Book of Common Prayer
Den lidandes bön
69 För körledaren, enligt Shoshannim[a]. Av David.
2 Rädda mig, Gud,
för vattnet står mig upp till halsen!
3 Djupare och djupare sjunker jag i dyn,
jag saknar fotfäste.
Jag har kommit ut på djupt vatten,
floden sveper över mig.
4 Jag har ropat mig trött,
min strupe är hes.
Mina ögon är matta
och ser med väntan på dig, min Gud.
5 De som har hatat mig utan anledning
är flera än hårstråna på mitt huvud.
Det är många som vill förgöra mig
och som utan orsak är mina fiender,
Jag måste ersätta vad jag inte har stulit.
6 Du känner min dumhet, Gud,
min skuld är inte gömd för dig.
7 Låt dem som hoppas på dig inte komma på skam för min skull,
härskarornas Herre,
låt inte dem som söker dig hamna i vanära för min skull,
du Israels Gud.
8 Det är för din skull som jag hånas
och mitt ansikte täcks av skam.
9 Jag har blivit främmande för mina egna bröder,
en främling för min mors söner.
10 Min iver för ditt tempel förtär mig,
och dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.
11 När jag sörjer och fastar
hånar man mig.
12 När jag klär mig i sorgkläder
blir jag en visa för dem.
13 De som sitter i porten sladdrar om mig,
och i dryckesvisorna sjunger man om mig.
14 Men jag ber till dig, Herre, vid rätt tid.
Svara mig, Gud, i din stora nåd,
i din frälsnings trofasthet.
15 Rädda mig ur detta träsk!
Låt mig inte sjunka!
Rädda mig från dem som hatar mig
och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenmassorna begrava mig
eller djupet uppsluka mig.
Låt inte avgrunden sluta sitt gap över mig.
17 Herre, svara mig i din godhet och nåd,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18 Göm dig inte för mig, din tjänare,
för jag är i nöd.
Skynda dig att svara!
19 Kom nära mig och befria mig,
friköp mig från mina fiender!
20 Du vet hur jag hånas, förolämpas och vanäras.
Du ser alla mina ovänner.
21 Deras förakt har krossat mitt hjärta,
och jag är sjuk.
Jag sökte medlidande
men fann inget,
någon som kunde trösta mig
men hittade ingen.
22 De blandade gift i min mat
och gav mig ättika att dricka i min törst.
23 Låt deras bord framför dem bli en snara
och deras frid[b] en fälla.
24 Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser,
och deras höfter alltid vackla.
25 Häll ut din vrede över dem!
Låt dem känna din vredes glöd,
26 och låt deras hem stå öde
och ingen mer bo i deras tält.
27 De förföljer den som du har slagit
och pratar om plågan hos den du har sårat.
28 Ställ dem till svars för synd efter synd,
låt dem inte få del av din rättfärdighet.
29 Utplåna dem från de levandes bok!
Låt dem inte finnas upptecknade bland de rättfärdiga.
30 Jag är i nöd och ångest,
Gud, låt din räddning bli min tillflykt.
31 Då ska jag prisa Guds namn med sång,
ära honom med tacksägelse.
32 Det behagar Herren mer än en tjur
eller en oxe med horn och klövar.
33 De förtryckta ska se det och glädja sig,
ni som söker Gud ska få nytt mod,
34 för Herren hör de fattiga
och föraktar inte sina fångna.
35 Låt himlen och jorden prisa honom,
haven och allt som rör sig i dem!
36 Gud ska rädda Sion
och bygga upp Juda städer igen,
de ska bo där och ta det i besittning.
37 Hans tjänares barn ska ärva det,
och alla som älskar hans namn ska bo där.
Tredje boken
(73—89)
Den gudlöses kortvariga framgång och den rättfärdiges eviga lön
73 En psalm av Asaf.
Gud är sannerligen god mot Israel,
mot dem som har rena hjärtan.
2 Men jag höll på att snava,
mina fötter höll på att tappa fästet.
3 Jag var avundsjuk på de högmodiga
då jag såg de gudlösas framgång.
4 De slipper svårigheter ända fram till sin död,
de är friska och välmående.
5 De råkar inte i människans nöd
och plågas inte som andra.
6 Därför är högfärd deras halsband,
och våld deras kläder.
7 Ur deras fetma tittar ögonen fram,
deras fantasier har ingen gräns.
8 De talar föraktfullt och ondsint.
De är högfärdiga och förtrycker andra.
9 De gör anspråk på himlen
och talar som om de ägde jorden.
10 Så återvänder hans folk dit
och suger åt sig mängder av vatten.[a]
11 De frågar: ”Hur kan Gud veta?
Skulle den Högste ha den kunskapen?”
12 Så är det med de gudlösa,
ostörda ökar de alltid sin rikedom.
13 Förgäves har jag hållit mitt hjärta rent
och tvättat mina händer i oskuld.
14 Jag har plågats dagen lång,
bestraffats var morgon.
15 Om jag hade sagt: ”Så vill jag tala”,
skulle jag ha varit en förrädare mot dina barns generation.
16 När jag försökte förstå detta
var det alltför mödosamt för mig,
17 tills jag kom in i Guds helgedom
och insåg hur det går med dessa till slut.
18 Du låter dem vandra på en hal väg,
störtar dem i fördärvet
19 och plötsligt går de under.
De tar en ände med förskräckelse.
20 Det blir som när man vaknar ur en dröm:
Du, Herre, reser dig
och föraktar dem som om de vore fantasier.[b]
21 När mitt hjärta var bittert
och det sved inom mig,
22 då var jag oförnuftig och ovetande,
som ett djur inför dig.
23 Ändå är jag alltid hos dig,
och du håller min högra hand.
24 Du leder mig efter ditt råd,
och sedan för du mig till härligheten[c].
25 Vem har jag i himlen utom dig?
Och när jag har dig,
önskar jag ingenting på jorden.
26 Min kropp och min själ kan tyna bort,
men Gud är min inre klippa och min del för evigt.
27 Men de som är långt borta från dig kommer att förgås.
Du förgör dem som inte är trogna mot dig.
28 Men det är gott för mig att vara nära Gud.
Jag har gjort Herren Gud till min tillflykt,
och jag vill berätta om alla dina gärningar.
Deboras och Baraks sång
5 Debora och Barak, Avinoams son, sjöng den dagen denna sång:
2 ”När Israels furstar visar vägen
och folket villigt offrar sig,
prisa Herrens namn!
3 Hör, ni kungar, lyssna ni härskare!
Jag ska sjunga inför Herren
och spela inför Israels Gud.
4 Du, Herre, ledde oss ut ur Seir
och fram över Edoms slätter,
marken skakade, från himlen strömmade regnet ner
och vatten strömmar ur molnen.
5 Bergen skälvde inför Herren,
den Väldige på Sinai, Herren, Israels Gud.
6 På Shamgars, Anats sons, och Jaels tid
låg vägarna öde.
Vandrarna valde vindlande stigar.
7 Israel saknade ledare,
tills Debora trädde fram,
tills hon blev en mor för Israel.
8 När Israel valde nya gudar
kom striden fram till stadsportarna.[a]
Varken sköld eller spjut fanns.
Israels 40 000 saknade vapen.
9 Mitt hjärta vänder sig till Israels ledare
och till alla som villigt följer dem!
Prisa Herren!
10 Prisa honom, alla ni som rider på vita åsnor,
och sitter på dyrbara mattor
och alla ni som går till fots!
11 Sångarna sjunger lovsång vid brunnen,
sången om Herrens rättfärdiga gärningar,
hur han räddade Israel
med sina krigare.
Herrens folk tågade in
genom portarna.
12 Vakna, Debora,
vakna och sjung!
Stå upp, Barak!
Du, Avinoams son, för bort dina fångar!
13 Männen som fanns kvar
marscherade ner till de tappra.
Herrens folk kom till mig
med sina mäktiga.
14 Män kom från Efraim,
med rotfäste i Amalek,
och Benjamin,
som följde efter dig med dina skaror.
Från Makir kom furstar
och från Sebulon män med ledarstav.
15 Isaskars furstar följde Debora
och Barak ner i dalen.
Men Rubens stam
höll grundliga rådslag.
16 Varför satt du hemma bland fållorna[b]
och lyssnade på herdeflöjter?
Rubens stam höll grundliga rådslag.
17 Gilead stannade på andra sidan Jordan.
Varför blev Dan kvar vid sina fartyg?
Och Asher blev kvar vid stranden
i lugn och ro.
18 Men Sebulons och Naftalis stammar
riskerade livet på stridsfältets höjder.
2 När pingstdagen[a] kom, var de troende alla samlade. 2 Då hördes plötsligt ett dån från himlen som en väldig storm och det fyllde hela huset där de satt. 3 Sedan såg de något som såg ut som eldslågor och de delade på sig och stannade över var och en av dem. 4 Och alla blev fyllda av den heliga Anden och började tala andra språk som Anden gav dem.
5 Många hängivna judar från olika länder var i Jerusalem 6 och när de hörde dånet, samlades en stor mängd människor. Förvånade fick de då höra sina egna språk talas. 7 De var helt förbluffade och sa: ”Hur kan det komma sig? De här människorna är ju alla från Galileen 8 och ändå hör vi dem tala på våra egna språk. 9 Vi är parther, meder och elamiter. Vi kommer från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, Asien, 10 Frygien, Pamfylien,[b] Egypten och från trakten kring Kyrene i Libyen. Vi är besökare från Rom, 11 både judar och proselyter, vi är kretensare och araber. Och ändå hör vi dessa människor tala om Guds mäktiga gärningar på våra egna språk!” 12 De var förvirrade och visste inte vad de skulle tro och de frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?” 13 Men andra sa hånfullt: ”De är väl bara fulla av sött vin!”
Petrus tal på pingstdagen
14 Då steg Petrus fram tillsammans med de elva andra och började tala högt och tydligt till folket: ”Hör på mig ni judar och alla som bor i Jerusalem! Detta ska ni veta! 15 De här männen är inte fulla som ni menar. Klockan är ju bara nio på morgonen. 16 Nej, detta är vad som sagts genom profeten Joel:
17 ’Det ska ske i den sista tiden, säger Gud,
att jag ska utgjuta min Ande över alla människor.
Era söner och döttrar ska profetera,
era unga män ska se syner,
och era gamla män ska ha drömmar.
18 Också över mina tjänare och tjänarinnor
ska jag på den tiden utgjuta min Ande,
och de ska profetera.
19 Jag ska låta tecken visa sig uppe på himlen
och nere på jorden: blod och eld och rökmoln.
20 Solen ska vändas i mörker
och månen i blod innan Herrens stora och underbara dag kommer.
21 Men var och en som åkallar Herrens namn
ska bli räddad.’[c]
Jesus uppstår från de döda
(Mark 16:1-8; Luk 24:1-12; Joh 20:1-18)
28 I morgongryningen på första veckodagen, dagen efter sabbaten, gick Maria från Magdala och den andra Maria ut för att se på graven.
2 Då blev det plötsligt en våldsam jordbävning, för en Herrens ängel steg ner från himlen och rullade undan stenen och satte sig på den. 3 Hans ansikte lyste som blixten, och hans kläder var vita som snö. 4 Vakterna skakade skräckslagna för honom och låg där sedan som döda.
5 Men ängeln talade till kvinnorna och sa: ”Var inte rädda! Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. 6 Han är inte här. Han har uppstått, precis som han sa. Kom och se var han låg. 7 Skynda er sedan och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda, och att han ska gå före dem till Galileen. Där ska de få se honom. Jag har sagt detta till er.”
Jesus visar sig för några kvinnor
8 Kvinnorna lämnade genast graven, uppskrämda men samtidigt glada, och sprang för att berätta det för Jesus lärjungar. 9 Men då kom plötsligt Jesus emot dem och hälsade på dem. Och de gick fram till honom och grep om hans fötter och tillbad honom.
10 Men Jesus sa till dem: ”Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska ge sig av till Galileen. Där ska de få se mig.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.