M’Cheyne Bible Reading Plan
Gud välsignar Jakob i Betel
35 (A) Gud sade till Jakob: ”Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig när du flydde för din bror Esau.”
2 (B) Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: ”Gör er av med de främmande gudarna som ni har hos er. Rena er och byt kläder. 3 Vi går upp till Betel. Där ska jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på vägen jag gick.” 4 Och de gav Jakob alla främmande gudar de hade och alla sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem. 5 Sedan bröt de upp, och en skräck från Gud kom över städerna runt omkring så att man inte förföljde Jakobs söner.
6 Och Jakob kom till Luz, det vill säga Betel, i Kanaans land med allt folket som var med honom. 7 (C) Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud hade uppenbarat sig för honom där när han flydde för sin bror. 8 (D) Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken.
9 Gud visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom. 10 (E) Gud sade till honom: ”Ditt namn är Jakob. Men du ska inte längre heta Jakob, utan Israel ska vara ditt namn.” Och han gav honom namnet Israel.
11 (F) Gud sade till honom: ”Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, många folk[a] ska komma från dig, och kungar ska utgå från dig. 12 (G) Det land som jag gett till Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” 13 Sedan steg Gud upp från honom vid platsen där han hade talat med honom.
14 Och Jakob reste[b] en stod på platsen där Gud hade talat med honom, en stenstod. Han offrade dryckesoffer på den och hällde olja över den. 15 Jakob kallade platsen där Gud hade talat med honom Betel.
Rakel dör
16 Sedan bröt de upp från Betel. När det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda, och förlossningen var svår[c]. 17 När det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var inte orolig! Du får en son den här gången också.” 18 Men när hennes själ skulle lämna henne – hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni.[d] Men hans far kallade honom Benjamin[e].
19 (H) Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det vill säga Betlehem. 20 Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten[f].
21 Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. 22 (I) Medan Israel bodde där i landet hände det att Ruben gick in till sin fars bihustru[g] Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det.
Jakobs söner
Jakob hade tolv söner. 23 (J) Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, samt Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. 24 (K) Rakels söner var Josef och Benjamin. 25 (L) Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali. 26 (M) Leas slavinna Silpas söner var Gad och Asher. Detta var Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
Isak dör
27 (N) Jakob kom hem till sin far Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar. 28 Och Isak levde hundraåttio år[h]. 29 Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.
IX. ESAUS FORTSATTA HISTORIA 36:1-37:1
36 (O) Detta är Esaus fortsatta historia, det vill säga Edoms.
2 (P) Esau hade tagit sig hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter[i], och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hivén Sibon, 3 samt Basemat, dotter till Ismael och syster till Nebajot. 4 Ada födde Elifas åt Esau, och Basemat födde Reguel. 5 Oholibama födde Jeush, Jalam och Kora. Detta var Esaus söner som föddes åt honom i Kanaans land.
6 Esau tog med sig sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt husfolk, sin boskap, alla sina dragdjur och all annan egendom som han skaffat sig i Kanaans land och flyttade till ett annat land, bort från sin bror Jakob. 7 (Q) De hade nämligen så mycket ägodelar att de inte kunde bo tillsammans. Landet där de bodde räckte inte till åt dem båda, på grund av deras boskapshjordar. 8 (R) Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau är densamme som Edom.
Esaus släkt
9 (S) Detta är Esaus fortsatta historia. Han blev stamfar till edomiterna i Seirs bergsbygd. 10 Och detta är namnen på Esaus söner[j]: Elifas, son till Esaus hustru Ada, och Reguel, son till Esaus hustru Basemat.
11 Elifas söner var Teman, Omar, Sefo, Gatam och Kenas. 12 Timna, som var bihustru till Elifas, Esaus son, födde Amalek[k] åt Elifas. Dessa var söner till Esaus hustru Ada.
