M’Cheyne Bible Reading Plan
Josef hos Potifar
39 (A) Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. 2 (B) Herren var med Josef, och han blev en man som lyckades med allt. Han var i sin egyptiske herres hus, 3 och hans herre såg att Herren var med honom, eftersom Herren lät allt han gjorde lyckas i hans hand. 4 Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs händer. 5 (C) Från den stund han satte honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt som var hans, både hemma och ute på marken. 6 Och han lämnade allt i Josefs händer. Med honom som hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.
Josef var välväxt och såg bra ut. 7 Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: ”Ligg med mig!” 8 Men han vägrade och sade till sin herres hustru: ”När min herre har mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat i mina händer. 9 Här i huset har han inte större makt än jag, och han har inte nekat mig någonting, utom dig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” 10 Och fast hon talade så till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne. Han ville inte ligga hos henne eller vara tillsammans med henne.
11 Men en dag kom han in i huset för att utföra sitt arbete, och ingen av husfolket var därinne. 12 Då grep hon honom i manteln och sade: ”Ligg med mig!” Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och sprang ut. 13 När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, 14 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: ”Se här! Han har tagit hit till oss en hebreisk man som vill roa sig med oss[a]. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, 15 och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han manteln hos mig och flydde och sprang ut.”
16 Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig tills hans herre kom hem. 17 Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: ”Den hebreiske tjänaren som du har tagit hit till oss, han kom in till mig för att roa sig med mig. 18 Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut.” 19 När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade gjort så mot henne, blev han rasande 20 (D) och satte Josef i fängelset, platsen där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef i fängelset.
21 Men Herren var med Josef, och han gav honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. 22 Han lät Josef ha ansvar för alla fångar i fängelset och göra allt som skulle göras där. 23 (E) Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.
Jesus visar sin härlighet
9 (A) Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se att Guds rike har kommit med kraft."
2 Sex dagar därefter tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg[a] där de var ensamma. Och han förvandlades inför deras ögon. 3 Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen tygberedare på jorden kan bleka några kläder. 4 Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med Jesus.
5 Då sade Petrus till Jesus: "Rabbi, det är gott för oss att vara här[b]. Vi kan göra tre hyddor: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." 6 Han visste inte vad han skulle säga, så skräckslagna var de. 7 (B) Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och ur molnet hördes en röst: "Han är min älskade Son. Lyssna till honom!" 8 Och plötsligt, när de såg sig omkring, såg de inte längre någon där utom Jesus.
9 (C) På vägen ner från berget befallde han dem att inte berätta för någon vad de hade sett förrän Människosonen uppstått från de döda. 10 De tog fasta på det ordet och diskuterade med varandra vad som menades med att uppstå från de döda.
11 Och de frågade honom: "Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma[c]?" 12 (D) Han sade till dem: "Elia kommer först och återupprättar allt. Men hur kan det då stå skrivet om Människosonen att[d] han ska lida mycket och bli föraktad? 13 (E) Jag säger er: Elia har faktiskt kommit. Och de gjorde med honom som de ville, så som det står skrivet om honom."
Jesus botar en pojke med stum ande
14 När de kom till de andra lärjungarna, såg de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. 15 Så snart allt folket fick se Jesus, blev de förundrade och skyndade fram och hälsade på honom. 16 Han frågade dem: "Vad är det ni diskuterar?"
17 (F) En i folkskaran svarade honom: "Mästare, jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. 18 Var den än får tag i honom slår den omkull honom, och han tuggar fradga och gnisslar tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte." 19 Jesus svarade dem: "Detta släkte som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er? Hämta honom till mig." 20 (G) Och de kom med honom till Jesus.
Så snart anden fick se honom slet den och ryckte i pojken, och han föll till marken och vred sig och tuggade fradga. 21 Jesus frågade hans far: "Hur länge har det varit så med honom?" Fadern svarade: "Sedan han var barn. 22 Ofta har den kastat honom i elden och i vattnet för att ta livet av honom. Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!" 23 (H) Jesus sade till honom: "Om du kan? Allt är möjligt för den som tror." 24 Genast ropade barnets far: "Jag tror. Hjälp min otro!"
25 Jesus såg att folk strömmade till, och han sade strängt till den orena anden: "Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!" 26 Anden skrek och ryckte våldsamt i honom och for ut. Pojken var som livlös, och de flesta sade att han var död. 27 Men Jesus tog hans hand och reste upp honom, och han stod upp.
28 (I) När Jesus hade kommit inomhus och lärjungarna var ensamma med honom, frågade de: "Varför kunde inte vi driva ut den?" 29 Han svarade: "Den sorten kan bara drivas ut med bön."[e]
Jesus talar än en gång om sitt lidande
30 (J) Sedan gick de vidare därifrån och vandrade genom Galileen. Jesus ville inte att någon skulle få veta det, 31 (K) eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade till dem: "Människosonen ska utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom. Men tre dagar efter[f] sin död ska han uppstå." 32 Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga honom.
Vem är störst?
