Book of Common Prayer
Bön om beskydd för hot och förtal
140 För körledaren. En psalm av David.
2 Herre, rädda mig från onda människor.
Skydda mig från dessa våldsamma män,
3 som lägger onda planer
och dagligen är ute efter strid.
4 De vässar sina tungor som ormar,
och deras ord är som huggormsgift. Séla
5 Bevara mig, Herre, för de gudlösas handlingar,
skydda mig från våldsmän som försöker få mig på fall.
6 De högmodiga sätter ut snaror för mig,
de breder ut nät vid vägkanten
och lägger ut fällor för mig. Séla
7 Jag säger till Herren: ”Du är min Gud.”
Lyssna, Herre, till mina böner!
8 Herre, Herre, min starke räddare,
som skyddar mitt huvud på stridens dag,
9 låt inte de ondas önskningar uppfyllas, Herre!
Låt inte deras planer lyckas, så att de blir högfärdiga! Séla
10 Låt dem som omringar mig själva drabbas
av den ofärd som de har talat om!
11 Låt brinnande kol falla över dem
och kasta ner dem i eld,
i djupa hålor som de inte kan ta sig upp ur!
12 En baktalare ska inte bestå i landet,
och en våldsman ska följas av olyckor och slås ner.
13 Jag vet att Herren tar sig an de hjälplösa
och skaffar de fattiga rätt.
14 De rättfärdiga ska prisa dig
och de uppriktiga bo i din närhet.
En förtvivlads bön
142 Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.
2 Jag ropar med hög röst till Herren,
jag ropar med hög röst till Herren
och ber om nåd.
3 Jag utgjuter min klagan inför honom,
jag berättar om min nöd för honom.
4 När jag är färdig att ge upp,
vet du hur jag har det.
På den väg jag går
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.
6 Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
”Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.”
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 För mig ut ur mitt fängelse,
så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
för du har varit god mot mig.
Bön om hjälp mot fiender
141 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig,
skynda dig till mig,
lyssna på mig när jag ropar!
2 Låt min bön bäras fram som rökelse inför dig
och mina lyfta händer som ett kvällsoffer.
3 Herre, sätt en vakt för min mun,
en dörrvakt för mina läppar.
4 Låt mig inte lockas till onda ord,
eller till att ta del i gudlösa gärningar
i sällskap med dem som gör orätt.
Låt mig inte äta av deras läckerheter.
5 Låt den rättfärdige slå mig
och nådigt tukta mig,
det är som olja på mitt huvud.
Låt inte mitt huvud avvisa det.
Jag riktar mina böner mot dem som gör det onda.[a]
6 Deras härskare ska kastas utför klippbranten.
De ska höra att mina ord är behagliga.
7 Som man plöjer och bryter upp jorden,
så strös våra ben vid dödsrikets port.
8 Herre, min Herre, jag fäster min blick på dig,
till dig tar jag min tillflykt.
Överlämna mig inte åt döden!
9 Skydda mig för de snaror som de lägger ut för mig,
för fällorna av dem som gör orätt.
10 Låt i stället de onda fastna i sina egna nät,
medan jag kan tryggt gå förbi.
Ångerpsalm; bön om räddning
143 En psalm av David.
Herre, hör min bön!
Lyssna till min åkallan,
befria mig i din trofasthet och rättfärdighet.
2 Ställ inte din tjänare inför rätta,
för ingen levande är rättfärdig i dina ögon.
3 Min fiende har förföljt mig
och krossat mig.
Han har placerat mig i mörker,
precis som de som dött för länge sedan.
4 Jag är färdig att ge upp
och mitt hjärta är förlamat.
5 Jag minns tider som gått,
jag tänker på allt som du gjort,
begrundar dina händers verk.
6 Jag sträcker mina händer mot dig,
jag törstar efter dig som ett förtorkat land. Séla
7 Skynda dig, Herre, och svara mig,
för jag blir alltmer deprimerad.
Vänd dig inte bort från mig,
för då blir jag som de som ligger i sina gravar.
