Book of Common Prayer

Glädjen över Guds tempel

84 För körledaren, till gittit. Av Korachs ättlingar, en psalm.

Elia flyr för sitt liv

19 När Achav talade om för Isebel vad Elia hade gjort, och att han hade dödat profeterna med svärd, ² skickade hon följande meddelande till Elia: ”Må gudarna straffa mig nu och alltid om jag inte redan vid den här tiden i morgon kväll låter det gå med ditt liv som det gick med dessa profeters.”

³ Då blev Elia rädd och flydde för sitt liv. När han kom till Beer Sheva i Juda, lämnade han kvar sin tjänare där. ⁴ Sedan gick han ensam en dagsresa ut i öknen. Han kom till en ginstbuske, satte sig under den och önskade sig döden. ”Nu får det vara nog”, sa han till Herren. ”Ta mitt liv. Jag är inte bättre än mina fäder.”

⁵ Sedan lade han sig ner under busken och somnade. Men en ängel kom fram och rörde vid honom och sa till honom att resa sig upp och äta. ⁶ Då såg Elia sig om och såg bredvid sitt huvud bröd som hade gräddats på heta stenar och en kruka med vatten. Elia åt och drack, och sedan lade han sig igen.

⁷ Då kom Herrens ängel en andra gång och rörde vid honom och sa till honom: ”Res dig upp och ät, för annars blir resan för mycket för dig.”

⁸ Elia reste sig upp. Han åt och drack, och maten gav honom styrka så att han kunde gå fyrtio dygn i sträck till berget Horeb, Guds berg, ⁹ där han gick in i en grotta för natten.

Gud talar till Elia

Herrens ord kom till honom: ”Vad gör du här, Elia?”

¹⁰ ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud”, svarade han. ”Men Israels folk har brutit sitt förbund med dig. De har rivit ner dina altaren, och med svärd dödat dina profeter. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”

¹¹ ”Gå ut och ställ dig inför Herren på berget”, befallde han honom. ”Herren ska gå förbi där.” Sedan svepte en väldig vind fram över berget, så våldsam att klipporna slets loss och krossades inför Herren, men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning, men Herren var inte i den. ¹² Efter jordbävningen kom det en eld, men Herren var inte heller i elden. Efter elden hördes en stilla susning.

3 Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Är vi kanske sådana som måste ha rekommendationsbrev med sig till er, eller vill få ett från er? ² Nej, ni är själva vårt rekommendationsbrev, skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla. ³ Det är ju uppenbart att ni är ett rekommendationsbrev från Kristus själv, utskrivet av oss, inte med bläck, utan med den levande Gudens Ande, inte på stentavlor, utan i människohjärtan.

Det gamla och det nya förbundet mellan Gud och människor

⁴ Sådan är vår tillit till Gud genom Kristus. ⁵ Det är ju inte vi själva som har åstadkommit något. Nej, vår förmåga kommer från Gud. ⁶ Han har gett oss förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund som inte är bokstavens utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv.

⁷ Redan dödens tjänst, byggd på bokstäver som var inhuggna i stentavlor, kom med en sådan härlighet att israeliterna inte kunde se på Moses ansikte som strålade så starkt, även om den härligheten avtog.^{[a] 8} Hur mycket större ska då inte härligheten i Andens tjänst vara! ⁹ Om redan domens tjänst var så fylld av härlighet, hur mycket mer härlighet ska då inte finnas i rättfärdighetens tjänst!

¹⁸ Alla vi som har fått slöjan borttagen kan nu se Herrens härlighet, och den förvandlar oss till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.