Book of Common Prayer
Kungens bön
61 För körledaren, till stränginstrument. Av David.
2 Gud, lyssna till mitt rop!
Hör min bön!
3 Från jordens ände ropar jag till dig i min svaghet.
Led mig upp på klippan, som är högre än jag.
4 Du är min tillflykt,
ett starkt torn mot fienden.
5 Jag vill för alltid bo i ditt tält
och ta min tillflykt under dina vingars skugga. Séla
6 Du har hört mina löften, Gud,
och du har gett mig deras arv som fruktar dig.
7 Ge kungen ett långt liv,
många år från generation till generation.
8 Låt honom sitta på sin tron inför Gud i evighet.
Låt din nåd och trofasthet bevara honom.
9 Då ska jag ständigt prisa ditt namn.
Dag efter dag ska jag uppfylla mina löften.
En tröstepsalm
62 För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer min räddning.
3 Endast han är min klippa,
min räddning och min borg.
Jag ska aldrig vackla.
4 Hur länge ska ni ansätta en människa,
kasta er över honom allesammans,
som mot en lutande vägg,
eller en mur som snart störtar samman?
5 De tänker störta ner honom från hans höga plats,
och de gillar lögn.
Med sin mun välsignar de,
men i sitt inre förbannar de. Séla
6 Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.
7 Endast han är min klippa,
min räddning och min borg.
Jag ska aldrig vackla.
8 Min frälsning och min ära finns hos Gud.
Han är min tillflykt, min starka klippa.
9 Förtrösta alltid på honom, du folk!
utgjut ditt hjärta för honom, för Gud är vår tillflykt. Séla
10 Människobarnen är bara en vindpust,
även de höga bland dem är en lögn.
I vågskålen väger de lätt,
ja, mindre än luft.
11 Sätt inte er tillit till våld
eller ert hopp till stöldgods.
Om er rikedom växer,
fäst inte ert hjärta vid den.
12 Ett har Gud talat, två saker har jag hört:
att Gud har styrkan,
13 och att du, Herre, är nådig
och lönar var och en efter vad han gjort.
Guds ära och makt
68 För körledaren. Av David. En psalm, en sång.
2 Gud reser sig och hans fiender skingras,
de som hatar honom flyr från honom.
3 Liksom rök förs bort av vinden
blåses de bort av dig,
som smält vax i eld
utplånas de onda inför Gud.
4 Men de rättfärdiga gläds inför Gud,
de fröjdar sig och jublar av glädje.
5 Sjung till Gud, sjung lovsång till hans namn!
Hylla honom som rider på molnen[a]!
Herren är hans namn!
Gläd er inför honom!
6 En far för de faderlösa,
en änkornas försvarare är Gud i sin heliga boning,
7 en Gud som ger de ensamma ett hem
och för ut fångarna i frihet.
Men de upproriska får bo i öknen.
8 Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk
och marscherade med det genom öknen,[b] séla,
9 då darrade jorden, och från himlen strömmade regnet ner,
inför Gud, Sinais Gud, inför Israels Gud.
10 Du sände regn i överflöd, Gud,
för att din uttorkade arvedel skulle blomstra igen.
11 Din skara[c] fick slå sig ner där,
i din godhet tog du dig an de fattiga.
12 Herren har gett sina befallningar,
stor är härskaran av kvinnor som förkunnar det.
13 Kungar och härar flyr, de flyr,
och husfrun delar bytet i lägret.
14 Ska ni då ligga stilla bland fållorna[d]?
Duvans vingar är täckta med silver,
dess fjädrar med skimrande guld.
15 När den Väldige skingrade kungarna,
föll det snö på Salmon.
16 Ett Guds berg är Bashan,
ett berg med höga toppar är Bashan.
17 Varför ser ni, höga toppar, med avund på det berg,
där Gud har valt att bo,
där Herren ska bo i evighet?
18 Guds vagnar var tiotusentals, tusen och åter tusen,
Herren är bland dem i Sinais helighet.
19 Du steg upp i höjden och tog fångar,
du fick gåvor bland människorna,
ja, till och med bland de upproriska människor,
för att du, Herre Gud, skulle bo där.[e]
20 Välsignad är Herren!
Dag efter dag bär han vår börda.
Gud är vår räddning. Séla
21 Gud är för oss en Gud som frälser.
Herren, vår Herre, räddar oss från döden.
22 Men sina fiender kommer Gud att krossa,
det håriga huvudet på den som går vidare i synd.
23 Herren säger: ”Från Bashan ska jag hämta dem,
jag ska hämta dem från havets djup,
24 så att du kan vada i blod,
och dina hundar får slicka i sig sin del.”
25 Gud, de ser ditt triumftåg,
min Gud och kung, i helgedomen.
26 Sångarna går först,
och framför musikanterna går flickor
som spelar på tamburiner.
27 Lova Gud i församlingarna!
Prisa Herren, Israels källa!
28 Där är Benjamins lilla stam,
som leder dem,
där går skaran av Juda furstar,
Sebulons furstar, Naftalis furstar.
29 Visa din makt, Gud!
Visa din styrka så som du gjort förut för oss!
30 För ditt tempels skull i Jerusalem
kommer kungarna till dig med sina gåvor.
31 Tillrättavisa odjuret i vassen,
tjurhjorden och folkens kalvar.
Trampa ner dem med deras silvertackor,[f]
skingra de folk som gillar krig.
