M’Cheyne Bible Reading Plan
Davids råd till Salomo
2 När David kände att slutet var nära, förmanade han sin son Salomo:
2 ”Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Var stark och visa dig som en man! 3 Håll vad Herren, din Gud, befallt, så att du vandrar på hans vägar! Håll alla föreskrifter, bud, stadgar och förordningar som är nedskrivna i Moses lag, så får du framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig. 4 Då ska Herren uppfylla alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar är noga med hur de lever och är trogna och helhjärtade mot honom, så kommer alltid någon av dem att sitta på tronen som kung över Israel.
5 Du vet också vad Joav, Serujas son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot de två överbefälhavarna för hären i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem i fredstid och lät deras blod flyta som om det varit krig. Han fläckade med blod bältet om sin midja och sandalerna på sina fötter. 6 Du ska nu handla efter din vishet och inte låta honom bli gråhårig och gå ner i dödsriket i frid.
7 Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillajs söner! Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom. 8 Och vidare har du hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim. Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Machanajim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag med ed inför Herren att inte döda honom med svärd. 9 Men du ska inte låta honom gå ostraffad. Du är en vis man och vet hur du ska göra med honom. Låt nu denne gå ner i dödsriket med blod i sitt grå hår.”
10 Sedan dog[a] David och han begravdes i Davids stad. 11 Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem. 12 Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt blev starkt befäst.
Salomo undanröjer oppositionen
13 En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Batseba. ”Har du kommit i fredliga avsikter?” frågade hon honom. ”Ja”, svarade han. 14 ”Jag vill bara tala med dig om en sak.” ”Säg vad du har på hjärtat!” sa hon.
15 ”Som du vet var kungariket mitt”, sa Adonia. ”Hela Israel väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades allting och min bror blev kung, för det var så Herren ville ha det. 16 Nu har jag en bön till dig och avvisa mig inte!”
”Vad vill du?” frågade hon. 17 ”Be kung Salomo – dig avvisar han inte – att han ger mig Avishag från Shunem till hustru”, svarade han. 18 ”Ja, jag ska tala med kungen om dig”, lovade Batseba.
19 Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonia. Han bugade sig för henne, satte sig sedan på sin tron och lät hämta en stol[b] åt kungamodern och hon satte sig på hans högra sida.
20 ”Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en liten begäran till dig”, sa hon. ”Kom med din begäran, mor”, sa han. ”Jag ska inte avvisa dig.” 21 ”Låt då din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru”, svarade hon.
22 Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Avishag från Shunem åt Adonia? Du skulle lika gärna kunna be om kungadömet åt honom. Han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.”
23 Kung Salomo svor då en ed inför Herren: ”Gud må straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för denna begäran! 24 Så sant Herren lever, han som har gett mig min far Davids tron och byggt ett kungarike åt mig enligt sitt löfte, Adonia ska dö i dag!”
25 Sedan beordrade kung Salomo Benaja, Jojadas son, att avrätta Adonia och denne högg ner honom så att han dog.
26 Till prästen Evjatar sa kungen: ”Gå tillbaka till dina ägor i Anatot! Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju Herrens ark inför min far David och du fick lida med honom under alla hans svårigheter.”
27 Så tvingade Salomo Evjatar att lämna sin ställning som Herrens präst och på så sätt gick Herrens ord vid Shilo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse.
28 När Joav, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra detta, flydde han till Herrens tält och grep tag om altarets horn. 29 När kung Salomo fick höra att Joav hade flytt till Herrens tält och stod intill altaret, skickade han iväg Benaja, Jojadas son, med ordern att hugga ner honom också.
30 Benaja gick in i Herrens tält och sa till Joav: ”Kungen befaller dig att komma ut!” ”Nej, jag vill dö här”, svarade han. Benaja talade om för kungen att Joav svarat så.
