Book of Common Prayer
Bön om hjälp
(Ps 40:14-18)
70 För körledaren. Av David, till påminnelse.
2 Gud, befria mig!
Herre, skynda dig och kom till min hjälp!
3 Låt skam och vanära komma över dem
som är ute efter mitt liv.
Låt dem som vill min olycka
vända tillbaka i förnedring.
4 Låt dem som nu hånskrattar ”haha, haha”
vända tillbaka i skam.
5 Men låt alla som söker dig glädjas och jubla i dig,
låt dem som älskar din räddning alltid säga: ”Gud är stor!”
6 Jag är betryckt och fattig,
skynda till mig, Gud!
Du är min hjälp och befriare,
Herre, dröj inte!
Den åldrandes bön om hjälp
(Ps 30:2-4)
71 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
2 Befria mig och befria mig i din rättfärdighet.
Lyssna till mig och rädda mig.
3 Var en klippa för mig, en tillflykt,
dit jag alltid får komma,
du som har gett en befallning om min räddning,
du min klippa och min borg.
4 Befria mig, min Gud, ur de ondas grepp,
ur de orättfärdiga och grymma människornas våld.
5 Du är mitt hopp, Herre, min Gud,
min förtröstan alltsedan jag var ung.
6 Sedan jag föddes har du varit mitt stöd;
du har lett mig sedan min tillblivelse i moderlivet.
Jag vill alltid prisa dig.
7 Jag har blivit ett tecken för många,
men du är min starka tillflykt.
8 Min mun fylls av din lovprisning,
din ära dagen lång.
9 Förkasta mig inte på ålderns höst.
Överge mig inte när mina krafter avtar.
10 Mina fiender talar mot mig,
de som vill ta mitt liv gör en konspiration.
11 De säger: ”Gud har övergett honom!
Jaga honom, grip honom!
Det finns ingen som kan rädda honom.”
12 Gud, var inte så långt borta!
Skynda till min hjälp, min Gud!
13 Låt mina motståndare komma på skam och förgås.
Låt dem höljas i förakt och vanära som vill skada mig.
14 Jag ska alltid hoppas på dig
och prisa dig mer och mer.
15 Jag vill förkunna din rättfärdighet,
dagen lång din räddning,
även om jag inte fattar vidden av den[a].
16 Jag ska komma och berätta om min Herres, Herrens, väldiga kraft,
din, endast din, rättfärdighet.
17 Gud, du har varit min lärare från min ungdom,
och fortfarande förkunnar jag dina underverk.
18 Överge mig inte, Gud, nu när jag är gammal och gråhårig.
Låt mig förkunna din kraft för nästa generation,
din makt för dem som ska komma.
19 Din rättfärdighet, Gud, når upp till skyarna.
Gud, du som har gjort stora ting,
vem är som du?
20 Du har ställt mig inför mycket och bittert lidande,
men du ger mig ändå liv på nytt
och lyfter mig upp ur djupen.
21 Du upprättar mig igen
och möter mig med ny tröst.
22 Jag vill prisa dig till harpa
för din trofasthet, min Gud,
och lovsjunga dig till lyra,
du Israels Helige.
23 Jag vill jubla och lovsjunga dig,
för du har friköpt mig.
24 Dagen lång vill jag berätta om din rättfärdighet,
för de som ville mig ont
har förödmjukats och kommit på skam.
Klagan över landets och templets förstörelse
74 Maskil. Av Asaf.[a]
Gud, varför har du förkastat oss för evigt?
Varför brinner din vrede mot fåren på dina egna ängar?
2 Kom ihåg din församling
som du en gång vann åt dig,
ditt folk som du friköpte till din egendom,
Sions berg, din boning.
3 Styr dina steg mot de eviga ruinerna.
Fienden har ödelagt allting i helgedomen.
4 Dina fiender har skränat i ditt hus
och ställt upp sina egna tecken där.
5 Det var som när man slår med yxor
i en tät skog.
6 De slog sönder alla snidade paneler
med yxor och bräckjärn.
7 De satte eld på din helgedom,
så att den brann ner till grunden.
De vanhelgade ditt namns boning.
8 De sa för sig själva:
”Vi ska krossa dem helt.”
De brände ner alla gudstjänstplatser i landet.
9 Vi ser inte våra tecken.
Profeterna är borta.
Ingen av oss vet hur länge detta varar.
10 Gud, hur länge ska fienden få håna?
Ska fienden för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in utan håller tillbaka din högra hand?
