Book of Common Prayer
Tacksägelse för Herrens nåd och hjälp
118 Prisa Herren, för han är god!
Hans nåd varar i evighet.
2 Säg, Israel:
”Hans nåd varar i evighet!”
3 Säg, Arons släkt:
”Hans nåd varar i evighet!”
4 Säg, ni som fruktar Herren:
”Hans nåd varar i evighet!”
5 I mitt trångmål ropade jag till Herren,
och han svarade mig
och förde mig ut till en rymlig plats.
6 Herren är med mig.
Jag är inte rädd.
Vad kan en människa göra mot mig?
7 Herren är med mig, och han hjälper mig.
Jag ska triumfera över dem som hatar mig.
8 Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren
än att lita på människor.
9 Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren
än lita på personer i maktposition.
10 Jag var omringad av alla folk,
men i Herrens namn höll jag dem ifrån mig.
11 Jag var fullständigt omringad,
men i Herrens namn höll jag dem ifrån mig.
12 De svärmade runt mig som bin,
men de slocknade lika fort som en eld bland törnbuskar.
I Herrens namn höll jag dem borta från mitt liv.
13 De knuffade mig hårt för att få mig att falla,
men Herren hjälpte mig.
14 Herren är min styrka och min sång,
han har blivit min räddning.
15 Glädje och segerrop hörs från de rättfärdigas tält:
”Herren har med makt utfört väldiga gärningar.
16 Herren har lyft sin makts hand.
Herren har med makt utfört väldiga gärningar.”
17 Jag behöver inte dö,
utan jag får leva och berätta om Herrens gärningar.
18 Herren har tuktat mig hårt,
men inte överlämnat mig åt döden.
19 Öppna rättfärdighetens portar för mig!
Jag vill gå in genom dem och prisa Herren.
20 Det här är Herrens port,
de rättfärdiga får gå in genom den.
21 Jag prisar dig för att du har besvarat min bön
och räddat mig.
22 Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna
har blivit en hörnsten.
23 Detta är Herrens verk
och förunderligt i våra ögon.
24 Detta är dagen då Herren har agerat,
låt oss därför vara glada och jubla.
25 Herre, rädda oss[a]!
Herre, ge framgång!
26 Välsignad är han som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
27 Herren är Gud och ger oss ljus.
Låt oss gå i en procession tillsammans,
med kvistar i händerna,
fram till altarets horn![b]
28 Du är min Gud, jag vill prisa dig,
min Gud, jag vill upphöja dig.
29 Prisa Herren, för han är god!
Hans nåd varar för evigt.
Lova Herren, allt skapat
145 En lovsång av David.
Jag vill upphöja dig, min Gud och kung,
och för evigt prisa ditt namn.
2 Jag vill prisa dig varje dag,
för evigt lovsjunga ditt namn.
3 Stor är Herren och högt prisad!
Hans storhet är outgrundlig.
4 I alla tider ska människor hylla dina verk
och berätta om dina mäktiga gärningar.
5 Din härliga prakt, dina underbara verk och ditt majestät
vill jag begrunda.
6 De talar om dina fruktansvärda gärningars makt,
och jag vill förkunna din storhet.
7 De ska hylla minnet av din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.
8 Herren är nådig och barmhärtig,
sen till vrede, rik på nåd.
9 Herren är god mot alla,
han är barmhärtig mot alla som han har skapat.
10 Alla dina verk prisar dig, Herre,
och dina fromma lovprisar dig.
11 De talar om ditt rikes härlighet
och förkunnar din makt,
12 för att alla människor ska lära känna din makt,
ditt rikes ära och härlighet.
13 Ditt rike består för evigt
och ditt välde från generation till generation.
Herren är trofast i allt han säger,
nådig i allt han gör.[a]
14 Herren uppehåller alla som håller på att falla
och reser upp dem som är nertyngda.
15 Allas ögon är riktade mot dig,
och du ger dem mat i rätt tid.
16 Du öppnar din hand
och mättar allt levande som hungrar.
17 Herren är rättfärdig i allt han gör,
nådig mot allt han skapat.
18 Herren är nära alla som ropar,
som ärligt ropar till honom.
19 Han gör vad de som fruktar honom begär.
Han hör deras rop och räddar dem.
20 Herren skyddar alla dem som älskar honom,
men alla onda förgör han.
21 Jag vill lova Herren,
och allt som lever ska prisa hans heliga namn,
nu och för evigt.
Kopparormen
4 Sedan fortsatte de från berget Hor längs Sävhavet för att gå runt Edoms land. Folket blev otåligt 5 och började protestera mot Gud och Mose. ”Varför har ni lett oss ut ur Egypten så att vi måste dö här i öknen?” gnällde de. ”Här finns ju ingenting att äta och ingenting att dricka, och vi avskyr denna smaklösa mat!”
6 Då sände Herren giftiga ormar bland dem och många israeliter blev bitna och dog.
7 Folket kom till Mose och sa: ”Vi syndade när vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss!” Då bad Mose för folket 8 och Herren sa till Mose: ”Gör dig en orm och sätt upp den på ett banér! Den som blir biten av en orm ska se på den, så får han leva.”
9 Mose gjorde då en kopparorm och satte den upp på ett banér och när någon blev biten fick han leva, bara han såg på kopparormen.
Israel besegrar kung Sichon
(5 Mos 2:24-37)
21 Israel sände budbärare till kung Sichon, amoréernas kung:
22 Låt oss få vandra genom ditt land. Vi ska inte trampa ner åkrar eller vingårdar eller dricka vatten ur källor. Vi går Kungsvägen[a] tills vi kommit igenom ditt område.
23 Men kung Sichon inte bara vägrade Israel att tåga genom hans land, utan mobiliserade hela sin armé, anföll Israel i öknen och gav sig i strid med dem vid Jahas. 24 Men Israel besegrade honom med svärd och ockuperade hans land från floden Arnon till floden Jabbok, bort till ammoniternas gräns som var befäst.
25 Israel intog alla amoréernas städer och bosatte sig i dem, i Heshbon och dess lydstäder. 26 Heshbon var amoréerkungen Sichons huvudstad. Han hade fört krig mot Moabs förre kung och tagit ifrån honom hela hans land ända till Arnon. 27 Diktarna säger:
”Kom till Heshbon,
bygg och befäst Sichons stad,
28 för en eld har flammat upp från Heshbon,
en låga från Sichons stad.
Den har förtärt Ar i Moab
och den som bodde på Arnons höjder.
29 Ve dig, Moab!
Förlorat är du, Kemoshs folk.
Han har låtit sina söner fly
och sina döttrar tas till fånga
av Sichon, amoréernas kung.
30 Vi har segrat.
Heshbon är ödelagt ända bort till Dibon,
ja, ända bort till Nofa och Medeba.”[b]
Israel besegrar kung Og
(5 Mos 3:1-11)
31 Israel bosatte sig i amoréernas land.
32 Mose sände ut spejare att utforska Jasers område. Israeliterna anföll lydstäderna och drev ut de amoréer som fanns där. 33 Därefter började de gå mot Bashan. Og, kungen i Bashan, mobiliserade genast sin armé för att anfalla dem vid Edrei.
34 Men Herren uppmanade Mose att inte vara rädd för honom: ”Allt hans folk och hela hans land överlämnar jag åt dig. Du ska göra med honom likadant som du gjorde med amoréernas kung Sichon som härskade i Heshbon.” 35 De dödade kung Og, hans söner och hela hans folk. Ingen enda överlevde och Israel ockuperade landet.
12 Många av dem började tro, däribland flera högt uppsatta grekiska kvinnor och män.
13 Men när judarna i Thessalonike fick reda på att Paulus förkunnade Guds ord också i Beroia, kom de dit och ställde till med oro och bråk bland folket. 14 De troende handlade därför snabbt och skickade Paulus ner till kusten, men både Silas och Timotheos stannade kvar.
