Book of Common Prayer
Herrens nåd, Israels otro
106 Halleluja!
Prisa Herren, för han är god.
Hans nåd varar i evighet.
2 Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
förkunna allt hans lov?
3 Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
och alltid gör det rättfärdiga.
4 Tänk på mig, Herre,
när du visar välvilja mot ditt folk!
Kom till min hjälp med din räddning!
5 Låt mig få se det goda hos dina utvalda
och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
som är din egendom.
6 Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har handlat fel och gjort det onda.
7 Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
De glömde hans nådegärningar
och gjorde uppror vid Sävhavet.
8 Ändå räddade han dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9 Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
10 Han räddade dem från dem som hatade dem
och befriade dem från deras fiender.
11 Vattnet täckte deras fiender.
Inte en enda en av dem undkom.
12 Då trodde de hans ord
och lovade honom med sin sång.
13 Men snart glömde de allt han gjort.
De väntade inte på hans råd.
14 De greps av begär i öknen
och utmanade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde,
men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]
16 De blev avundsjuka på Mose och Aron,
som var helgade åt Herren.
17 Jorden öppnade sig och svalde Datan,
begravde Avirams hop.
18 Eld flammade upp bland deras anhängare,
lågorna uppslukade de onda.
19 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en gjuten avgud.
20 De bytte ut sin härlighet
mot en avbild av en tjur som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin räddare,
som gjort så stora ting i Egypten,
22 mirakel i Hams land
och märkliga gärningar vid Sävhavet.
23 Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
så att han inte skulle förinta dem.
24 Sedan föraktade de det underbara landet,
och de trodde inte på hans ord.
25 De gnällde i sina tält,
och de ville inte lyssna till Herren.
26 Därför lyfte han sin hand och svor
att han skulle döda dem i öknen,
27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
och spridas ut till andra länder.
28 De förenade sig med Baal-Pegor,
och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
så att en plåga bröt ut bland dem.
30 Men Pinechas grep in och kom emellan,
så att plågan upphörde.
31 För detta räknades han som rättfärdig
från generation till generation, för evigt.
32 Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
och ställde till bekymmer för Mose.
33 De var upproriska mot hans ande, så
att han[c] talade utan att tänka efter.
34 De förgjorde inte heller folken,
som Herren hade sagt till dem,
35 utan beblandade sig med främmande folk
och tog efter deras seder och bruk.
36 De tillbad deras avgudar,
och detta blev en fälla för dem.
37 De offrade sina söner och döttrar
till demoner.
38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
39 De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
och agerade i otrohet.
40 Herrens vrede upptändes mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 Han överlämnade dem åt främmande folk,
och de som hatade dem fick härska över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
och de fick underkasta sig deras makt.
43 Gång på gång befriade han dem,
men de fortsatte att göra uppror,
och de sjönk allt djupare i sin synd.
44 Ändå såg han till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45 Han kom ihåg sitt förbund med dem
och var mild i sin stora nåd.
46 Han lät dem finna förbarmande
hos dem som höll dem fångna.
47 Rädda oss, Herre, vår Gud!
Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
48 Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!
Och allt folket ska säga: ”Amen!”
Halleluja!
Bileam
22 Israels folk tågade sedan till Moabs slätter och slog läger öster om Jordan mitt emot Jeriko. 2 Balak, Sippors son, såg vad israeliterna hade gjort mot amoréerna 3 och det blev en förskräckelse i Moab för israeliterna var så många. Moabiterna var rädda för dem 4 och talade med de äldste i Midjan:
”Denna väldiga hop kommer att förtära allting omkring oss, som en oxe äter ängens gräs”. Balak, Sippors son, var kung i Moab vid denna tid.
Bileam får i uppdrag att förbanna Israel
5 Han skickade då budbärare till Bileam, Beors son, som bodde i sitt fädernesland[a] i Petor, i närheten av floden Eufrat. Balak vädjade:
En väldig massa människor har kommit från Egypten. De brer ut sig överallt i landet och nu har de slagit läger mitt emot mig. 6 Kom och förbanna detta folk åt mig för de är för starka för mig, så att jag då kanske kan driva ut dem ur mitt land. Jag vet att den du välsignar är välsignad och den du förbannar är förbannad.
7 De äldste i Moab och de äldste i Midjan tog med sig spådomslönen och gav sig iväg. De kom till Bileam och framförde Balaks ärende.
8 ”Stanna kvar här över natten”, sa Bileam, ”så ska jag sedan tala om för er vad det är Herren säger.” De moabitiska hövdingarna stannade då hos Bileam.
9 Gud kom till Bileam och frågade honom: ”Vad är det för män som du har hos dig?” 10 Bileam svarade Gud: ”Balak, Sippors son, kungen i Moab, har sänt mig ett budskap 11 att en väldig massa människor har kommit från Egypten och slagit läger vid hans gräns och vill att jag genast ska ge mig i väg och förbanna dem för att han sedan kanske ska kunna besegra dem.” 12 ”Följ inte med dem!” sa Gud till Bileam. ”Du ska inte förbanna detta folk, för det är välsignat.”
13 Följande morgon, när Bileam steg upp, sa han till Balaks furstar: ”Gå hem igen. Herren tillåter mig inte att följa med er.”
14 De moabitiska furstarna återvände då till Balak och rapporterade att Bileam vägrat att komma med. 15 Men Balak försökte igen och sände en större delegation med ännu mer framstående män än de som varit med i den första gruppen. 16 De kom till Bileam med följande budskap:
Balak, Sippors son, vädjar till dig: Låt ingenting hindra dig från att komma. 17 Jag ska ge dig bra betalt och du ska få vad du än begär, om du bara kommer och förbannar detta folk åt mig.
18 Men Bileam svarade Balaks tjänare: ”Om han så gav mig sitt palats fyllt med silver och guld, kan jag ändå inte göra något mot Herrens min Guds befallning vare sig stort eller smått. 19 Men stanna kvar här i natt också ni, så att jag kan få reda på om Herren vill lägga något till vad han tidigare sagt mig.”
20 Den natten kom Gud och talade till Bileam: ”Eftersom de har vädjat till dig kan du gå med dem, men se till att du inte gör något annat än det jag befaller!”
Bileams åsna
21 På morgonen steg Bileam upp, sadlade sin åsna och gav sig i väg tillsammans med de moabitiska hövdingarna.
12 Låt alltså inte synden få makt över era dödliga kroppar, så att ni ger efter för kroppens begär. 13 Låt inte era kroppsdelar användas som redskap för något orättfärdigt, utan låt Gud använda er. Ni har ju gått från död till liv, så låt Gud använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. 14 Synden ska inte längre styra er, för ni står ju inte under lagen utan under nåden.
Fria att lyda Gud
15 Vad innebär då detta? Ska vi synda, eftersom vi inte är under lagen utan under nåden? Nej, naturligtvis inte!
16 Inser ni inte att om ni väljer att bli slavar under någon och lyda honom, så är ni slavar under den som ni lyder, antingen under synden som leder till död, eller under en lydnad som leder till rättfärdighet? 17 Men Gud vare tack! Ni som en gång var slavar under synden valde att av hela hjärtat lyda den undervisning som ni har fått. 18 Nu är ni fria från synden och har blivit slavar för rättfärdigheten – 19 jag använder en mänsklig bild för er mänskliga svaghets skull. Förut lät ni era kroppar vara slavar under orenheten och den tilltagande laglösheten, men låt dem nu istället bli rättfärdighetens slavar; det leder till helighet.
20 När ni var slavar under synden var ni fria från rättfärdigheten. 21 Och vad blev resultatet? Jo, att ni gjorde sådant som ni nu skäms för, sådant som leder till döden. 22 Men nu har ni blivit fria från synden och är Guds slavar, och resultatet blir att ni skördar helighet och till slut får evigt liv. 23 Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.
Jesus rensar templet
(Mark 11:15-19; Luk 19:45-47; Joh 2:13-16)
12 Sedan gick Jesus in i templet och drev ut alla köpmännen och deras kunder ur templet. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor.[a] 13 Och han sa till dem: ”Det står skrivet: ’Mitt hus ska kallas ett bönehus.’ Men ni gör det till ett rövarnäste.”[b]
14 Nu kom många blinda och förlamade fram till honom på tempelplatsen, och han botade dem. 15 Men när översteprästerna och de skriftlärda såg dessa märkliga under och små barn som ropade på tempelområdet: ”Hosianna, Davids Son”[c], blev de upprörda och frågade honom: ”Hör du inte vad barnen ropar?” 16 ”Jo”, svarade Jesus. ”Men har ni inte läst:
’Av barns och småbarns mun
har du gjort en lovsång till dig[d]?’ ”
17 Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania, där han stannade över natten.
Jesus förbannar fikonträdet
(Mark 11:12-14; 11:20-24)
18 När Jesus på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. 19 Han fick då syn på ett fikonträd vid vägen, gick fram för att se om det fanns någon frukt på det men det fanns bara blad.[e] Då sa han till trädet: ”Aldrig mer ska du bära frukt!” Och genast vissnade fikonträdet.
20 Lärjungarna blev alldeles häpna och frågade: ”Hur kom det sig att fikonträdet vissnade så fort?”
21 Då sa Jesus till dem: ”Sannerligen säger jag er: om ni tror och inte tvivlar, kan ni också göra så här med fikonträdet, och mer än så. Ni kan till och med säga till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet’ och det kommer att göra det. 22 Ni kan få vad som helst som ni ber om i era böner, om ni bara tror.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.