33 (L) De kom till Kapernaum. När Jesus nu var hemma, frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" 34 Men de teg, för på vägen hade de talat med varandra om vem som var den störste. 35 (M) Jesus satte sig ner, kallade på de tolv och sade till dem: "Om någon vill vara den förste, så ska han vara den siste av alla och allas tjänare."
36 (N) Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, omfamnade det och sade till dem: 37 (O) "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Och den som tar emot mig, tar inte emot mig utan honom som har sänt mig."
Inte mot oss utan för oss
38 (P) Johannes sade till Jesus: "Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss." 39 (Q) Men Jesus sade: "Hindra honom inte. Ingen som gör en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. 40 (R) Den som inte är mot oss är för oss. 41 (S) Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – jag säger er sanningen: Han ska inte gå miste om sin lön.
Frestelser och förförelser
42 (T) Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet. 43 Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre att du går in i livet stympad än att du har båda händerna kvar och hamnar i Gehenna[g], i elden som aldrig slocknar. 45 Och om din fot förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre att du går in i livet halt än att du har båda fötterna kvar och kastas i Gehenna. 47 Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det! Det är bättre att du går in i Guds rike enögd än att du har båda ögonen kvar och kastas i Gehenna, 48 (U) där deras mask inte dör och elden inte släcks.[h]
49 Var och en ska saltas med eld[i]. 50 (V) Salt är bra, men om saltet förlorar sin sälta, hur ska ni då få det salt igen? Ha salt i er och håll fred med varandra!"
5 (A) Ropa du!
Finns det någon
som svarar dig?
Till vem av de heliga vänder du dig?
2 Dåren dödas av sin ilska,
den oförnuftige av sin förbittring.
3 (B) Jag såg en dåre som slagit rot,
men strax förbannade jag
hans boning.
4 Hans barn är fjärran från frälsning,
de trampas ner i porten
och ingen räddare finns.
5 (C) Den hungrige slukar hans skörd,
den rövas bort
till och med bland törnen.
De törstiga flämtar
efter[a] deras rikedom,
6 för nöden kommer inte ur stoftet,
olyckan skjuter inte upp ur marken.
7 (D) Men människan föds till möda
liksom eldens gnistor
flyger mot höjden.
8 Men jag skulle söka Gud
och inför Gud lägga fram min sak.
9 (E) Han gör stora och outgrundliga ting,
fler under än någon kan räkna.
10 (F) Han ger jorden regn
och sänder vatten över markerna.
11 (G) Han upphöjer de ringa
och hjälper de sörjande.
12 (H) Han gör de listigas anslag om intet
så att deras händer
inte får framgång.
13 (I) Han fångar de visa i deras slughet
och låter de svekfulla förhasta sig
vid sina rådslag.
14 (J) Om dagen möter de mörker,
de famlar mitt på dagen
som om det var natt.
15 Han räddar från svärdet i deras mun,
den fattige från den mäktiges hand.
16 (K) Den nödställde får åter ett hopp,
orätten måste stänga sin mun.
17 (L) Se, salig är den människa
som Gud tuktar.
Förkasta inte
den Allsmäktiges fostran,
18 (M) för han sargar och förbinder,
han slår och hans händer helar.
19 (N) Sex gånger räddar han dig ur nöden,
och sjunde gången drabbar dig inte
det onda.
20 (O) I tider av svält
räddar han dig från döden
och i krig från svärdets våld.
21 (P) Från tungors gissel göms du undan,
du behöver inte vara rädd
när förödelse kommer.
22 Du kan le åt förödelse och svält,
du behöver inte vara rädd
för vilddjur,
23 (Q) för du står i förbund
med markens stenar,
markens vilddjur håller fred
med dig.
24 Du ska veta att ditt tält står tryggt,
när du synar din boning
ska inget saknas.
25 Du ska veta att din ätt förökas,
att dina efterkommande
blir som gräset på marken.
26 Du kommer i graven
när du nått full mognad,
som sädeskärven bärgas
när tiden är inne.
27 Se, vi har utforskat detta,
så är det.
Hör det och tänk på det noga.
Det sanna Israel
9 (A) Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande 2 (B) att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. 3 (C) Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet. 4 (D) De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. 5 (E) De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.
6 (F) Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel[a] är nämligen inte Israel, 7 (G) och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas.[b] 8 (H) Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. 9 Detta ord var nämligen ett löftesord: Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sara ha en son.[c]
Guds rätt att välja
10 (I) Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. 11 Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont[d], 12 sades det till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. 13 Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.[e]
14 (J) Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte! 15 Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över.[f] 16 (K) Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. 17 Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.[g] 18 (L) Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.
19 Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? 20 (M) Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? 21 (N) Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande?
22 (O) Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit[h] vredens kärl som var färdiga att förstöras? 23 Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? 24 Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken. 25 (P) Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade.[i] 26 Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn.[j]
27 Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. 28 Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.[k] 29 (Q) Jesaja har också förutsagt: Hade inte Herren Sebaot[l] lämnat kvar några ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra.[m]
Israels egenrättfärdighet
30 (R) Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro. 31 (S) Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. 32 (T) Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen, 33 (U) så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam[n].
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation