Book of Common Prayer
En lidandes bön
41 För körledaren. En psalm av David.
2 Lycklig är den som tar hand om den svage.
Herren befriar honom på olyckans dag.
3 Herren skyddar honom och håller honom vid liv.
I landet prisas hans lycka,
och han utlämnas inte till sina fiender.
4 Herren vårdar honom på sjukbädden när han ligger sjuk,
du låter honom återhämta sig från sjukdomen.
5 Jag sa: ”Herre, var nådig mot mig
och gör mig frisk igen,
för jag har syndat mot dig!”
6 Mina fiender säger elakt om mig:
”När ska han dö och hans namn utplånas?”
7 När någon kommer och besöker mig
talar han falskt och samlar på ondska,
för att sedan gå och sprida ut det.
8 Alla mina ovänner viskar tillsammans
och tänker ut ont mot mig.
9 ”Han har drabbats av en förfärlig sjukdom
och kommer aldrig mer upp ur sängen där han ligger!”
10 Till och med min vän som jag litade på och som åt mitt bröd
har lyft sin häl mot mig[a].
11 Herre, var mig nådig, hjälp mig upp!
Låt mig ge dem vad de förtjänar!
12 Då vet jag att du älskar mig,
om min fiende inte får triumfera över mig.
13 Du upprätthåller min integritet
och låter mig vara i din närhet för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet.
Amen, amen!
Sann och falsk trygghet
52 För körledaren. Maskil. Av David, 2 när Doeg från Edom hade berättat för Saul att David gått till Achimeleks hus.
3 Varför skryter du över det onda, du mäktige?
Guds nåd består för alltid.[a]
4 Din tunga tänker ut fördärv,
den är vass som en rakkniv,
och liksom dina handlingar full av svek.
5 Du älskar det onda mer än det goda,
lögn mer än sanning. Séla
6 Du älskar ord som ger skada
och tal som är svekfullt.
7 Men Gud kommer att slå ner dig för alltid,
gripa dig, dra iväg dig från ditt tält
och utrota dig från de levandes land. Séla
8 De rättfärdiga ska se det och bli rädda.
De kommer att skratta åt honom:
9 ”Se, här är en man som inte gjorde Gud till sin fästning,
utan litade på sin rikedom
och sökte styrka i sitt fördärv.”
10 Men jag är som ett olivträd,
som grönskar i Guds hus.
För alltid och i evighet
förtröstar jag på Guds nåd.
11 Jag vill för evigt prisa dig för vad du gjort,
inför dina fromma hoppas på ditt namn,
ty det är gott.
Det slagna folkets klagan
44 För körledaren. Av Korachs ättlingar. Maskil.
2 Gud, vi har hört, våra fäder har berättat för oss
om dina gärningar du gjorde på deras tid, för länge sedan.
3 Du drev ut de främmande folken och satte dit våra fäder i stället.
Du krossade de andra folken, men våra fäder lät du blomstra.
4 De tog inte landet med sitt eget svärd,
och deras egen styrka gav dem ingen räddning,
utan din mäktiga hands kraft och ljuset från ditt ansikte,
för du älskade dem.
5 Du är min kung och min Gud,
som ger en befallning om räddning för Jakob.
6 Med din hjälp ska vi slå ner våra motståndare
och i ditt namn trampa ner våra fiender.
7 Jag litar inte på min båge,
och mitt svärd kan inte rädda mig.
8 Men du räddar oss från våra fiender,
du låter våra motståndare komma på skam.
9 Vi är alltid stolta över Gud,
vi prisar ditt namn för evigt. Séla
10 Men nu har du visat bort oss och förödmjukat oss,
och du drar inte ut med våra härar.
11 Du tvingade oss att vända för fienden,
och våra motståndare tog byte.
12 Du tillät att vi åts upp som slaktfår
och skingrades bland folken.
13 Du sålde ditt folk för ingenting
men gjorde ingen vinst.
14 Du gjorde oss till åtlöje för våra grannar,
till spott och spe för dem som bor omkring oss.
15 Du har gjort oss till en visa bland folken,
något man skakar huvudet åt.
16 Jag har ständigt min vanära framför mig,
och mitt ansikte höljs i skam
17 när jag hör dem som hånar och smädar,
och när jag ser fienden och hämnaren.
18 Allt detta har kommit över oss,
trots att vi aldrig har glömt dig.
Vi har inte heller överträtt ditt förbund.
19 Våra hjärtan har inte vänt sig från dig,
och våra steg har inte vikit av från din väg.
20 Ändå har du krossat oss på schakalernas ställe,[a]
höljt oss i ett djupt mörker.
21 Om vi hade glömt vår Gud
och i stället sträckt våra händer mot en annan gud,
22 skulle då inte Gud genast upptäcka det,
han som känner hjärtats hemligheter?
23 Det är för dig som vi dagen lång dödas
och räknas som slaktfår.
24 Vakna, Herre! Varför sover du?
Res dig upp! Förkasta oss inte för alltid!
25 Varför gömmer du ditt ansikte för oss
och glömmer vårt lidande och förtryck?
