Book of Common Prayer
Ångerpsalm; tröst i nöden
102 Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför Herren.
2 Herre, hör min bön!
Låt mitt rop om hjälp nå dig!
3 Dölj dig inte för mig när jag är i nöd.
Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar.
4 För mina dagar försvinner som rök,
och det brinner i mitt inre som en glöd.
5 Mitt innersta är förtorkat,
vissnat som gräs.
Jag glömmer att äta min mat,
6 och min suckan har gjort
att jag magrat till bara skinn och ben.
7 Jag är som en pelikan[a] långt ute i vildmarken,
som en uggla bland ruiner.
8 Jag ligger vaken,
jag är som en ensam fågel på taket.
9 Mina fiender hånar mig dag efter dag
och använder mig i svordomar.
10 Jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar,
11 för din vredes och förbittrings skull.
Du har gripit mig och stött bort mig.
12 Mitt liv är som kvällsskuggan,
jag vissnar som gräset.
13 Men du, Herre, regerar i evighet,
och från generation till generation ska man komma ihåg dig.
14 Du ska gripa in
och visa nåd mot Sion.
Nu är det dags att visa medlidande med det,
nu har den tiden kommit.
15 Dina tjänare älskar dess stenar,
de lider av att se det ligga i grus.
16 Folken ska frukta Herrens namn
och kungarna på jorden din härlighet,
17 när Herren bygger upp Sion på nytt
och visar sig i sin härlighet.
18 Han ska lyssna till de nödlidandes böner
och inte förakta vad de ber om.
19 Detta ska skrivas ner för kommande generationer,
för att folk som han kommer att skapa[b] ska prisa Herren.
20 För han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren ser ner till jorden.
21 Han hör den fångnes klagan
och befriar de dödsdömda.
22 Herrens namn ska förkunnas i Sion
och hans lov i Jerusalem,
23 när folk och riken samlas
för att tjäna honom.
24 Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år.
Han har förkortat min levnadstid.
25 Jag säger:
”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet,
du som själv lever från generation till generation!
26 För länge sedan lade du jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
27 De ska försvinna, men du består.
De är alla som utslitna kläder som du byter ut,
och de försvinner.
28 Men du är densamme,
och dina år ska aldrig ta slut.
29 Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig,
och deras efterkommande bestå inför dig.”
Femte boken
(107—150)
Tacksamhet och lovprisning till Herren
107 Prisa Herren, för han är god,
hans nåd består för evigt.
2 Så ska de säga som Herren har friköpt,
de som han har befriat ur fiendens våld,
3 samlat från länderna,
från öster och väster, från norr och söder.
4 De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
utan att finna någon boplats.
5 De var hungriga, törstiga,
och deras liv tynade bort.
6 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
7 Han förde dem till den rätta vägen,
till en plats där de kunde bo.
8 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
9 Han gav vatten till den törstige
och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10 Där fanns de som satt i djupaste mörker,
fångna i lidandets järnbojor,
11 för de hade gjort uppror mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Därför lät han dem slita ont.
De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
13 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
14 Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
och bröt sönder deras bojor.
15 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
16 Han krossar portarna av koppar
och bryter sönder järnbommarna.
17 Andra var dåraktiga
och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
18 De avskydde all mat
och närmade sig dödens portar.
19 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
20 Han sa bara ett ord och de blev botade,
han räddade dem från graven.
21 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
22 De ska frambära tack som offer,
sjunga om allt han gjort.
23 Andra seglade på haven med skepp
och drev handel på de stora vattnen.
24 De såg Herrens gärningar
och hans under i djupen.
25 Han talade, och en stormvind blåste upp,
så att vågorna gick höga.
26 De reste sig mot himlen
och störtade sedan mot djupen.
Modet svek dem i olyckan,
27 och de raglade och stapplade som berusade,
och all deras vishet var borta.
28 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
29 Han lugnade stormen
och vågorna tystnade.
30 De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
32 De ska prisa honom när folket samlas
och lova honom i de äldstes krets.
20 Hans övergivna hustru gifte sig i stället med den av de trettio unga männen som stått honom närmast.
Simson dödar många fiender
15 Lite senare, under veteskörden, tog Simson med sig en killing och gick för att besöka sin hustru, men hennes far ville inte släppa in honom till henne. 2 ”Jag trodde att du hatade henne”, sa han. ”Därför lät jag henne gifta sig med din vän. Men hör här, hon har en yngre syster som ser ännu bättre ut. Henne kan du i stället gifta dig med.” 3 Då sa Simson: ”Nu är jag oskyldig om jag gör upp med filistéerna!”
4 Han fångade trehundra rävar, band ihop dem i svansarna två och två och band fast en fackla mellan varje par. 5 Så tände han facklorna och släppte rävarna lösa bland filistéernas sädesfält. Fälten brändes ner fullständigt tillsammans med kärvar och sädesskylar och även vingårdar och olivplanteringar förstördes.