8 Låt mig varje morgon erfara din nåd,
för jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag sätter mitt hopp till dig.
9 Rädda mig från mina fiender!
Herre, jag flyr till dig.
10 Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din goda Ande leda mig på jämn mark.
11 Herre, bevara mitt liv för ditt namns skull.
Led mig ut ur nöden för din rättfärdighets skull.
12 Utplåna mina fiender i din nåd,
förgör dem som är ute efter mitt liv,
för jag är din tjänare.
24 Bileam förstod nu att Herren tänkte välsigna Israel, så han avstod från att söka tecken som han gjort vid de tidigare tillfällena och såg i stället mot öknen. 2 När han lyfte blicken, såg han Israel lägrat efter de olika stammarna. Då kom Guds Ande över Bileam 3 och han stämde upp sin siarsång:
”Så talar Bileam, Beors son,
mannen som kan se klart[a],
4 han som hört vad Gud säger,
sett det som den Väldige har visat honom,
han som faller ner inför honom, och vars ögon öppnas:
5 Hur sköna är inte dina tält, Jakob,
och dina boningar, Israel!
6 Som gröna dalar sträcker de sig ut,
som trädgårdar vid flodstranden,
som aloeträd planterade av Herren själv,
som cedrar vid vattnet.
7 Vatten ska flöda ur deras hinkar,
och deras sådd ska vara välbevattnad.[b]
Deras kung ska bli större än Agag.
Deras kungarike är upphöjt.
8 Gud har lett honom ut ur Egypten.
Han har styrka som en vildoxe,
och ska sluka folken som står honom emot.
Han ska bryta sönder fiendernas ben.
Han ska skjuta dem med vassa pilar.
9 Han vilar som ett lejon,
som en lejoninna som ingen vågar störa.
Välsignad är den som välsignar dig,
och förbannad den som förbannar dig!”
10 Nu blev Balak rasande. Han slog ihop händerna och sa: ”Jag skickade efter dig för att du skulle förbanna mina fiender och i stället har du nu välsignat dem tre gånger! 11 Ge dig i väg härifrån! Gå hem! Jag hade planerat att ge dig en riklig belöning, men nu har Herren berövat dig den förmånen.”
12 Bileam svarade Balak: ”Men jag sa ju till dina sändebud som du skickade, 13 att om du så gav mig hela ditt palats fyllt med silver och guld, så kunde jag ändå inte gå förbi Herrens ord och säga ett enda ord av mig själv, vare sig gott eller ont! Jag kan bara säga det som Herren befaller.
12 Vi har alltså, syskon, inga som helst skyldigheter mot vår mänskliga natur, så att vi måste leva som den vill. 13 Nej, om ni lever på det viset kommer ni att dö. Men om ni med Anden kväver kroppens impulser får ni leva, 14 för alla som leds av Guds Ande är Guds barn. 15 Ni har ju inte fått en ande som förslavar er i rädsla. Nej, Anden gör er till Guds egna barn, som kan ropa till Gud: ”Abba, min far.”[a] 16 Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn. 17 Men om vi är Guds barn, är vi också arvingar till Gud, tillsammans med Kristus, om vi lider tillsammans med honom för att en dag få dela härligheten med honom.
Ska man betala skatt till kejsaren?
(Mark 12:13-17; Luk 20:20-26)
15 Då gick fariseerna iväg för att fundera ut ett sätt att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. 16 De skickade några av sina lärjungar, tillsammans med Herodes anhängare[a], och lät dem säga till Jesus: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du låter dig inte påverkas av någon och ser inte till personen. 17 Tala nu om för oss om det är rätt eller inte att betala skatt till kejsaren.”
18 Men Jesus visste deras ondska. ”Ni hycklare!” sa han. ”Varför försöker ni lura mig? 19 Visa mig ett mynt, ett sådant som man betalar skatt med.” Då gav de honom en denar, 20 och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” 21 ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.”
22 När de hörde detta blev de förvånade och gick sin väg och lämnade honom ifred.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.