15 De som förde Paulus därifrån följde honom ända till Athen. Efter det återvände de och meddelade Silas och Timotheos att Paulus ville att de skulle skynda sig efter honom.
Paulus i Athen
16 Medan Paulus väntade på dem, gick han omkring i Athen och han blev upprörd över alla de avgudabilder han såg överallt i staden. 17 Han talade till judarna och de gudfruktiga i synagogan och varje dag på torget till alla som råkade vara där. 18 En del av filosoferna, både epikuréer och stoiker[a] diskuterade med honom. Några sa: ”Vad är det här för underliga idéer han har snappat upp? Vad menar han?” Andra sa: ”Han försöker pracka på oss främmande gudar.” Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen.
19 Sedan tog de honom med sig till areopagen[b] och sa: ”Kom och berätta mer för oss om den här nya läran du talar om, 20 för det är ganska märkliga saker du har att säga. Tala om för oss vad det här handlar om!” 21 Både athenarna och de utlänningar som bodde där använde nämligen all sin tid till att diskutera de senaste idéerna.
Paulus tal inför areopagen
22 Paulus ställde sig alltså inför[c] areopagen och sa: ”Athenare, jag har lagt märke till att ni är mycket religiösa, 23 för när jag har promenerat omkring här har jag sett era gudabilder och även funnit ett altare med inskriften: ’Åt en okänd gud’. Och det är denne jag vill berätta för er om, honom som ni har tillbett utan att veta vem det är.
24 Den Gud som har skapat världen och allt som finns i den, han är Herre över både himlen och jorden och han bor inte i något tempel som är byggt av människor. 25 Människor kan inte heller betjäna honom med sina händer som om han behövde någonting. Det är nämligen han själv som ger alla liv och anda och allting. 26 Han skapade alla folk från en enda människa och spred ut dem över hela jordens yta. Han bestämde deras tider och stakade ut deras gränser inom vilka de skulle bo.
27 Det gjorde han för att människorna skulle söka Gud och kanske hitta vägen till honom. Men han är inte långt borta från någon av oss, 28 för det är i honom vi lever och rör oss och existerar, precis som några av era egna poeter säger: ’Vi har vårt ursprung hos honom.’ 29 Om vi nu har vårt ursprung hos honom, då kan vi inte föreställa oss det gudomliga som något som människor utifrån sina tankar och sin konstnärlighet har tillverkat av silver eller guld eller sten. 30 Under lång tid har Gud haft överseende med denna okunnighet, men nu kräver han att alla människor överallt ska vända om. 31 Gud har nämligen fastställt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet, genom en man som han i förväg har bestämt för den här uppgiften. Det har han bevisat inför alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”
32 När de hörde om uppståndelsen från de döda, började några hånskratta men andra sa: ”Vi vill höra mer om det där en annan gång.” 33 Sedan lämnade Paulus dem. 34 Några förenade sig i alla fall med honom och började tro. Bland dem var Dionysios, en medlem av areopagen och en kvinna som hette Damaris och några till.
Jesus botar en kvinna på sabbaten
10 En sabbat när Jesus undervisade i synagogan, 11 fanns där en kvinna som var handikappad på grund av en ande. Hon hade gått framåtböjd i arton år, och kunde inte räta på ryggen.
12 När Jesus fick se henne, kallade han på henne och sa: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom!” 13 Sedan lade han händerna på henne, och genast rätade hon på ryggen och började hylla Gud.
14 Men synagogföreståndaren blev arg över att Jesus botade henne på sabbaten. ”Det finns sex dagar i veckan då man får arbeta”, sa han till folket. ”Ni kan komma och bli botade på dem, men inte på sabbaten!”
15 Då svarade Jesus: ”Ni hycklare! Finns det någon av er här som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut den och ger den vatten? 16 Men här har vi en Abrahams dotter som Satan hållit bunden i arton år, och så skulle hon inte få bli löst från sin boja bara för att det är sabbat!”
17 Det fick hans fiender att skämmas, men folket gladde sig över de stora under han gjorde.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.