Book of Common Prayer
Klagan och bön när fienden förföljer
5 För körledaren, till flöjtspel.[a] En psalm av David.
2 Herre, lyssna till mina ord,
hör på mina suckar!
3 Lyssna på mitt rop, min kung och min Gud!
Jag ber till dig.
4 Om morgonen, Herre, hör du min röst,
om morgonen lägger jag fram mina önskningar inför dig och väntar.
5 Du är inte en Gud som finner behag i ondskan,
och ingen ond får bo hos dig.
6 De högfärdiga består inte inför din blick,
du hatar alla som gör orätt.
7 Du utrotar dem som ljuger,
och Herren avskyr de blodtörstiga och falska.
8 Men för din stora nåd
får jag komma till ditt tempel.
Jag böjer mig ner i din fruktan,
mot ditt heliga tempel.
9 Herre, led mig i din rättfärdighet,
för mina fienders skull,
gör din väg rak framför mig!
10 Ingenting av vad de säger är tillförlitligt,
fördärvade är de i sitt innersta.
Deras strupe är en öppen grav,
och hal är deras tunga.
11 Gud, förklara dem skyldiga,
och låt deras planer fälla dem!
Driv bort dem för deras många synder,
för de är upproriska mot dig.
12 Men låt alla dem glädjas, som tar sin tillflykt till dig!
Låt dem för evigt sjunga av glädje,
för du beskyddar dem.
De som älskar ditt namn
ska fröjdas i dig.
13 För du, Herre, välsignar den rättfärdige,
du omger honom med ditt välbehags sköld.
Ångerpsalm. Bön i svårigheter.
6 För körledaren, till stränginstrument, enligt sheminit[b]. En psalm av David.
2 Herre, straffa mig inte i din vrede,
tukta mig inte i din harm!
3 Var nådig mot mig, Herre,
för jag är svag!
Hela mig, Herre,
för ända in i mina ben har jag ångest.
4 Min själ är djupt förskräckt.
Herre, hur länge?
5 Kom åter, Herre,
och befria mig,
rädda mig i din nåd.
6 För i döden kommer ingen ihåg dig.
Vem prisar dig från dödsriket?
7 Jag är utmattad av mitt suckande,
och varje natt blir min bädd våt av tårar,
min säng dränks i gråt.
8 Mina ögon försvagas av sorg,
de åldras för mina fienders skull.
9 Lämna mig nu, ni alla som gör orätt,
för Herren har hört min gråt.
10 Herren har hört min vädjan,
Herren har tagit emot min bön.
11 Mina fiender ska komma på skam,
de ska bli skräckslagna,
och i sin skam ska de plötsligt ta till flykten.
Varför går det väl för syndaren?
10 Herre, varför står du så långt borta,
varför gömmer du dig i tider av nöd?
2 I övermod jagar den gudlöse den svage.
Låt dem fångas i sina egna intriger!
3 Den gudlöse skryter med sina egna begär,
välsignar den girige och föraktar Herren.
4 Den gudlöse sätter näsan i vädret.
”Gud ställer mig inte till svars. Det finns ju ingen Gud.”
Sådana är alla hans tankar.[a]
5 Ändå lyckas han i allt vad han gör,
han är högfärdig
och skjuter ifrån sig dina lagar,
han fnyser åt sina fiender.
6 Han tänker för sig själv:
”Inget kan rubba mig.
Jag ska alltid vara lycklig och slippa bekymmer.”
7 Deras mun är full av förbannelse och lögn,
under hans tunga finns ofärd och olycka.
8 Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna
och vill lönnmörda den oskyldige.
Hans ögon följer den värnlöse.
9 Han ligger i bakhåll, gömd, som lejon,
och väntar på att få kasta sig över den hjälplöse
och dra in honom i sitt nät.
10 De värnlösa krossas, de kollapsar
och faller av hans styrka.[b]
11 Han säger för sig själv:
”Gud har glömt det,
han döljer sitt ansikte och ser det aldrig.”
12 Herre, res dig! Gud, lyft din hand!
Glöm inte de förtryckta!
13 Varför får den gudlöse förakta Gud
och säga för sig själv:
”Han ställer mig inte till svars?”
14 Herre, du ser ofärden och plågan.
Du lägger märke till det, du tar det i din hand.
Den värnlöse överlämnar sin sak åt dig,
du hjälper den faderlöse.[c]
15 Krossa den gudlöses och ondes makt!
Ställ honom till svars för sin ondska,
så att den inte finns mer.
16 Herren är kung, alltid och för evigt.
De främmande folken försvinner från hans land.
17 Herre, du hör de förtrycktas längtan,
du ger dem nytt mod och lyssnar till dem.
