Book of Common Prayer
Tacksägelse för Herrens nåd och hjälp
118 Prisa Herren, för han är god!
Hans nåd varar i evighet.
2 Säg, Israel:
”Hans nåd varar i evighet!”
3 Säg, Arons släkt:
”Hans nåd varar i evighet!”
4 Säg, ni som fruktar Herren:
”Hans nåd varar i evighet!”
5 I mitt trångmål ropade jag till Herren,
och han svarade mig
och förde mig ut till en rymlig plats.
6 Herren är med mig.
Jag är inte rädd.
Vad kan en människa göra mot mig?
7 Herren är med mig, och han hjälper mig.
Jag ska triumfera över dem som hatar mig.
8 Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren
än att lita på människor.
9 Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren
än lita på personer i maktposition.
10 Jag var omringad av alla folk,
men i Herrens namn höll jag dem ifrån mig.
11 Jag var fullständigt omringad,
men i Herrens namn höll jag dem ifrån mig.
12 De svärmade runt mig som bin,
men de slocknade lika fort som en eld bland törnbuskar.
I Herrens namn höll jag dem borta från mitt liv.
13 De knuffade mig hårt för att få mig att falla,
men Herren hjälpte mig.
14 Herren är min styrka och min sång,
han har blivit min räddning.
15 Glädje och segerrop hörs från de rättfärdigas tält:
”Herren har med makt utfört väldiga gärningar.
16 Herren har lyft sin makts hand.
Herren har med makt utfört väldiga gärningar.”
17 Jag behöver inte dö,
utan jag får leva och berätta om Herrens gärningar.
18 Herren har tuktat mig hårt,
men inte överlämnat mig åt döden.
19 Öppna rättfärdighetens portar för mig!
Jag vill gå in genom dem och prisa Herren.
20 Det här är Herrens port,
de rättfärdiga får gå in genom den.
21 Jag prisar dig för att du har besvarat min bön
och räddat mig.
22 Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna
har blivit en hörnsten.
23 Detta är Herrens verk
och förunderligt i våra ögon.
24 Detta är dagen då Herren har agerat,
låt oss därför vara glada och jubla.
25 Herre, rädda oss[a]!
Herre, ge framgång!
26 Välsignad är han som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
27 Herren är Gud och ger oss ljus.
Låt oss gå i en procession tillsammans,
med kvistar i händerna,
fram till altarets horn![b]
28 Du är min Gud, jag vill prisa dig,
min Gud, jag vill upphöja dig.
29 Prisa Herren, för han är god!
Hans nåd varar för evigt.
Lova Herren, allt skapat
145 En lovsång av David.
Jag vill upphöja dig, min Gud och kung,
och för evigt prisa ditt namn.
2 Jag vill prisa dig varje dag,
för evigt lovsjunga ditt namn.
3 Stor är Herren och högt prisad!
Hans storhet är outgrundlig.
4 I alla tider ska människor hylla dina verk
och berätta om dina mäktiga gärningar.
5 Din härliga prakt, dina underbara verk och ditt majestät
vill jag begrunda.
6 De talar om dina fruktansvärda gärningars makt,
och jag vill förkunna din storhet.
7 De ska hylla minnet av din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.
8 Herren är nådig och barmhärtig,
sen till vrede, rik på nåd.
9 Herren är god mot alla,
han är barmhärtig mot alla som han har skapat.
10 Alla dina verk prisar dig, Herre,
och dina fromma lovprisar dig.
11 De talar om ditt rikes härlighet
och förkunnar din makt,
12 för att alla människor ska lära känna din makt,
ditt rikes ära och härlighet.
13 Ditt rike består för evigt
och ditt välde från generation till generation.
Herren är trofast i allt han säger,
nådig i allt han gör.[a]
14 Herren uppehåller alla som håller på att falla
och reser upp dem som är nertyngda.
15 Allas ögon är riktade mot dig,
och du ger dem mat i rätt tid.
16 Du öppnar din hand
och mättar allt levande som hungrar.
17 Herren är rättfärdig i allt han gör,
nådig mot allt han skapat.
18 Herren är nära alla som ropar,
som ärligt ropar till honom.
19 Han gör vad de som fruktar honom begär.
Han hör deras rop och räddar dem.
20 Herren skyddar alla dem som älskar honom,
men alla onda förgör han.
21 Jag vill lova Herren,
och allt som lever ska prisa hans heliga namn,
nu och för evigt.
15 ”Hur kan du säga att du älskar mig på samma gång som du bedrar mig?” invände hon. ”Nu har du ljugit för mig tre gånger och inte talat om vad det är som gör att du är så stark!” 16 Hon tjatade på honom varje dag tills han var dödstrött på henne 17 och till slut avslöjade han hela hemligheten för henne:
”Mitt hår har aldrig blivit klippt”, sa han. ”Jag har varit en Guds nasir ända sedan min födelse. Om man rakar av mig håret, lämnar styrkan mig och jag blir lika svag som vilken annan människa som helst.”
18 Delila insåg att han äntligen hade sagt henne sanningen och därför skickade hon efter filistéernas ledare.
”Kom en sista gång, för nu har han talat om hur det ligger till”, sa hon. De kom och hade med sig pengarna till henne.
