M’Cheyne Bible Reading Plan
David för arken till Jerusalem
(1 Krön 13:1-14; 15:25—16:3)
6 Sedan samlade David 30 000 utvalda män från Israel 2 och ledde allt sitt folk till Baala[a] i Juda för att föra tillbaka Guds ark som fått sitt namn efter härskarornas Herre, han som tronar mellan keruberna. 3 De placerade Guds ark på en nygjord vagn och förde bort den från Avinadavs hus uppe på höjden. Avinadavs söner Ussa och Achjo körde vagnen 4 och medan den fördes bort därifrån, gick Achjo framför den. 5 David och hela Israel gladde sig av hela sin kraft[b] inför Herren och spelade på alla sorters musikinstrument: lyror, harpor, tamburiner, bjällror och cymbaler.
6 Men när de kom till Nakons tröskplats, snavade oxarna och Ussa räckte ut handen och grep tag i arken. 7 Då blev Herren vred på Ussa och Gud slog ner honom för hans försyndelse och han dog där vid arken.[c] 8 Men David blev upprörd över att Herren så brutit ner Ussa och kallade platsen Peres Ussa[d], och det heter den fortfarande.
9 David greps nu av fruktan för Herren och frågade: ”Hur ska jag kunna föra Herrens ark till mig?” 10 Han ville inte ta Herrens ark till Davids stad utan ställde in den hos gatiten Oved-Edom. 11 Herrens ark blev kvar i gatiten Oved-Edoms hus i tre månader, och Herren välsignade Oved-Edom och hela hans familj.
12 Kung David fick höra hur Herren hade välsignat Oved-Edoms familj och allt han hade på grund av Guds ark. Han begav sig då till Oved-Edoms hus för att föra upp Guds ark till Davids stad under jubel. 13 För var gång de män som bar Herrens ark hade gått sex steg, offrade David en tjur och en gödkalv. 14 David som var klädd i linne-efod dansade inför Herren av hela sin kraft, 15 medan han och hela Israels folk under jubelrop och hornmusik förde hem Herrens ark.
16 När Herrens ark kom in i Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret hur kung David hoppade och dansade inför Herren och hon föraktade honom.
17 Herrens ark fördes in i tältet som David hade rest och ställdes på sin plats. Sedan offrade David brännoffer och gemenskapsoffer till Herren. 18 När David avslutat brännoffren, välsignade han folket i härskarornas Herres namn 19 och han gav alla, både män och kvinnor, ett bröd, en dadelkaka och en druvkaka. Sedan gick alla hem, var och en till sitt. 20 David återvände sedan för att välsigna sin familj. Men Mikal, Sauls dotter, kom ut och mötte honom och sa föraktfullt: ”Så värdigt Israels kung betedde sig i dag! Han blottade sig[e] för sina tjänares tjänsteflickor som vilket simpelt slödder som helst!”
21 David svarade: ”Jag dansade inför Herren som har utvalt mig i stället för din far och hans släkt och gjort mig till furste över hans folk Israel. Jag ville visa min glädje i Herren. 22 Jag kan förödmjuka mig själv ännu mer. Jag kommer ändå att bli respekterad av de tjänsteflickor du talade om!”
23 Mikal, Sauls dotter, blev barnlös till sin död.[f]
Insamlingen till de troende i Jerusalem
16 När det gäller insamlingen till de heliga, ska ni följa de instruktioner jag gav till församlingarna i Galatien[a]. 2 Dagen efter sabbaten ska var och en ta en del av det han tjänat, så mycket han har råd med, och spara det, så att man inte börjar samla ihop det först när jag har kommit. 3 När jag sedan kommer, ska jag skicka ut några lämpliga personer som ni utser och förse dem med brev, så att de kan resa till Jerusalem med gåvan. 4 Men om det är bättre att jag också reser dit, då kan vi göra sällskap.