18 Du ger de faderlösa och förtryckta rätt,
så att ingen som är av jord längre kan skrämma dem.[d]
Förtröstan på Herren
11 För körledaren. Av David.
Till Herren tar jag min tillflykt.
Hur kan ni då säga till mig:
”Fly som en fågel upp till bergen?”
2 Se, de gudlösa spänner bågen,
de lägger sina pilar mot strängen
för att i mörkret skjuta de rättsinniga.
3 När grundvalarna bryter samman,
vad kan den rättfärdige göra?
4 Herren är i sitt heliga tempel,
hans tron är i himlen.
Han betraktar människobarn,
hans ögon granskar dem.
5 Han prövar de rättfärdiga,
men den gudlöse och våldsmannen hatar han.
6 Han ska låta eldkol och svavel regna ner över de gudlösa,
och en glödande vind ska bli deras lott.
7 Herren är rättfärdig
och älskar rättfärdighet.
De rättsinniga ska få se hans ansikte.
Job svarar Elifas
6 Då svarade Job:
2 O, att min sorg kunde vägas,
min bedrövelse läggas i vågskålen!
3 Den är tyngre än havets sand,
och det är därför jag talar så hätskt.
4 För den Väldige har träffat mig med sina pilar.
Min ande dricker deras gift.
Förskräckelse från Gud rycker fram mot mig.
8 O, att min bön blev hörd,
att Gud ville uppfylla mitt hopp,
9 att Gud ville krossa mig,
lyfta sin hand och skära av mig!
10 Det ger mig ändå tröst i min olidliga plåga
att jag inte har förnekat den Heliges ord.[a]
11 Vad är det för kraft jag fortfarande har,
vilket hopp att hålla fast vid?
Vad har jag för slut,
så att jag kan hålla ut?
12 Har jag en stens styrka?
Är min kropp av koppar?
13 Finns det någon hjälp för mig,
nu när framgången har lämnat mig?
14 Den förtvivlade borde bemötas med godhet av sina vänner,
annars fruktar de inte den Väldige.[b]
15 Mina bröder är lika opålitliga som en bäck,
som en sinande bäckfåra.
21 Så har ni blivit till ingenting,
ni ser någonting skrämmande
och blir rädda.
32 Petrus reste nu från plats till plats och kom också till de heliga i Lydda. 33 Där träffade han en man som hette Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år. 34 Petrus sa till honom: ”Aineas! Jesus Kristus botar dig. Res dig upp och rulla ihop din bädd!” Och i samma stund reste sig Aineas upp. 35 Alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom och vände om till Herren.
36 I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas[a]. Hon hade gjort mycket gott mot andra människor och särskilt mot de fattiga, 37 men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Man tvättade henne och lade henne i ett rum en trappa upp. 38 Men när lärjungarna hörde att Petrus var i Lydda som låg alldeles i närheten, skickade de iväg två män för att be honom komma över till Joppe så fort som möjligt.
39 Petrus följde genast med och så snart han kom dit, tog de med honom en trappa upp. De gråtande änkorna samlades kring honom och visade skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon fortfarande var bland dem. 40 Men Petrus sa till alla att lämna rummet. Han föll ner på knä och bad och sedan vände han sig till den döda och sa: ”Tabita, res dig upp!” Då slog hon upp sina ögon och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp. 41 Petrus räckte henne genast handen och hjälpte henne upp på fötter. Sedan ropade han på de heliga och änkorna och lät dem se henne stå där levande.
42 Nyheten om det som hade hänt spreds i hela Joppe och många började tro på Herren. 43 Petrus stannade därför en längre tid i Joppe och bodde hos Simon, en man som arbetade med skinnberedning.[b]
Många av Jesus lärjungar lämnar honom
60 Många av hans lärjungar som hörde honom, sa: ”Det här är ett hårt tal! Vem kan stå ut med att höra på honom?”
61 Men Jesus var väl medveten om att hans lärjungar retade sig på detta, och därför sa han till dem: ”Får det här er att ta anstöt? 62 Vad ska ni då tänka när ni får se Människosonen återvända dit upp där han var tidigare? 63 Det är bara Anden som kan ge liv, det fysiska[a] är inte till någon nytta. Vad jag har talat till er är Ande och liv. 64 Men det är några av er som inte tror.” Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom.
65 Han fortsatte: ”Det var därför jag sa att ingen kan komma till mig om inte min Fader ger honom det.”
66 När han hade sagt detta, drog sig många lärjungar bort från honom och ville inte längre fortsätta med honom.
67 Då frågade Jesus de tolv: ”Tänker ni också ge er iväg?”
68 Men Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 69 och vi tror och vet att du är Guds helige.”
70 Då sa Jesus: ”Jag har väl själv valt ut er tolv, och ändå är en av er en djävul.” 71 Den han syftade på var Judas, Simon Iskariots son, en av de tolv, som senare skulle förråda honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.