Dra fram den ur din mantel och förgör dem!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit min kung.
Du kommer med räddning till jorden.
13 Med din styrka besegrade du Havet.
Du klöv havsodjurens huvuden,
14 du krossade Leviatans huvuden
och gav honom till mat åt öknens varelser.[b]
15 Du öppnade källor och strömmar,
du lät starka strömmar torka ut.
16 Både dag och natt är din egendom,
och du satte dit både ljuset och solen.
17 Du har satt jordens gränser,
och du skapade sommaren och vintern.
18 Men Herre, tänk på hur fienden hånar
och hur dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Utlämna inte din turturduva[c] åt dessa rovdjur,
glöm inte dina hjälplösa för alltid.
20 Kom ihåg ditt förbund!
Landets mörka hörn är våldets boningar.
21 Låt inte den förtryckte dra sig undan i skam,
låt de fattiga och förtryckta prisa ditt namn.
22 Res dig, Gud, och försvara din sak!
Tänk på hur du dagen lång hånas av dårar.
23 Ha inte överseende med dina motståndares skrik
och fienders larm som ständigt hörs.
4 Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. 5 Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. 6 En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. 7 Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.”
8 ”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne.
9 ”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. Herren ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh.
10 Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. 11 Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh.
12 När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, 13 samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. 14 ”Gå”, sa Debora till Barak. ”Herren går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!”
När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, 15 lät Herren Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. 16 Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde.
17 Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj.
18 Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. 19 ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. 20 ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.”
21 Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera.
22 När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. 23 Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin
15 En gång under dessa dagar när omkring 120 troende var samlade, reste sig Petrus upp bland dem och sa: 16 ”Mina syskon, det som var förutsagt i Skriften skulle gå i uppfyllelse,[a] som den heliga Anden meddelade genom David om Judas, han som vägledde dem som grep Jesus. 17 Han var en av oss med samma uppdrag som vi. 18 (Men för de pengar han fick för sitt brott köpte han en åker och där föll han framstupa så att hans kropp sprack och inälvorna rann ut. 19 Hela Jerusalems invånare fick kännedom om det, och platsen kallades på deras eget språk Akeldamak som betyder ’Blodsåkern’.) 20 Det står nämligen i Psaltaren:
’Låt hans hem stå öde
låt ingen mer bo där’,
och:
’Låt en annan ta hans tjänst.’ [b]
21 Därför måste nu någon annan som har varit med oss under hela den tid då Herren Jesus kom och gick mitt ibland oss, 22 från det att han döptes av Johannes till den dag då han togs upp till himlen, någon av dem måste tillsammans med oss vittna om hans uppståndelse.”
23 Man föreslog då två män: Josef Barsabbas som också kallades Justus och Mattias. 24 Sedan bad de: ”Herre, du känner allas hjärtan. Visa oss vilken av de här två som du har utvalt 25 till denna tjänst som apostel istället för Judas som svek sitt uppdrag och har gått till den plats där han hör hemma.”
26 Sedan kastade de lott som föll på Mattias och han blev vald till apostel tillsammans med de elva.
55 Många kvinnor stod också en bit bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att hjälpa honom. 56 Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mor till Jakob och Josef, och modern till Sebedaios söner.
Jesus begravs
(Mark 15:42-47; Luk 23:50-56; Joh 19:38-42)
57 På kvällen kom Josef, en rik man från Arimataia, som också hade blivit en av Jesus lärjungar. 58 Han gick till Pilatus och bad om Jesus kropp, och Pilatus gav order om att den skulle lämnas till honom. 59 Josef tog då kroppen, lindade den i rent linnetyg 60 och lade den i en ny grav, som han hade låtit hugga ut i berget till sig själv. Sedan rullade han en stor sten framför ingången till graven och gick därifrån. 61 Både Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt i närheten av graven.
Vakter placeras vid graven
62 Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen[a], kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus 63 och sa: ”Vi har kommit att tänka på att den lögnaren en gång, medan han fortfarande levde, sa att han skulle uppstå efter tre dagar. 64 Ge därför order om att graven bevakas i tre dagar, så att hans lärjungar inte kan komma och stjäla kroppen och sedan säga till alla att han har uppstått från de döda. För då skulle det senare bedrägeriet bli ännu större än det förra.” 65 Pilatus svarade: ”Jag ska ge er vakter. Bevaka sedan graven så gott ni kan.”
66 Och de gick iväg och förseglade graven och placerade ut vakter.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.