19 Delila såg till att Simson somnade i hennes knä och tillkallade genast en man som skar av honom hans sju flätor. Då började hon förnedra honom. Hans styrka hade lämnat honom.
20 Då ropade hon: ”Filistéerna är här, Simson!” Simson vaknade och tänkte: ”Jag gör väl som förut. Jag skakar mig fri.”
Men han visste inte att Herren hade lämnat honom. 21 Filistéerna tog honom till fånga. De stack ut ögonen på honom och förde honom till Gaza där han blev bunden med kopparkedjor. Han tvingades att mala säd i fängelset, 22 men håret på hans rakade huvud började växa ut igen.
Simsons sista seger
23 Filistéerna ställde till med en stor glädjefest och kom med offer till sin gud Dagon och sa:
”Vår gud har utlämnat
vår fiende Simson till oss!”
24 När folket såg honom, lovade de sin gud:
”Vår gud har överlämnat
vår fiende åt oss,
han som har ödelagt vårt land
och dödat så många av oss.”
25 I sin segeryra bad de att Simson skulle föras ut till dem, så att de kunde roa sig med honom. Simson fördes då ut ur fängelset och tvingades roa dem. De ställde honom mellan pelarna. 26 Simson sa till pojken som ledde honom: ”Låt mig få hålla i pelarna som bär upp huset, så att jag kan stödja mig mot dem!”
27 Huset var då alldeles fullt av folk. Filistéernas ledare var också där och på taket fanns 3 000 personer som såg på när man roade sig med Simson.
28 Då bad Simson till Herren och sa: ”Herre, tänk på mig och ge mig styrka än en gång, så jag kan hämnas på filistéerna för mina båda ögon!”
29 Sedan tog han tag i de två mittpelarna som bar upp huset och tryckte sig mot dem med högra handen mot den ena och med vänstra mot den andra pelaren. 30 ”Låt mig dö med filistéerna”, sa han. Sedan tryckte han till med all sin kraft och huset rasade samman över filistéernas ledare och allt folket och de som dog vid Simsons död var fler till antalet än de han tidigare hade dödat under hela sin livstid.
31 Senare kom hans bröder och familj dit för att hämta hans kropp. Simson som varit domare i Israel i tjugo år, begravdes mellan Sora och Eshtaol i samma grav där hans far Manoach var begravd.
Slutliga förmaningar
13 Det här är tredje gången jag kommer till er. ”Det krävs två eller tre vittnen för varje sak som ska avgöras.”[a] 2 Vid mitt andra besök varnade jag, och varnar nu igen när jag är frånvarande, både dem som har syndat och alla andra: när jag kommer till er ska jag inte skona någon.
3 Ni vill ju ha bevis för att det är Kristus som talar genom mig. Han är inte svag inför er, utan han visar sin kraft hos er. 4 Det är sant att han var svag när han korsfästes, men han lever genom Guds kraft. Också vi är svaga i honom, men ni ska leva tillsammans med honom genom Guds kraft som ni ska få uppleva.
5 Pröva er själva, om ni är i tron, testa er själva. Inser ni inte i er själva att Jesus Kristus är i er? Om inte, då består ni inte provet. 6 Men jag hoppas att ni i alla fall ska inse att vi har bestått det.
7 Vi ber till Gud att ni inte ska göra något som är ont, men inte för att det ska visa sig att vi har bestått provet, utan för att ni ska göra det som är gott. Sedan spelar det ingen roll om det ser ut som att vi inte bestod provet. 8 Vi kan ju inte sätta oss emot sanningen utan bara vara för den. 9 Vi gläder oss nämligen när vi är svaga men ni starka. Det är ju just det som är vår bön, att ni ska bli alltmer fullkomliga.
10 Det är också därför jag skriver detta till er redan nu, så att jag ska slippa vara sträng mot er när jag kommer, i kraft av den myndighet Herren har gett mig för att bygga upp och inte riva ner.
Slutönskan
11 Och så till sist, syskon: Var glada! Sträva efter det fullkomliga, rätta er efter mina förmaningar, var eniga och lev i frid med varandra. Då ska kärlekens och fridens Gud vara med er.
25 Där fanns också en kvinna, som under tolv års tid lidit av blödningar. 26 Hon hade plågats mycket och behandlats av många läkare, men trots att hon gjort slut på allt hon ägde, hade hon inte blivit bättre, utan snarare sämre. 27 Nu hade hon hört om Jesus och trängde sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde vid hans mantel, 28 för hon sa: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.” 29 Och så snart hon rört vid honom, stannade blödningen och hon kände att hon var befriad från sitt lidande.
30 Jesus märkte genast att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?”
31 Hans lärjungar sa till honom: ”Folk tränger ju på från alla håll, självklart måste någon ha rört vid dig!” 32 Men Jesus såg sig omkring för att få reda på vem som hade gjort det.
33 Kvinnan blev förskräckt,[a] eftersom hon visste vad som hade hänt med henne, men hon kom darrande fram och föll ner för Jesus och berättade hur allt hade gått till. 34 Då sa Jesus till henne: ”Min dotter, din tro har gjort dig frisk[b]. Gå i frid! Bli helad från ditt lidande!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.