31 ”Gör som han vill”, svarade kungen. ”Hugg ner honom och begrav honom! Befria så mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod Joav utgjutit. 32 Herren ska låta hans blod komma tillbaka över honom själv för att han utan min far Davids vetskap dödade två oskyldiga män, Avner, Ners son och överbefälhavare för Israels här och Amasa, Jeters son och överbefälhavare för Judas här, dessa som var rättfärdigare och bättre än han själv. 33 Blodsskulden för detta ska för alltid vila över Joav och hans efterkommande, men sin frid ska Herren ge till David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron för all framtid.”
34 Benaja, Jojadas son, gick då och högg ner Joav som sedan begravdes på sin egen mark[c] i öknen.
35 Sedan utsåg kungen Benaja, Jojadas son, till överbefälhavare över hären och Sadok till präst i stället för Evjatar.
36 Kungen skickade därefter bud till Shimi och lät säga: ”Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här! Du får inte gå någon annanstans. 37 Den dag du lämnar staden och går över bäcken Kidron, kommer du att dö. Skulden är då din egen.”
38 ”Jag, din tjänare, ska göra som du säger, min herre och kung”, svarade Shimi kungen. Shimi bodde sedan en lång tid i Jerusalem.
39 Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akish, Maakas son, i Gat. När Shimi fick reda på att hans slavar befann sig i Gat, 40 sadlade han sin åsna för att fara till Akish i Gat för att söka efter sina slavar. Så gick han och hämtade tillbaka sina slavar från Gat.
41 När Salomo fick höra att Shimi hade gått till Gat och nu återvänt till Jerusalem, 42 kallade han honom till sig och sa: ”Lät jag dig inte svära vid Herren och varnade jag dig inte för att, om du gick härifrån, skulle du alldeles säkert dödas? Och du svarade att du skulle göra som jag befallde. 43 Varför har du då inte hållit eden vid Herren och lytt min befallning?” 44 Kungen sa vidare till Shimi: ”Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! Herren ska nu hämnas din ondska på dig, 45 men kung Salomo ska bli välsignad och Davids tron ska bestå inför Herren för all framtid!”
46 På kungens befallning ledde sedan Benaja, Jojadas son, ut Shimi och högg ner honom och dödade honom.
Salomos grepp om kungariket blev allt fastare.
Vad man sår, det får man skörda
6 Syskon, om någon ändå visar sig begå en överträdelse, så ska ni som är andliga milt visa honom till rätta. Men gör det ödmjukt, och se till att du inte själv blir frestad. 2 Bär varandras bördor, för då uppfyller ni Kristus lag.[a] 3 Den som inbillar sig att han är något, trots att han ingenting är, lurar bara sig själv. 4 Var och en måste utvärdera sina egna handlingar, och så kan han vara stolt bara över sig själv och inte över andra. 5 Var och en får nämligen bära sin egen börda[b]. 6 Men den som blir undervisad om budskapet ska dela med sig av det goda tillsammans med den som undervisar.[c] 7 Bedra inte er själva! Det går inte att lura Gud. Det man sår får man också skörda. 8 Den som sår i den mänskliga naturen får skörda undergång därifrån. Men den som sår i Anden ska ur Anden få skörda evigt liv. 9 Låt oss inte tröttna på att göra det som är gott, för vi ska i sinom tid få skörda, bara vi inte ger upp. 10 Ta därför vara på varje tillfälle att göra gott mot andra människor, och särskilt mot dem som tror.
Avslutande förmaning
11 Se, här skriver jag egenhändigt med stora bokstäver:
12 De som på något yttre sätt vill skaffa sig själva anseende, försöker tvinga er till omskärelse bara för att slippa bli förföljda för Kristus kors. 13 Men dessa som förespråkar omskärelsen lyder inte själva lagen. De vill bara att ni ska låta omskära er, för att de ska kunna skryta över er i fysiskt avseende.
14 Men det enda jag vill skryta över är vår Herre Jesus Kristus kors. Genom det är världen korsfäst för mig och jag för världen. 15 Om man är omskuren eller ej spelar alltså ingen roll. Det som betyder något är en ny skapelse.
