med mig
och hans namn är heligt.
50 (D) Hans barmhärtighet
varar från släkte till släkte
över dem som vördar[c] honom.
51 (E) Han har gjort väldiga gärningar
med sin arm,
han har skingrat dem
som har stolta hjärtan och sinnen.
52 (F) Härskare har han störtat
från deras troner,
och de enkla har han upphöjt.
53 (G) Hungriga har han mättat
med sitt goda,
och rika har han skickat
tomhänta bort.
54 (H) Han har tagit sig an
sin tjänare Israel
och tänkt på att vara barmhärtig
55 (I) mot Abraham och hans barn
till evig tid,
så som han har lovat våra fäder."
56 Maria stannade hos Elisabet omkring tre månader och återvände sedan hem.
Johannes Döparens födelse
57 För Elisabet var tiden nu inne att föda, och hon födde en son. 58 Hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, och de gladde sig med henne. 59 (J) På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. 60 Men hans mor svarade: "Nej, han ska heta Johannes." 61 Då sade de till henne: "Det finns ingen i din släkt som har det namnet." 62 De gjorde tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta.
63 Han bad då om en tavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla blev förundrade. 64 Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. 65 Alla deras grannar greps av fruktan, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. 66 Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn, för Herrens hand var med honom.
Sakarias lovsång
67 Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade:
68 (K) "Välsignad är Herren, Israels Gud,
som har besökt
och återlöst sitt folk!
69 (L) Han har rest för oss
frälsningens horn[d]
i sin tjänare Davids hus,
70 (M) så som han för länge sedan lovat
genom sina heliga profeters mun:
71 (N) frälsning från våra fiender
och från alla som hatar oss.
72 (O) Han har visat barmhärtighet
mot våra fäder
och tänkt på sitt heliga förbund,
73 (P) den ed han gav
vår fader Abraham:
74 att vi, frälsta från våra fienders hand,
skulle få tjäna honom
utan fruktan,
75 i helighet och rättfärdighet
inför honom alla våra dagar.
76 (Q) Och du, barn, ska kallas
den Högstes profet,
för du ska gå före Herren
och bana väg för honom.
77 (R) Du ska ge hans folk kunskap
om frälsningen,
med förlåtelse för deras synder
78 (S) genom vår Guds
barmhärtiga kärlek.
Så ska en soluppgång
från höjden besöka oss,
79 (T) för att lysa över dem
som sitter i mörker
och dödsskugga
och styra våra fötter
in på fridens väg."
80 (U) Barnet växte och blev starkare i anden, och han levde i ödemarken[e] fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.
14 Människan, av kvinna född,
lever en kort tid
och mättas av oro.
2 (A) Som ett blomster växer hon upp
och vissnar,
som en skugga flyr hon
och kan inte bestå.
3 Mot en sådan öppnar du ditt öga,
mig drar du till doms inför dig.
4 (B) Kan en ren komma från en oren?
Nej, inte en enda!
5 (C) Om människans dagar är bestämda
och hennes månaders antal
är fastställt av dig,
om du har satt en gräns
som hon inte kan överskrida,
6 (D) vänd då din blick ifrån henne
och ge henne ro,
låt henne få glädje av sin dag
som en daglönare.
7 För ett träd finns det hopp,
huggs det ner kan det gro igen
och nya skott ska inte saknas.
8 Även om dess rötter åldras i jorden
och stubben dör i mullen,
9 ska det grönska vid doften av vatten
och skjuta skott som ett ungt träd.
10 Men när en man dör ligger han där.
När en människa ger upp andan,
var är hon då?
11 (E) Som vattnet försvinner ur sjön
och en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig människan
och står inte upp igen.
Först när inte himlen finns mer
vaknar hon och reser sig
från sin sömn.
13 Tänk om du ville
gömma mig i dödsriket,
dölja mig tills din vrede upphör,
sätta en bestämd tid för mig
och tänka på mig!
14 (F) Kan en människa som en gång dött
få liv igen?
Då skulle jag hålla ut
i min mödas tid
tills min avlösning kommer.
15 Du skulle ropa på mig,
och jag skulle svara dig,
du skulle längta efter
dina händers verk.
16 Fastän du nu räknar mina steg
skulle du inte ge akt på min synd.
17 (G) Min synd skulle ligga i en förseglad pung,
och du skulle täcka över min skuld.
18 Men som berget faller
och vittrar bort,
som klippan flyttas från sin plats,
19 (H) som vatten nöter sönder stenar,
som dess flöden sköljer bort myllan,
så gör du människans hopp
om intet.
20 Du besegrar henne för alltid
och hon går bort,
du förändrar hennes ansikte
och sänder i väg henne.
21 (I) Om hennes barn kommer till ära
vet hon det inte,
om de blir ringa
ser hon det inte.
22 Hennes kropp känner bara
sin egen plåga,
hennes själ bara sin egen sorg.
Guds hemliga vishet
2 (A) När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er.[a] 2 (B) Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst. 3 (C) Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. 4 (D) Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. 5 Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.
6 (E) Vishet förkunnar vi dock bland de vuxna[b], en vishet som inte hör till den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 (F) Nej, vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss. 8 (G) Den visheten har ingen av den här världens härskare känt. Hade de känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.
9 Men som Skriften säger: Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.[c] 10 Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. 11 (H) Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.
12 (I) Men vi har inte fått världens ande utan Anden som är från Gud, för att vi ska veta vad vi fått av Gud. 13 (J) Det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss, när vi förklarar andliga ting med andliga ord[d]. 14 (K) En oandlig[e] människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot kan bedöma allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 (L) För vem har lärt känna Herrens sinne? Vem kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne[f].
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation