Book of Common Prayer
Besvikelse och förtvivlan över en väns svek
55 För körledaren, till stränginstrument. Maskil. Av David.
2 Lyssna till min bön, Gud!
Göm dig inte när jag vädjar till dig!
3 Lyssna till mig och svara mig!
Mina tankar plågar mig,
jag har ingen ro,
4 för fienden väsnas och de gudlösa pressar mig.
De drar olycka över mig,
och i vrede anfaller de mig.
5 Mitt inre fylls av ångest,
dödsångesten griper mig.
6 Fruktan och fasa gastkramar mig.
Jag darrar och är rädd,
skräcken överväldigar mig.
7 Jag sa: ”Tänk om jag hade vingar som duvan,
så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.
8 Jag skulle flyga långt bort
till öknen och stanna där.” Séla
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan detta oväder och denna storm.
10 Herre, förvirra de gudlösa,
låt dem gräla sinsemellan,
för jag ser våld och strid i staden.
11 Dag och natt går de omkring den på dess murar.
Olycka och ofärd har förskansat sig därinne.
12 Våldet har tagit överhanden,
och förtryck och svek lämnar aldrig dess torg.
13 Om det hade varit en fiende som hånat mig,
hade jag kunnat stå ut med det.
Om det hade varit en ovän som satt sig upp mot mig,
kunde jag ha gömt mig för honom.
14 Men det var du, min jämlike,
min vän, min förtrogne.
15 Vi gick i underbar gemenskap
i folkskaran till Guds hus.
16 Låt döden utan varning ta dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
för ondskan bor i och mitt ibland dem.
17 Men jag vill ropa till Gud,
och Herren ska rädda mig.
18 Både morgon, middag och kväll suckar jag och klagar högt inför honom,
och han ska lyssna till mig.
19 Han befriar mig och ger mig frid,
när fienderna anfaller mig,
hur många mina motståndare än är.
20 Gud ska höra mig och förödmjuka dem,
han som har regerat i evigheter, séla,
dessa som aldrig ändrar sig
och som inte fruktar Gud.
21 Han gav sig på dem som levde i fred med honom,
han våldförde sig på sitt förbund.[a]
22 Hans ord var hala som smör,
men hans hjärta var fyllt av stridslust.
Hans tal var lenare än olja
och ändå ett draget svärd.
23 Lämna din börda till Herren!
Han ska ta hand om dig.
Han låter aldrig den rättfärdige vackla.
24 Men du, Gud, ska störta ner dem i fördärvets djup.
De blodtörstiga och svekfulla uppnår inte ens hälften av människans livslängd.
Men jag förtröstar på dig.
Tacksamhet för bönesvar
138 Av David.
Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta.
Jag vill lova dig med sång inför gudarna.
2 Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn
för din nåd och trofasthet.
För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting.
3 När jag ropade till dig svarade du mig,
du styrkte mig och gav mig ny kraft.
4 Alla kungar på jorden ska prisa dig, Herre,
när de får höra dina ord.
5 De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 Herren är den högste, men han ser till de låga.
De stolta genomskådar han redan på långt håll.
7 När jag måste gå igenom nöd,
håller du mig vid liv.
Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede,
och med din mäktiga hand räddar du mig.
8 Herren kommer att fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar för evigt.
Överge inte dina händers verk.
Guds allvetande och allestädes närvaro
139 För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig och vet allt om mig.
2 Du vet om jag sitter eller står.
Även om du är långt borta från mig
vet du vad jag tänker.
3 Du granskar mig vare sig jag går eller ligger.
Du vet om allt som jag företar mig.
4 Redan innan jag har ett ord på min tunga
vet du, Herre, vad jag tänker säga.
5 Du omsluter mig på alla sidor,
och du håller din hand över mig.
6 Att veta detta är förunderligt för mig,
mycket större än vad jag någonsin kan förstå.
7 Vart skulle jag kunna gå för din Ande?
Vart skulle jag kunna fly för din närvaro?
8 Om jag far upp till himlen är du där,
och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där.
9 Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar,
eller gömma mig vid havets yttersta gräns,
10 kommer din hand att leda mig,
din starka hand att gripa mig.
11 Om jag bad mörkret att gömma mig
och ljuset omkring mig att bli natt,
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.
13 Du skapade organen inne i min kropp,
du vävde samman mig i min mors livmoder.
14 Jag prisar dig för det förunderliga,
att jag är så underbart skapad!
Dina verk är förunderliga, det vet jag väl.
15 Mitt skelett var inte dolt för dig
när jag formades i det tysta,
när jag vävdes samman i jordens djup.
16 Du såg mig innan jag föddes.
I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven
innan någon av dem började.[a]
17 Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud!
Hur enormt är inte deras antal!
18 Om jag försökte räkna dem
skulle de vara fler än sandkornen.
När jag vaknar,
är jag fortfarande hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de gudlösa,
avlägsna de blodtörstiga från mig!
20 De som talar svekfullt om dig,
de som har missbrukat dina städer.[b]
21 Herre, skulle jag inte hata dem som hatar dig,
avsky dem som reser sig mot dig?
22 Jag hatar dem starkt,
de är mina fiender.
23 Granska mig, Gud!
Känn mitt innersta och pröva mig,
känn mina oroliga tankar!
Josuas sista budskap till folket
(23:1—24:33)
23 Långt senare, när Herren hade låtit Israel få ro för alla sina fiender och när Josua blivit mycket gammal, 2 sammankallade Josua hela Israel tillsammans med de äldste, ledarna, domarna och förmännen och sa till dem: ”Jag är nu en gammal man. 3 Ni har själva sett allt som Herren, er Gud, har gjort med alla dessa folk för er skull. Han har kämpat för er. 4 Ni har sett hur jag har genom lottning delat ut åt era stammar som egendom både de kvarvarande folkens landområden och de utrotade folkens områden från floden Jordan till Medelhavet, 5 för Herren, er Gud, kommer att driva bort alla de folk som nu bor där. Ni ska erövra hela deras land precis som Herren, er Gud, har lovat.
6 Var nu starka! Se till att ni följer allt som står skrivet i Moses lagbok! Vik inte av från det åt något håll! 7 Beblanda er inte med de folk som fortfarande bor kvar i landet. Ni får inte vända er till deras gudar och svära vid dem eller tillbe och tjäna dem. 8 Följ istället Herren, er Gud, som ni hittills gjort! 9 Han har drivit undan stora och mäktiga folk för er och ingen har kunnat stå emot er. 10 Var och en av er kan få tusen fiender på flykten, för Herren, er Gud, strider för er, så som han har lovat. 11 Se därför till att ni fortsätter att älska Herren, er Gud!
12 Om ni vänder er bort och börjar beblanda er med andra folk som finns kvar hos er och gifter er med dem, 13 ska ni veta att Herren, er Gud, inte längre tänker driva bort dessa folk framför er. Istället kommer de att bli en snara och en fälla för er, en piska på er rygg och taggar i era ögon och ni kommer att utplånas från detta goda land som Herren, er Gud, har gett er.
14 Det är snart dags för mig att lämna den här världen och ni vet av hela ert hjärta och med hela er själ att inte ett ord har slagit fel av allt det goda som Herren, er Gud, lovat er. Alla Guds löften till er har gått i uppfyllelse. 15 Men lika säkert som att Herren, er Gud, har gett er allt gott han lovade, lika säkert kan han låta det onda drabba er, tills han utplånat er från detta goda land som han själv har gett er. 16 Om ni bryter Herrens, er Guds, förbund som han befallt er att hålla och tjänar och tillber andra gudar, kommer Herrens vrede mot er att bli fruktansvärd och han kommer snabbt att förgöra er från det goda land han har gett er.”
25 Men först måste jag resa till Jerusalem för att hjälpa de heliga där. 26 Församlingarna i Makedonien och Achaia[a] har nämligen gjort en frivillig insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. 27 De var glada att få göra detta, eftersom de står i tacksamhetsskuld till judarna. De andra folken har ju fått del av judarnas andliga goda, och därför är det också rätt att de delar med sig av sitt materiella goda. 28 Men så snart jag har avslutat detta uppdrag och lämnat över gåvan till dem tänker jag resa till Spanien och hälsa på er på vägen. 29 Och jag vet att när jag kommer till er har jag med mig full välsignelse från Kristus.
30 Men jag vädjar till er, syskon, för vår Herre Jesus Kristus skull och för den kärleks skull som Anden ger: Hjälp mig i min kamp genom att be till Gud för mig. 31 Be att Gud räddar mig från de människor i Judeen som vägrar att tro och att de heliga i Jerusalem ska bli glada över den hjälp jag har med mig. 32 Då kan jag, om Gud vill, besöka er, och genom detta bli uppmuntrad och utvilad.
33 Må fridens Gud vara med er alla. Amen.
Jesus förhörs av Pilatus
(Mark 15:2-5; Luk 23:2-5; Joh 18:29-38)
11 Jesus ställdes nu inför den romerska landshövdingen, som frågade honom: ”Är du judarnas kung?” Men Jesus svarade: ”Det är du själv som säger det.”
12 Men när översteprästerna och folkets ledare började anklaga honom svarade han inte. 13 ”Hör du inte hur mycket de anklagar dig för?” undrade Pilatus. 14 Men till landshövdingens stora förvåning svarade inte Jesus på en enda fråga.
Pilatus dömer Jesus till döden
(Mark 15:6-15; Luk 23:13-25; Joh 18:39—19:16)
15 Vid påskhögtiden brukade landshövdingen alltid frige en fånge, vem som helst som folket ville ha fri. 16 Och just då satt en ökänd brottsling i fängelset. Han hette Jesus Barabbas. 17 När folket samlades frågade Pilatus dem: ”Vem ska jag släppa fri, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias?” 18 Pilatus visste mycket väl att de hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus.
19 Medan Pilatus satt där på domstolen fick han också ett meddelande från sin hustru, som varnade honom: ”Lämna den här rättfärdige mannen ifred, för jag har haft fruktansvärda mardrömmar i natt för hans skull.”
20 Men översteprästerna och folkets ledare övertalade folket att kräva att Barabbas skulle friges och att Jesus skulle dödas. 21 Så när landshövdingen nu frågade: ”Vilken av dessa två ska jag släppa?” ropade folket: ”Barabbas!”
22 ”Vad ska jag då göra med Jesus som kallas Messias?” undrade Pilatus. ”Låt honom bli korsfäst!” sa alla.
23 ”Men vad har han gjort för ont?” frågade Pilatus. Då ropade de ännu högre: ”Låt honom bli korsfäst!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.