Slutönskan
16 Frid och barmhärtighet över dem som vill leva efter denna princip, och över Guds Israel. 17 Låt nu ingen i fortsättningen ge mig mer bekymmer, för jag bär Jesus märken på min kropp.
18 Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er ande, syskon. Amen.
Budskap om hopp
(33:1—48:35)
Hesekiels uppgift som väktare
33 Herrens ord kom till mig: 2 ”Du människa, tala till dina landsmän och säg till dem: ’Om jag låter ett svärd drabba ett land och folket där utser en man bland sig till sin väktare 3 och denne ser svärdet komma mot landet och slår larm med hornstöt och varnar folket, 4 och om någon som hör larmet inte bryr sig om det utan dödas av svärdet, så är han själv ansvarig för sin död. 5 Han hörde ju hornstöten men tog inte varning. Därför är han själv ansvarig för sin död. Om han hade lyssnat till varningen skulle han ha räddat sitt liv. 6 Men om väktaren ser svärdet komma och inte slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon då dödas av svärdet, ska denne dö i sin synd, och jag ska hålla väktaren ansvarig för hans död.’
7 Du människa, jag har utsett dig till en väktare för Israels folk. När du hör ett ord från mig ska du varna dem å mina vägnar. 8 När jag säger till den gudlöse: ’Du gudlöse, du måste dö!’ och du då inte varnar honom för hans leverne, kommer den gudlöse att dö i sin synd, men jag kommer att hålla dig ansvarig för hans död. 9 Men om du varnar den gudlöse så att han kan vända om från sitt leverne men om han ändå inte gör det, kommer han att dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.
10 Du människa, säg till Israels folk: ’Ni säger: ”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi tynar bort med dem. Hur ska vi kunna leva?” ’ 11 Säg till dem: ’Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag önskar inte den ogudaktiges död. Jag vill att den gudlöse vänder om från sitt onda leverne, så att han får leva. Vänd om, vänd om från ert onda leverne! Varför skulle ni dö, israeliter?’
12 Säg därför, du människa, till dina landsmän: ’Den rättfärdiges rättfärdighet kan inte rädda honom när han begår en överträdelse, och den gudlöses gudlöshet kommer inte att leda honom till fall, när han vänder om från sin gudlöshet. Den rättfärdige ska inte heller få leva genom sin rättfärdighet när han syndar.’ 13 Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han förtröstar på sin egen rättfärdighet och gör det onda, ska inget av hans rättfärdighet bli ihågkommet. Han ska dö för det onda han gjort. 14 Likaså: Om jag säger till den gudlöse att han måste dö, men han då vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, 15 lämnar igen panten han tagit för lån eller lämnar tillbaka det han har stulit, följer livets bud och inte gör något ont – då ska han få leva. Han ska inte dö, 16 och ingen av hans gamla synder ska dras upp inför honom. Han har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han ska få leva.
17 Ändå säger dina landsmän att Herren inte handlar rätt, medan det är de själva som inte gör det. 18 Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör det som är ont, måste han dö. 19 Om den gudlöse omvänder sig från sin ondska och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska han få leva. 20 Ändå säger ni att Herren inte handlar rätt. Men jag ska döma var och en av er, israeliter, efter hans gärningar.”
Jerusalems fall och profetia mot de kvarvarande
21 Under det tolfte året av vår landsförvisning, på femte dagen i tionde månaden[a], kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.” 22 Herrens hand hade kommit över mig på kvällen innan flyktingen kom, och han hade öppnat min mun på morgonen innan flyktingen kom, så att jag inte längre var stum utan kunde tala igen.
