Book of Common Prayer
Den rättfärdige kungen
72 Av Salomo.
Gud, ge kungen din rättvisa,
åt kungasonen din rättfärdighet!
2 Han ska döma ditt folk rättfärdigt,
dina betryckta med rättvisa.
3 Bergen ska lyfta fram frid åt folket
och höjderna rättfärdighet.
4 Han ska försvara de betryckta,
rädda de fattigas barn
och krossa deras förtryckare.
5 De ska frukta dig[a] så länge solen och månen består,
från generation till generation.
6 Han ska bli som ett regn över nyslagna fält,
som en regnskur som vattnar jorden.
7 Den rättfärdige ska blomstra under hans tid
och stor fred råda tills månen inte längre finns.
8 Hans välde ska sträcka sig från hav till hav,
från floden[b] till jordens ändar.
9 De som bor i öknen ska böja sig för honom,
och hans fiender ska slicka stoft.
10 Kungar från Tarshish och avlägsna kuster ska betala skatt,
och kungar från Saba och Seba ska komma med sina gåvor.
11 Alla kungar ska buga sig för honom
och alla folk tjäna honom.
12 Han räddar den fattige som ropar
och den betryckte som inte har någon som hjälper.
13 Han känner medlidande med den svage och behövande
och räddar de fattigas liv.
14 Han befriar dem från våld och förtryck,
för deras blod är dyrbart i hans ögon.
15 Må han leva länge och få guld från Saba.
Må man alltid be för honom
och välsigna honom dagen lång.
16 Låt det bli rika skördar i landet,
så att de vajar på bergstopparna.
Låt dess frukter frodas som Libanons skogar
och åkerns kärvar stå täta som markens gräs.[c]
17 Låt kungens namn bestå för evigt,
leva vidare så länge solen finns till.
Alla folk ska bli välsignade genom honom,
alla folk kommer att kalla honom välsignad.
18 Välsignad vare Herren Gud, Israels Gud,
han som själv gör allt detta underbara!
19 Välsignat vare hans stora namn i evighet!
Hela jorden ska fyllas av hans härlighet!
Amen, amen!
20 Här slutar bönerna av David, Jishajs son.
73 Dina händer har gjort mig och format mig.
Ge mig nu insikt så att jag lär mig dina bud.
74 De som fruktar dig ser mig och gläds,
eftersom jag hoppas på ditt ord.
75 Herre, jag vet att dina beslut är rättfärdiga,
och det är i trofasthet du låtit mig lida.
76 Trösta mig nu med din nåd,
precis som du har lovat din tjänare.
77 Förbarma dig över mig,
så att jag får leva.
Din lag är ju min glädje.
78 Låt de oförskämda få skämmas,
för de har smutskastat mig med lögn.
Jag däremot vill tänka på dina stadgar.
79 Låt dem som fruktar dig och känner dina befallningar
vända sig till mig.
80 Låt mig helhjärtat hålla dina bud,
så att jag aldrig behöver skämmas.
81 Jag förtärs av längtan efter din räddning,
och jag hoppas på ditt ord.
82 Mina ögon mattas av längtan efter ditt löfte.
Och jag frågar: ”När ska du trösta mig?”
83 Jag är som en vinsäck i rök,
men jag glömmer inte dina bud.
84 Hur få är inte din tjänares dagar!
När ska du döma dem som förföljer mig?
85 De oförskämda gräver gropar för mig,
de lyder inte din lag.
86 Alla dina bud är tillförlitliga.
Hjälp mig, för de förföljer mig med lögner!
87 De har nära nog utplånat mig från jorden,
och ändå har jag inte brutit mot dina stadgar.
88 Visa nåd mot mig och låt mig få leva,
så ska jag följa de bud som du gett.
89 Herre, ditt ord står fast
för evigt i himlen.
90 Din trofasthet består från generation till generation.
Du har skapat jorden, och den består.
91 Enligt dina beslut består den,
för allting tjänar dig.
92 Om inte din lag hade varit min glädje,
skulle jag ha gått under i mitt elände.