Paulus och hans medarbetares resplaner
5 Jag planerar att resa genom Makedonien[b], och när jag har gjort det tänker jag komma till er. 6 Antagligen stannar jag hos er ett tag, kanske hela vintern, och sedan kan ni hjälpa mig med det jag behöver för min fortsatta resa, vart det nu blir. 7 Den här gången vill jag inte bara göra ett kort besök och sedan resa vidare, utan jag hoppas kunna stanna ett bra tag, om Herren tillåter det. 8 Men jag stannar i Efesos till pingst, 9 för här står en dörr öppen för mig till ett effektivt arbete just nu, även om det också finns många motståndare.
10 Om Timotheos kommer till er, se då till att han kan känna sig lugn när han är hos er. Han arbetar för Herren precis som jag gör, 11 så låt ingen se ner på honom. Hjälp honom sedan med att komma iväg i frid, så att han kan komma tillbaka till mig. Jag ser fram emot att få träffa honom, och det gör bröderna också. 12 Vad det gäller vår bror Apollos, så uppmanade jag honom resa till er tillsammans med de andra, men han ansåg inte det var rätt tid just nu. Han kommer till er senare, när han får tillfälle.
Slutliga förmaningar och hälsningar
13 Vaka över er själva, och se till att ni håller fast vid er tro. Var modiga och starka, 14 och handla alltid i kärlek.
15 Jag vill också be er om en sak, syskon. Ni vet ju att Stefanas och hans familj var de första i provinsen Achaia[c] som började tro på Kristus. De ägnar sig nu åt att tjäna de heliga. 16 Underordna er dessa människor, och även alla andra som jobbar hårt tillsammans med dem. 17 Jag är glad över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit till mig. Då behöver jag inte sakna er lika mycket. 18 De har nämligen uppmuntrat mig på alla sätt, och er också. Sådana män ska ni verkligen sätta värde på.
19 Församlingarna i provinsen Asien[d] hälsar till er. Aquila och Prisca och hela den församling som möts i deras hus hälsar hjärtligt till alla er i Herren. 20 Alla de troende här hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss.[e]
21 Här skriver jag, Paulus, min hälsning, med egen hand.
22 Om någon inte älskar Herren, ska en förbannelse komma över honom. Marana ta![f]
23 Nåd från Herren Jesus åt er alla.
24 Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus.
Avgudadyrkan fördöms
14 Några av de äldste i Israel kom till mig och satte sig framför mig. 2 Herrens ord kom till mig: 3 ”Du människa, avgudarna har fått makt över dessa män. De har ställt framför sig en synd som blir deras fall. Skulle då jag låta dem be mig om råd? 4 Tala därför till dem och säg: ’Så säger Herren, Herren: Om någon israelit låter avgudarna ta makten över honom och ställer framför sig en synd som blir hans fall, och sedan kommer till en profet, så ska jag, Herren, själv svara honom efter vad han förtjänar för sina många avgudars skull. 5 Jag ska gripa tag i israeliternas hjärtan som alla har vänt sig bort från mig för sina avgudars skull.’
6 Säg därför till israeliterna: ’Så säger Herren, Herren: Omvänd er! Vänd er bort från era avgudar, vänd er bort från alla era avskyvärdheter!
7 Om någon israelit eller någon av de främlingar som bor i Israel överger mig och låter avgudar få makten över honom och ställer framför sig en synd som blir hans fall och sedan ändå kommer till profeten för att genom honom rådfråga mig, ska jag, Herren, själv svara honom. 8 Jag ska vända mig mot den mannen och göra honom till ett varnande exempel och ett ordspråk, och jag ska utrota honom ur mitt folk. Då ska ni inse att jag är Herren.
9 Och om profeten förleds till att tala, så är det jag, Herren, som förlett den profeten.[a] Jag ska räcka ut min hand mot honom och utrota honom ur mitt folk Israel. 10 De ska båda bära sin skuld, den som frågade är lika skyldig som profeten, 11 så att Israels folk inte längre irrar bort från mig, inte längre orenar sig med alla sina överträdelser. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud, säger Herren, Herren.’ ”
12 Herrens ord kom till mig: 13 ”Du människa, om ett land syndade mot mig genom att handla trolöst, och jag räckte ut min hand mot det, stoppade dess tillgång på livsmedel och lät hungersnöd drabba det och gjorde slut på både människor och djur, 14 om då dessa tre män, Noa, Daniel[b] och Job var där, skulle de med sin rättfärdighet bara kunna rädda sig själva, säger Herren, Herren.