26 Vi har sjunkit ner i stoftet,
våra kroppar ligger nertryckta i jorden.
27 Grip in, kom till vår hjälp!
Befria oss i din nåd.
Akans olydnad och det misslyckade fälttåget mot Aj
7 Men israeliterna var otrogna och förgrep sig på det som var vigt åt förintelse. Akan, son till Karmi, sonson till Savdi och sonsons son till Serach av Judas stam, behöll en del av det för sig själv och därför blev Herren vred på Israels folk.
2 Strax efter det att Jeriko hade fallit sände Josua några av sina män som spioner till staden Aj som ligger vid Bet-Aven öster om Betel. Så gick männen dit och spionerade.
3 När de kom tillbaka, rapporterade de till Josua: ”Det är en liten stad och det behövs nog inte mer än 2 000 eller 3 000 man för att utplåna den. Det är ingen idé att hela folket beger sig dit. Det är inte så många som bor där.”
4 Man skickade då iväg omkring 3 000 soldater, men de tvingades fly för ajiterna. 5 Trettiosex israeliter dödades under anfallet och ajiterna förföljde dem från stadsporten ända till Stenbrotten och dödade dem. Folket blev fullkomligt skräckslaget. 6 Josua och de äldste i Israel rev sönder sina kläder och föll ner framför Herrens ark och låg där med jord på sina huvuden ända till kvällen.[a]
7 Josua ropade: ”Varför förde du detta folk över Jordan, Herre, om du nu ska låta amoréerna döda oss? Varför nöjde vi oss inte med att stanna kvar på andra sidan Jordan? 8 Vad ska jag säga nu, Herre, när israeliterna har flytt för sina fiender? 9 När kanaanéerna och alla andra som bor här runt omkring får höra talas om detta, kommer de att omringa oss och utplåna vårt namn från jorden. Hur ska det då gå med ditt anseende?”
10 Men Herren sa till Josua: ”Res dig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot jorden? 11 Israel har syndat och brutit det förbund jag befallde dem att hålla. De har tagit det som var vigt åt förintelse. De har stulit, ljugit och gömt det stulna bytet bland sina tillhörigheter. 12 Det är anledningen till att israeliterna inte kan stå emot sina fiender utan tvingas fly, för de är själva vigda åt förintelse. Jag kommer inte att vara med er längre, om ni inte förstör det som är vigt åt förintelse.
13 Res dig nu upp, helga folket och säg: ’Helga er[b] till i morgon, för Herren, Israels Gud, säger att någon har stulit av det som är vigt åt förintelse och att ni inte kan besegra era fiender förrän ni gjort er av med det.
Det viktigaste budet
8 Var inte skyldiga någon någonting annat än att älska varandra. Den som älskar sin medmänniska uppfyller lagen. 9 Buden: ”Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ha begär,” och alla andra bud, kan ju sammanfattas i ett enda: ”Du ska älska din medmänniska som dig själv.”[a] 10 Kärleken gör inte medmänniskan något ont. Det är därför kärleken är lagens uppfyllelse.
11 Ni vet ju att den tid vi har kvar är begränsad. Vakna upp, för vår räddning är närmare nu än när vi först började tro. 12 Natten är snart slut, och dagen närmar sig. Låt oss därför lägga bort mörkrets gärningar och i stället ta på oss ljusets rustning. 13 Låt oss leva i värdighet, på ett sätt som tål dagsljuset, och inte i vilda fester och drickande, inte i sexuell omoral och omoral, inte i strider och avund. 14 Klä er i Herren Jesus Kristus. Bli inte så upptagna med att sköta om er kropp att begären väcks.
Jesus ber i Getsemane
(Mark 14:32-42; Luk 22:39-46)
36 Sedan gick Jesus med sina lärjungar till ett ställe som kallas Getsemane, och där sa han till dem: ”Sätt er här medan jag går bort en bit och ber.” 37 Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner.
Jesus greps nu av sorg och ångest, 38 och han sa till dem: ”Jag är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka tillsammans med mig.” 39 Sedan gick han lite längre bort och föll ner på sitt ansikte och bad: ”Min Fader, om det är möjligt, så låt mig slippa denna bägare[a]. Men låt det bli som du vill, inte som jag vill.”
40 Sedan kom han tillbaka till sina lärjungar och hittade dem sovande. Han sa till Petrus: ”Klarade ni inte att hålla er vakna med mig en enda timma? 41 Vaka och be, så att ni inte faller för frestelsen. Anden är villig, men kroppen är svag.”
42 Så lämnade han dem och bad samma bön för andra gången: ”Fader i himlen, om det inte är möjligt att slippa denna bägare, utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” 43 Men när han kom tillbaka, fann han dem åter sovande. De kunde inte hålla ögonen öppna. 44 Han lämnade dem därför och bad för tredje gången med samma ord.
45 Sedan gick han tillbaka till sina lärjungar och sa: ”Ja, ni sover och vilar er fortfarande. Men nu är stunden inne då Människosonen ska överlämnas i syndarnas händer. 46 Res er upp, så går vi härifrån! Här kommer han som ska förråda mig.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.