Book of Common Prayer
Klagan, bön om räddning
(Ps 71:1-3)
31 För körledaren. En psalm av David.
2 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
Befria mig i din rättfärdighet.
3 Lyssna till mig,
skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
en borg där jag finner frälsning.
4 Du är min klippa och min borg.
Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
5 Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.
Du är min fästning.
6 I dina händer överlämnar jag min ande,
för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som tillber avgudar.
Jag förtröstar på Herren.
8 Jag jublar av glädje för din nåd.
Du såg mitt lidande
och du såg min själs ångest.
9 Du överlämnade mig inte åt min fiende.
Du ledde mig ut i frihet.
10 Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,
mina ögon är matta av sorg,
likaså min kropp och själ.
11 Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,
min styrka och min kropp håller på
att tyna bort på grund av min skuld.
12 För alla mina fienders skull hånas jag,
mina grannar förfärar sig[a] över mig,
och de som ser mig på gatan flyr från mig.
13 Jag är lika bortglömd som en död,
jag har blivit som en krossad kruka.
14 Jag hör mångas skvaller,
skräck finns på alla håll,
de går samman mot mig
för att röja mig ur vägen.
15 Men jag förtröstar på dig, Herre!
Jag säger: ”Du är min Gud.”
16 Mina tider ligger i dina händer,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!
Rädda mig i din nåd!
18 Herre, låt mig inte komma på skam
när jag ropar till dig.
Låt i stället de gudlösa få skämmas
och lägga sig stilla i dödsriket,
19 där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,
dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt
talar mot de rättfärdiga.
20 Stor är din godhet
som du har sparat åt dem som fruktar dig
och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.
21 Du gömmer dem hos dig,
skyddade mot människors sammansvärjning,
du förvarar dem i din hydda
i trygghet mot elaka tungor.
22 Välsignad vare Herren,
för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.
23 Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”
Men du hörde mina böner,
när jag ropade till dig om hjälp.
24 Älska Herren, alla hans fromma.
Herren bevarar de trogna,
men dem som handlar i övermod straffar han strängt.
25 Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren.
En bön om räddning
35 Av David.
Herre, bekämpa dem som bekämpar mig!
Strid mot dem som strider mot mig!
2 Ta rustningen och skölden,
res dig och kom till min hjälp!
3 Lyft spjutet och lansen mot mina förföljare!
Säg till mig: ”Jag är din räddning!”
4 Låt dem som är ute efter mitt liv komma på skam och vanära!
Låt dem som planerar för min undergång få vända sig bort i skam!
5 Låt dem blåsa bort som agnar för vinden,
när Herrens ängel jagar bort dem.
6 Gör deras väg mörk och hal,
när Herrens ängel förföljer dem!
7 Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig
och grävt en fallgrop åt mig.
8 Låt dem drabbas av undergång
utan att de vet om det,
fastna i sina egna nät som de lagt ut,
falla i sin egen grop, till sin undergång.
9 Men jag ska jubla i Herren
och glädja mig över hans räddning.
10 Med hela min kropp ropar jag:
”Herre, vem är som du?
Du räddar den svage från den starke
och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.”
11 Falska vittnen kommer emot mig.
De frågar mig om sådant som jag inte vet något om.
12 De lönar mig med ont för gott,
jag är övergiven.
13 När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg,
jag ödmjukade mig själv med fasta,
men min bön återvände bara till mig.[a]
14 Som om det varit min vän eller bror
eller som i sorg efter en mor
gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men nu när jag själv snubblade,
samlades de i skadeglädje.
De samlades mot mig för anfall
utan att jag visste något.
De hånar mig utan hejd.
16 De mobbar mig hånfullt,
liksom de gudlösa,
och gnisslar tänder mot mig.[b]
17 Herre, hur länge ska du se på?
Rädda mig från deras illgärningar,
mitt dyrbara liv från dessa lejon!
18 Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen,
prisa dig inför folkhopen.
19 Låt inte dem glädjas
som utan orsak är mina fiender,
låt inte dem blinka med ögonen
som utan anledning har hatat mig.
20 Det de säger leder inte till fred,
och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet.
21 De gapar mot mig och säger:
”Haha, det var väl vad vi skulle se!”
22 Herre, du har sett detta.
Tig inte! Var inte långt borta från mig!
23 Vakna, stå upp till mitt försvar,
min Gud och Herre, skaffa mig rätt!
24 Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, Herre, min Gud,
låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!”
Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.”
26 Låt dem skämmas och förödmjukas
som gläder sig över min olycka,
låt dem klä sig i skam och förödmjukelse
som förhäver sig över mig!
27 Men låt alla dem få jubla av glädje
som gläder sig över min rätt,
låt dem ständigt säga:
”Stor är Herren, som vill sin tjänares välgång!”
28 Då ska jag vittna om din rättfärdighet,
lovprisa dig dagen lång.
19 Det var den tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur floden Jordan och slog läger i Gilgal öster om Jeriko 20 och där reste Josua upp de tolv stenar man tagit från Jordan till ett monument.
21 Josua sa till israeliterna: ”I framtiden när era barn frågar sina fäder vad dessa stenar betyder, 22 då ska ni berätta för dem att israeliterna gick över floden Jordan på torr mark. 23 Herren, er Gud, lät floden torka upp tills ni hade kommit över på samma sätt som han gjorde vid Sävhavet som han torrlade tills vi gått över. 24 Detta gjorde han för att alla folk på jorden ska förstå att Herren är mäktig och för att de alltid ska frukta Herren, er Gud.”
Israel bekräftar sin överlåtelse till Herren
5 När amoréernas kungar på västra sidan Jordan och kanaanéernas kungar utmed Medelhavets kust fick höra att Herren låtit Jordan torka upp så att Israels folk hade kunnat gå över, försvann allt deras mod och de vågade inte längre försöka stå emot israeliterna.
10 Medan israeliterna var i lägret vid Gilgal på Jerikoslätten, firade de påsk[a] på kvällen den fjortonde dagen i månaden. 11 Dagen efter påsk började de äta av landets skörd, ojäst bröd och rostade sädeskorn, just den dagen.
12 Från den dag då de började äta av det som landet producerade, föll inget manna. Israeliterna fick aldrig mer något manna utan kunde det året leva av skörden i Kanaans land.
Erövringen av det land Herren lovat Israel
(5:13—12:24)
Josua anfaller landets centrala delar
Josua möter befälhavaren över Herrens här
13 När Josua var vid Jeriko, fick han se en man med draget svärd framför sig. Josua gick fram till honom och frågade: ”Tillhör du oss eller våra fiender?”
14 Han svarade: ”Nej[b]. Jag är befälhavare över Herrens här.” Josua föll då ner med ansiktet mot marken i stor vördnad och sa: ”Herre, vad har du för budskap åt mig?”
15 ”Ta av dig skorna”, sa befälhavaren för Herrens här, ”för platsen du står på är helig mark” och Josua gjorde så.[c]
Aktiv kärlek
9 Visa varandra uppriktig kärlek. Avsky det onda, och håll fast vid det som är gott. 10 Älska varandra så som syskon bör göra. Gör allt för att visa hur mycket ni uppskattar och respekterar varandra. 11 Var inte slöa utan brinnande i anden när det gäller att tjäna Herren.
12 Var glada i hoppet, uthålliga när ni får lida, och be ständigt. 13 Hjälp de heliga med allt de behöver, och visa gästfrihet.
14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna, förbanna dem inte. 15 Gläd er tillsammans med dem som är glada, och gråt med dem som gråter. 16 Behandla alla lika. Anse er inte för fina för att umgås med dem som är ringa. Och tro inte att ni vet allt.
17 Hämnas inte på den som gör er något ont. Försök istället att göra gott mot alla människor. 18 Gör allt ni kan för att leva i frid med alla. 19 Det är inte ni som ska utdöma straff, mina kära. Lämna plats åt Guds vrede, för det står skrivet: ”Hämnden är min, och jag ska straffa, säger Herren.”[a] 20 Nej,
”om din fiende är hungrig, ge honom något att äta.
Om han är törstig, ge honom något att dricka.
Då samlar du glödande kol på hans huvud.”[b]
21 Låt inte det onda segra över dig, utan besegra det onda med det goda.
Jesus lärjungar förbereder påskmåltiden
(Mark 14:12-16; Luk 22:7-13)
17 På första dagen av det osyrade brödets högtid[a] kom lärjungarna till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi ska ordna så att du kan äta påskmåltiden?”
18 Jesus svarade: ”Gå in i Jerusalem och sök upp en viss man och säg till honom: ’Vår Mästare säger: Min tid närmar sig. Nu vill jag äta påskmåltiden i ditt hus tillsammans med mina lärjungar.’ ” 19 Hans lärjungar gjorde då som han hade sagt, och de ordnade sedan med påskmåltiden.
Jesus och hans lärjungar äter den sista måltiden
(Mark 14:17-25; Luk 22:17-23; 1 Kor 11:23-25)
20 När kvällen kom slog sig Jesus och de tolv ner vid bordet. 21 Och medan de åt sa han: ”Sannerligen säger jag er: en av er kommer att förråda mig.” 22 Då blev de mycket bedrövade, och en efter en frågade de: ”Det är väl inte jag, Herre?”
23 Han svarade: ”Den som doppade sitt bröd i fatet tillsammans med mig, han är det.[b] 24 För Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.”
25 Då frågade Judas, han som skulle förråda honom: ”Rabbi[c], det är väl inte mig du menar?” Jesus svarade: ”Du har självt sagt det.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.