32 De kommer med koppar från Egypten,
Kush skyndar sig att sträcka ut sina händer mot Gud.[g]
33 Sjung till Gud, alla riken på jorden!
Sjung lovsånger till Herren, séla,
34 till honom som rider på de uråldriga himlarna
och vars mäktiga stämma dundrar från skyn.
35 Ge Gud makten!
Hans majestät är över Israel,
hans styrka i skyarna.
36 Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom.
Israels Gud ger styrka och makt åt sitt folk.
Lovad vare Gud!
Israel har brutit förbundet med Gud
2 En dag kom Herrens ängel upp från Gilgal till Bokim och sa: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag lovat era förfäder och jag sa att jag aldrig skulle bryta mitt förbund med er, 2 om ni å er sida inte ingick några förbund med folken som bodde i landet. Jag uppmanade er att riva ner deras avgudaaltaren, men varför har ni varit olydiga? 3 Jag ska inte längre hjälpa er att driva bort folken som bor här i landet. I stället ska de bli en pik i er och deras gudar ska bli en ständig frestelse för er.”
4 När Herrens ängel slutat tala till israeliterna, började folket att gråta högt. 5 Därför fick platsen heta Bokim[a]. Där offrade de till Herren.
11 De gjorde det som var ont i Herrens ögon, de tillbad baalsgudar, 12 de vände sig bort från Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten och började i stället tillbe grannfolkens gudar och provocerade så Herrens vrede. 13 När de övergav Herren och tjänade Baal och astartegudinnorna, 14 flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem till människor som plundrade dem, lämnade dem åt deras fiender på alla håll och de kunde inte längre stå emot dem.
15 När Israel drog ut i strid mot sina fiender, var Herren mot dem och slog dem, såsom han med ed hade talat om att han skulle göra. De var nu i stor nöd. 16 Men Herren utsåg domare bland folket som skulle rädda dem från deras plundrare. 17 Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att vara otrogna med andra gudar som de tillbad. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren som deras fäder hade gjort i lydnad för hans bud. 18 Varje domare som Herren insatte åt dem och som han var med, räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. 19 Men så snart domaren var död, handlade de värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt följa, tjäna och tillbe andra gudar och tog efter deras seder. De lämnade inte sina ogärningar och sitt trots.
20 Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen och han sa: ”Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder och inte lyssnar på mig, 21 ska inte heller jag längre driva bort något av de folk som fortfarande var obesegrade när Josua dog. 22 I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva Israel och se om det vill lyda Herren och leva som deras förfäder gjorde.” 23 Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet. Han fördrev dem inte med en gång och gav dem inte i Josuas hand.
En sista förmaning
17 Slutligen vill jag uppmana er, syskon: Akta er för dem som orsakar splittring och får människor på fall genom att undervisa sådant som strider mot det ni har fått lära er. Håll er borta från dem! 18 Sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus, utan sina egna magar.[a] Med sina vackra ord och sitt smicker förleder de godtrogna människors hjärtan.
19 Alla känner ju till er lydnad, och det gör mig mycket glad. Men jag önskar att ni ska vara uppfinningsrika i allt gott, och okunniga i allt ont.
20 Fridens Gud ska snart krossa Satan under era fötter.
Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er alla.
21 Min medarbetare Timotheos hälsar till er, och det gör också mina landsmän Lucius, Jason och Sosipatros.
22 Även jag, Tertius, som har skrivit ner det här brevet,[b] hälsar till er i Herren.
23 Gaius hälsar till er. Det är i hans hus jag bor, och där träffas också hela församlingen.
Stadskassören Erastos hälsar till er, och det gör också Quartus, en annan av de troende.[c]
Avslutande hyllning till Gud
25 Honom som förmår styrka er genom det evangelium som jag förkunnar om Jesus Kristus, den avslöjade hemlighet, som har legat gömd sedan tidens början 26 men nu har uppenbarats genom profetiska skrifter på den evige Gudens befallning, för att alla folk ska kunna tro och lyda honom, 27 Gud, den ende som är vis, honom tillhör äran genom Jesus Kristus i all evighet. Amen.
Jesus korsfästs
(Mark 15:21-32; Luk 23:26-43; Joh 19:17-24)
32 På vägen dit mötte de en man från Kyrene[a] som hette Simon. Honom tvingade de att bära Jesus kors. 33 Och när de kom ut till ett ställe som kallas Golgota, (vilket betyder Skalleplatsen), 34 gav de Jesus vin blandat med galla.[b] Men när han smakade på det, ville han inte dricka.
35 Sedan korsfäste de honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott, 36 och satte sig sedan ner för att vakta honom. 37 Ovanför Jesus huvud hade man satt upp en skylt för att visa vad han anklagades för, och texten löd: Detta är Jesus, judarnas kung.
38 Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar korsfästa, en på var sida om honom. 39 De som gick förbi hånade Jesus och skakade på huvudet 40 och sa: ”Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Om du är Guds Son, så rädda dig själv nu och kliv ner från korset!”
41 Även översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare gjorde sig lustiga över honom. 42 ”Han var bra på att rädda andra”, sa de, ”men han kan inte rädda sig själv! Skulle han vara Israels kung? Ja, om han kliver ner från korset, då ska vi tro på honom! 43 Han förlitar sig ju på Gud. Låt nu Gud rädda honom, eftersom han älskar honom.[c] Han har ju sagt att han är Guds Son.”
44 Och på samma sätt blev han hånad av de båda brottslingar som var korsfästa tillsammans med honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.