93 Jag tänker aldrig glömma dina stadgar,
för du ger mig liv genom dem.
94 Jag tillhör dig. Rädda mig,
för jag begrundar dina stadgar.
95 De gudlösa väntar på mig för att förgöra mig,
men jag ska tänka på dina befallningar.
96 Allt som jag sett har sin begränsning,
men för dina bud finns inga gränser.
Ehud
12 När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i Herrens ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. 13 Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden[a]. 14 Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon.
15 Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. 16 Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. 17 När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, 18 sände han iväg dem som burit den. 19 Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen.
”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. 20 Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!”
Kung Eglon reste sig från sin stol. 21 Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk 22 att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, 23 skyndade sig ut och låste dörren efter sig.
24 När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” 25 Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet.
26 Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. 27 När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen.
28 ”Följ mig!” sa han till dem. ”Herren ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!”
De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. 29 Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. 30 Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år.
Löftet om den heliga Anden – Jesus återvänder till himlen
1 I min första bok[a] berättade jag, ärade Theofilos, om allt som Jesus började göra och undervisa om 2 ända fram till den dag då han togs upp till himlen, efter att han genom den heliga Anden gett sina befallningar till apostlarna[b] som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och bevisade på många sätt för dem att han levde. Under fyrtio dagar visade han sig för dem och talade om Guds rike.
4 Vid ett av dessa tillfällen då han åt med dem, sa han till dem: ”Lämna inte Jerusalem, utan vänta på vad Fadern har utlovat och som ni har hört mig tala om! 5 Johannes döpte er i vatten men om några få dagar ska ni bli döpta i den heliga Anden.”
6 När de var samlade frågade de Jesus: ”Herre, är det nu du ska återupprätta Israel som kungarike?” 7 Han svarade då: ”Det är inte er sak att veta tider och stunder som Fadern i sin makt har bestämt. 8 Men när den heliga Anden kommer över er ska ni få kraft och ni ska vittna om mig, både i Jerusalem, i Judeen, i Samarien och över hela jorden.”
9 Strax efter att han sagt detta, såg de honom lyftas upp och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 De försökte titta upp mot himlen när han uppsteg, då plötsligt två vitklädda män stod bland dem 11 och sa: ”Ni män från Galileen, varför står ni här och tittar upp mot himlen? Denne Jesus som har tagits upp från er till himlen ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom fara upp på.”
Mattias blir vald att ersätta Judas
(Matt 10:2-4; Mark 3:16-19; Luk 6:14-16)
12 De återvände då till Jerusalem från det berg som kallas Olivberget och som ligger en sabbatsväg[c] från staden. 13 När de kom fram, gick de upp till det rum på andra våningen där de brukade hålla till. Det var Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippos, Tomas, Bartolomaios, Matteus, Jakob, son till Alfaios, Simon seloten[d], och Judas, son till Jakob. 14 Alla dessa höll ihop och bad ständigt tillsammans, så också flera kvinnor, Maria, Jesus mor och Jesus bröder.
Jesus dör på korset
(Mark 15:33-41; Luk 23:44-49; Joh 19:28-30)
45 När klockan var tolv blev det mörkt över hela jorden, och mörkret varade ända fram till klockan tre. 46 Och när klockan var runt tre ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”).[a]
47 Några av dem som stod där hörde det och sa: ”Han ropar på Elia!”[b] 48 En av dem sprang snabbt bort och fyllde en svamp med surt vin och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. 49 Men de andra sa: ”Låt oss se om Elia kommer och räddar honom!”
50 Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. 51 Och se, då brast förhänget i templet[c] i två delar, uppifrån och ända ned. Marken skakade och klipporna bröts sönder, 52 gravarna öppnade sig, och många avlidna heligas kroppar uppstod till liv. 53 De lämnade sina gravar, och när Jesus hade uppstått från de döda, gick de in i den heliga staden och visade sig för många.
54 Den romerska officeren och de soldater som höll vakt blev fruktansvärt rädda när de såg jordbävningen och allt som hände, och de ropade: ”Den mannen var verkligen Guds Son!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.