6 När filistéerna frågade vem som hade gjort allt detta, blev svaret: ”Simson, timnitens svärson. Han har gjort det därför att hans svärfar gett hans hustru till hans vän.” Filistéerna tog då flickan och hennes far och brände dem levande. 7 ”Därför att ni bär er åt så ska jag hämnas!” sa Simson till dem.
8 Och han anföll dem ursinnigt och dödade många. Sedan lämnade han dem och bosatte sig i en grotta vid Etam. 9 Filistéerna sände i sin tur ett stort uppbåd till Juda och de slog läger där och spred sig mot Lechi.
10 ”Varför har ni kommit hit?” frågade då männen i Juda. ”För att ta Simson till fånga och göra med honom vad han har gjort mot oss”, svarade de.
11 Då marscherade 3 000 män från Juda ner till Simson där han bodde i grottan vid Etam. ”Vad är det du har gjort?” frågade de honom. ”Vet du inte att det är filistéerna som råder över oss?” Men Simson svarade: ”Jag betalade bara tillbaka för vad de gjort mot mig!”
12 ”Vi har kommit hit för att ta dig till fånga och föra dig till filistéerna”, sa männen till honom. ”Men ni måste svära att inte döda mig!” sa Simson. 13 ”Ja”, svarade de. ”Vi ska bara binda dig och överlämna dig till filistéerna. Vi ska inte döda dig.” De band honom så med två nya rep och tog honom med sig från grottan. 14 När de kom till Lechi och filistéerna fick syn på honom, ropade de av glädje. Men då kom Herrens Ande över Simson och repen som han var bunden med slets av som svedda lintrådar och bojorna gled av hans händer. 15 Sedan tog han upp benet av en färsk åsnekäke och med detta dödade han tusen man. 16 Simson sa:
”Med en åsnas käke har jag slagit en skara, ja, två.
Med en åsnas käke har jag dödat tusen.”
17 Därefter slängde han käken ifrån sig. Sedan dess har den platsen kallats Käkbenshöjden.
18 Men Simson hade blivit väldigt törstig, så han ropade till Herren: ”Du har låtit din tjänare uppleva en stor räddning! Måste jag nu dö av törst och falla i dessa oomskurnas händer?”
19 Då lät Gud vatten komma fram ur en fördjupning i marken i Lechi och Simson drack av det och kände sig styrkt. Den platsen kallas därför ”den ropandes källa” och källan finns där än i dag.
20 Simson var Israels domare under tjugo år, men filistéerna fortsatte att härska i landet.
17 Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham och folket hade växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten. 18 Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.[a] 19 Han bemötte vårt folk med list, förtryckte våra förfäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö.
20 Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Man skötte om honom hemma i tre månader 21 men sedan satte man ut honom. Då tog faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22 Mose fick gedigen utbildning i Egyptens visdom och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet.
23 När Mose var 40 år, steg en önskan upp i hans hjärta att söka upp sitt eget folk, israeliterna. 24 Han fick då se en egypter misshandla en israelit och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptern. 25 Mose trodde att hans folk skulle förstå att Gud genom honom skulle rädda dem men det gjorde de inte.
26 Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: ’Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?’ 27 Men mannen som hade startat slagsmålet knuffade undan Mose och frågade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?’[b] 29 När Mose hörde detta, flydde han och levde sedan som främling i Midjans land där han blev far till två söner.
Jesus botar en kunglig tjänstemans son
43 Efter de två dagarna fortsatte Jesus till Galileen. 44 Han hade själv vittnat om att en profet inte blir respekterad i sin egen hemstad. 45 Men när han nu kom till Galileen, tog galileerna emot honom med öppna armar eftersom de hade varit i Jerusalem under påskhögtiden och sett vad han gjort där.
46 I Galileen kom han också tillbaka till Kana där han en gång hade förvandlat vatten till vin. En man i kunglig[a] tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. 47 När mannen därför fick höra att Jesus hade kommit från Judeen och var i Galileen, gick han till honom och bad honom att följa med till Kafarnaum för att bota hans son som låg döende.
48 Jesus sa: ”Ni tror inte, om ni inte får se tecken och under!”
49 Mannen bad: ”Herre, kom innan mitt barn dör!”
50 Då sa Jesus till honom: ”Gå hem igen! Din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sa och gick. 51 Medan han fortfarande var på väg, möttes han av sina tjänare som meddelade att pojken levde. 52 Han frågade dem då vid vilken tid på dagen pojken hade börjat bli bättre och de svarade: ”Igår eftermiddag vid ettiden försvann febern.” 53 Då förstod fadern att det hade hänt i samma stund som Jesus hade sagt till honom: ”Din son lever.” Och tjänstemannen och alla i hans hus började tro på Jesus.
54 Detta var det andra tecknet Jesus gjorde och han gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.