23 Herrens ord kom till mig: 24 ”Du människa, de som bor bland ruinerna i Israels land säger: ’Abraham var ensam, och ändå fick han äga landet. Vi är många, så visst ska landet vara givet som egendom åt oss.’ 25 Säg därför till dem: ’Så säger Herren, Herren: Ni äter kött med blodet i. Ni sätter ert hopp till avgudar och utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? 26 Ni förlitar er på era svärd. Ni gör avskyvärda ting. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet?’
27 Säg så här till dem: ’Så säger Herren, Herren: Så sant jag lever ska de som är bland ruinerna falla för svärd. De som är ute på fälten ska ätas upp av vilda djur, och de som finns i fästningar och grottor ska dö av pest. 28 Jag ska göra landet öde och obebott. Dess stolta styrka ska upphöra. Israels berg ska bli så öde att ingen vill vandra genom dem. 29 Då ska de inse att jag är Herren, när jag gör landet öde och obebott på grund av de avskyvärda handlingar som de begått.’
30 Du människa, dina landsmän pratar om dig vid husväggarna och dörrarna och säger till varandra: ’Kom, låt oss höra vad Herren har att säga!’ 31 Mitt folk kommer till dig så som folk brukar komma, och de sätter sig framför dig för att lyssna till dig, men de handlar inte enligt det de hör av dig. De talar som om de vore hängivna, men i verkligheten är de ute efter egen vinning. 32 Du har blivit för dem som en som bara sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar skickligt, för de hör vad du säger men handlar inte därefter.
33 Men när det kommer – och det kommer – då ska de inse att det är en profet som har varit hos dem.”
En högtidssång
81 För körledaren, enligt gittit. Av Asaf.
2 Jubla högt inför Gud, vår styrka!
Höj glädjerop till Jakobs Gud!
3 Stäm upp musik och slå på trummor,
spela på ljuvliga lyror och harpor!
4 Stöt i horn vid nymånadsfester
och vid fullmåne på vår högtidsdag.
5 För det är en föreskrift för Israel,
en bestämmelse av Jakobs Gud.
6 Han bestämde det till en förordning åt Josef
när han drog ut ur Egyptens land.
Jag hörde ett språk som jag inte förstod.[a]
7 ”Jag lyfte bördan från hans axlar,
och hans händer befriades från korgen.
8 Du ropade i din nöd,
och jag räddade dig.
Jag svarade från åskmolnet,
och jag prövade dig vid Merivas vatten. Séla
9 Hör mitt folk, jag vill varna dig!
Israel, om du bara ville lyssna!
10 Hos dig får inte finnas någon främmande gud,
och du får inte tillbe någon utländsk gud.
11 Jag är Herren, din Gud,
som förde dig ut ur Egypten.
Öppna din mun, och jag kommer att fylla den.
12 Men mitt folk lyssnade inte på mig.
Israel vill inte ha med mig att göra.
13 Därför lät jag dem gå sina egna hårdhjärtade vägar
och leva som de själva ville.
14 Om mitt folk ändå ville lyssna på mig,
ack, om Israel ville följa min väg!
15 Då skulle jag snabbt besegra deras fiender
och ingripa mot deras ovänner.
16 De som hatar Herren skulle tvingas krypa inför honom
och deras straff vara för evigt.[b]
17 Men mitt folk skulle jag låta äta det finaste vete
och mätta dem med honung ur klippan.”
Guds dom
82 En psalm av Asaf.
Gud står i gudaförsamlingen,
han håller dom bland gudarna.[c]
2 ”Hur länge ska ni döma orätt
och ta parti för de onda? Séla
3 Skaffa rätt åt de svaga och faderlösa,
låt de fattiga och betryckta få rätt.
4 Rädda de svaga och behövande,
befria dem ur de ondas grepp.
5 Men de fattar ingenting och vet ingenting,
de vandrar i mörker.
Jordens grundvalar vacklar.
6 Jag säger att ni är gudar[d]
och söner till den Högste,
7 men ni ska dö som människor
och falla som vilka furstar som helst.”
8 Res dig, Gud, och döm jorden,
för alla folk är din egendom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.