13 Reguels söner var Nahat och Sera, Shamma och Missa. Dessa var söner till Esaus hustru Basemat.
14 Esaus hustru Oholibama, dotter till Ana och sondotter till Sibon, födde åt Esau sönerna Jeush, Jalam och Kora.
15 Detta var stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas, Esaus förstföddes, söner var furstarna Teman, Omar, Sefo, Kenas, 16 Kora, Gatam och Amalek. Dessa furstar härstammade från Elifas i Edoms land. De var söner till Ada.
17 Detta var Reguels, Esaus sons, söner: furstarna Nahat, Sera, Shamma och Missa. Dessa furstar härstammade från Reguel i Edom och var söner till Esaus hustru Basemat.
18 Detta var Esaus hustru Oholibamas söner: furstarna Jeush, Jalam och Kora. Dessa furstar härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
19 Dessa var Esaus söner och deras stamfurstar. Esau är densamme som Edom.
Seirs släkt
20 Detta var horén Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana, 21 Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.
22 Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.
23 Shobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.
24 Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna[l] i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
25 Anas barn var Dishon och Oholibama, Anas dotter.
26 Dishons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
27 Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.
28 Dishans söner var Us och Aran.
29 Horeernas stamfurstar var Lotan, Shobal, Sibon, Ana, 30 Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.
Edoms kungar
31 (T) Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
32 Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
33 När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom.
34 När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.
35 När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit.
36 När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom.
37 När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom.
38 När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom.
39 När Akbors son Baal-Hanan dog blev Hadar[m] kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.
40 Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet, 41 Oholibama, Ela, Pinon, 42 Kenas, Teman, Mibsar, 43 Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.
Jesus förkastas i sin hemstad
6 (A) Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. 2 När det blev sabbat började han undervisa i synagogan. Många som hörde honom häpnade och sade: "Var får han detta ifrån? Och vad är det för visdom han fått? Och vilka kraftgärningar han gör med sina händer! 3 (B) Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob[a] och Joses och Judas[b] och Simon? Bor inte hans systrar[c] här hos oss?" Och de tog anstöt av honom.
4 (C) Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas inte utom i sin hemstad, sin släkt och sin egen familj." 5 Han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att bota några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6 (D) Och han var förundrad över deras otro.
Jesus sänder ut de tolv
Sedan gick Jesus ut i byarna där omkring och undervisade. 7 (E) Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. 8 (F) Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav – varken bröd eller väska eller pengar i bältet. 9 Sandaler fick de ha, men inte två tunikor[d]. 10 Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. 11 (G) Och om man någonstans inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter som ett vittnesbörd mot dem."
12 De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, 13 (H) och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Johannes Döparens död
14 (I) Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes[e] fick höra att folk sade att Johannes Döparen hade uppstått från de döda och att det var därför dessa krafter verkade i honom. 15 En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet liksom någon av profeterna. 16 När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag halshögg. Han har uppstått."
17 (J) Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias[f], hustru till hans bror Filippus. Herodes hade gift sig med henne, 18 men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet[g] att du har din brors hustru." 19 Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte 20 (K) eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. När han hörde honom blev han många gånger villrådig[h]. Ändå lyssnade han gärna på honom.
21 Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag med en fest för sina stormän och befälhavare och de främsta i Galileen. 22 Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till flickan: "Be mig om vad du vill, så ska du få det." 23 Han svor på det och sade till henne: "Vad du än ber om ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike."
24 Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." 25 Flickan skyndade genast in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat!" 26 Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte neka henne. 27 Han skickade genast i väg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Denne gick då bort och halshögg honom i fängelset. 28 Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor.
29 När Johannes lärjungar fick höra det, kom de och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.
Jesus mättar fem tusen
30 (L) Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade undervisat om. 31 (M) Han sade till dem: "Kom med till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. 32 De gav sig av i båten till en öde plats för att få vara för sig själva.
33 Men folk såg att de for iväg och många fick veta det, och de skyndade dit till fots från alla städerna och kom fram före dem. 34 (N) När Jesus steg ur båten såg han en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt.