15 Om jag lät rovdjur invadera landet och döda befolkningen, så att det blev så öde att ingen vågade färdas genom det för djurens skull, 16 och om dessa tre män levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, Herren, inte ens kunna rädda sina egna söner och döttrar. Bara de själva skulle bli räddade, men hela landet skulle ödeläggas.
17 Eller om jag lät svärdet drabba landet och befallde det att dra genom landet, om jag utrotade både människor och djur, 18 och om dessa tre män levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, Herren, inte ens kunna rädda sina egna söner och döttrar. Bara de själva skulle bli räddade.
19 Om jag sände pest till landet och tömde ut min vrede genom ett blodbad där, för att utrota både människor och djur, 20 och om Noa, Daniel och Job levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, Herren, inte ens kunna rädda sin egen son eller dotter. Med sin rättfärdighet skulle de bara kunna rädda sig själva.
21 Så säger Herren, Herren: Värre ska det bli när jag sänder mina fyra fruktansvärda domar: svärd, hungersnöd, vilddjur och pest, för att utrota både människor och djur. 22 Några kommer dock att överleva och föras bort, både söner och döttrar. De ska komma till er, och när ni ser hur de lever och handlar, ska ni finna tröst för det onda som jag har låtit drabba Jerusalem, för allt som jag har låtit komma över det. 23 Ni ska finna tröst i att se hur de lever och handlar. Då ska ni inse att jag inte utan orsak har gjort allt vad jag har gjort där, säger Herren, Herren.”
Besvikelse och förtvivlan över en väns svek
55 För körledaren, till stränginstrument. Maskil. Av David.
2 Lyssna till min bön, Gud!
Göm dig inte när jag vädjar till dig!
3 Lyssna till mig och svara mig!
Mina tankar plågar mig,
jag har ingen ro,
4 för fienden väsnas och de gudlösa pressar mig.
De drar olycka över mig,
och i vrede anfaller de mig.
5 Mitt inre fylls av ångest,
dödsångesten griper mig.
6 Fruktan och fasa gastkramar mig.
Jag darrar och är rädd,
skräcken överväldigar mig.
7 Jag sa: ”Tänk om jag hade vingar som duvan,
så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.
8 Jag skulle flyga långt bort
till öknen och stanna där.” Séla
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan detta oväder och denna storm.
10 Herre, förvirra de gudlösa,
låt dem gräla sinsemellan,
för jag ser våld och strid i staden.
11 Dag och natt går de omkring den på dess murar.
Olycka och ofärd har förskansat sig därinne.
12 Våldet har tagit överhanden,
och förtryck och svek lämnar aldrig dess torg.
13 Om det hade varit en fiende som hånat mig,
hade jag kunnat stå ut med det.
Om det hade varit en ovän som satt sig upp mot mig,
kunde jag ha gömt mig för honom.
14 Men det var du, min jämlike,
min vän, min förtrogne.
15 Vi gick i underbar gemenskap
i folkskaran till Guds hus.
16 Låt döden utan varning ta dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
för ondskan bor i och mitt ibland dem.
17 Men jag vill ropa till Gud,
och Herren ska rädda mig.
18 Både morgon, middag och kväll suckar jag och klagar högt inför honom,
och han ska lyssna till mig.
19 Han befriar mig och ger mig frid,
när fienderna anfaller mig,
hur många mina motståndare än är.
20 Gud ska höra mig och förödmjuka dem,
han som har regerat i evigheter, séla,
dessa som aldrig ändrar sig
och som inte fruktar Gud.
21 Han gav sig på dem som levde i fred med honom,
han våldförde sig på sitt förbund.[a]
22 Hans ord var hala som smör,
men hans hjärta var fyllt av stridslust.
Hans tal var lenare än olja
och ändå ett draget svärd.
23 Lämna din börda till Herren!
Han ska ta hand om dig.
Han låter aldrig den rättfärdige vackla.
24 Men du, Gud, ska störta ner dem i fördärvets djup.
De blodtörstiga och svekfulla uppnår inte ens hälften av människans livslängd.
Men jag förtröstar på dig.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.