35 (O) Timmen var redan sen när hans lärjungar kom till honom och sade: "Platsen här är ödslig och timmen är redan sen. 36 Skicka i väg dem, så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." 37 Men han svarade: "Ge ni dem att äta." De frågade honom: "Ska vi gå och köpa bröd för tvåhundra denarer[i] och ge dem att äta?" 38 Han sade till dem: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter." De tog reda på det och sade: "Fem bröd och två fiskar."
39 Då befallde han att de skulle låta alla slå sig ner i gröngräset i skilda matlag, 40 och de satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. 41 Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud[j], bröt bröden och gav åt sina lärjungar för att de skulle sätta fram åt folket. Han delade också ut av de två fiskarna åt dem alla. 42 Och alla åt och blev mätta, 43 och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. 44 Det var fem tusen män som hade ätit[k].
Jesus går på vattnet
45 (P) Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida[l], medan han själv sände i väg folket. 46 Och när han hade tagit farväl av dem, gick han upp på berget för att be.
47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. 48 Han såg hur lärjungarna slet med rodden, för de hade vinden emot sig. Mot slutet av natten[m] kom han till dem, gående på sjön, och han skulle just gå förbi dem. 49 När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var ett spöke, och de skrek, 50 för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast med dem och sade till dem: "Var lugna. Det Är Jag[n]. Var inte rädda." 51 (Q) Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, 52 för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var förhärdade.
Jesus botar sjuka i Gennesaret
53 (R) När de hade kommit över sjön nådde de land vid Gennesaret och lade till där. 54 Så snart de steg ur båten kände folk igen Jesus, 55 och folk skyndade ut i hela den trakten och började bära de sjuka på bårar till platsen där de hörde att han var. 56 Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen[o] på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska[p].
Jobs andra prövning
2 (A) En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2 Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 3 Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.”
4 Åklagaren svarade Herren: ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5 (B) Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 6 (C) Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.”
7 Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8 (D) Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.
9 Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.” 10 (E) Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?”
Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.
Jobs tre vänner
11 (F) När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas[a] från Teman[b], Bildad från Shua[c] och Sofar från Naama[d]. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom.
12 (G) Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft[e] mot himlen över sina huvuden. 13 (H) Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.
Det nya livet
6 (A) Vad ska vi då säga? Ska vi bli kvar i synden så att nåden blir större? 2 (B) Verkligen inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den?
3 (C) Eller vet ni inte att alla vi som är döpta till Kristus Jesus är döpta till hans död? 4 (D) Vi är begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet. 5 (E) För om vi är förenade med honom i en död som hans, ska vi också vara det i en uppståndelse som hans.
6 (F) Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp ska berövas sin makt så att vi inte längre är slavar under synden. 7 Den som är död är förklarad fri från synden.
8 (G) Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också ska leva med honom. 9 (H) Vi vet att Kristus är uppväckt från de döda och aldrig mer dör. Döden har ingen makt över honom längre. 10 (I) Hans död var en död från synden en gång för alla, men hans liv är ett liv för Gud. 11 (J) Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.
12 (K) Synden ska därför inte regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. 13 (L) Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som redskap[a] för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som redskap för rättfärdigheten. 14 (M) Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden.
15 (N) Hur är det då? Ska vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Verkligen inte! 16 (O) Vet ni inte att om ni ställer er som slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder: antingen synden, vilket leder till död, eller lydnaden vilket leder till rättfärdighet?
17 Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden, men nu har ni av hjärtat börjat lyda den lära som ni blivit överlämnade åt. 18 (P) Nu är ni befriade från synden och slavar hos rättfärdigheten – 19 (Q) jag använder en enkel bild för er mänskliga svaghets skull. Så som ni förr ställde era kroppar i orenhetens och laglöshetens tjänst till laglöshet, så ska ni nu ställa era kroppar i rättfärdighetens tjänst till helgelse.
20 När ni var slavar under synden var ni fria från rättfärdigheten. 21 (R) Men vad fick ni då för frukt? Sådant som ni nu skäms över, eftersom det slutar i döden. 22 (S) Men nu när ni är befriade från synden och slavar hos Gud, får ni helgelse som frukt och till slut evigt liv. 23 (T) Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation