M’Cheyne Bible Reading Plan
Davids sång efter räddningen
(Ps 18:1-51)
22 Denna sång[a] sjöng David till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Sauls våld:
2 ”Herren är min klippa,
han är min borg, min räddare.
3 Han är min Gud, min tillflykts klippa.
Han är min sköld och min frälsnings horn[b],
mitt värn och min tillflykt,
du som räddar mig från våldet.
4 När jag ropar till Herren, han som är värd allt pris,
räddar han mig från alla mina fiender.
5 Dödens vågor omgav mig,
fördärvets strömmar sköljde över mig.
6 Dödsrikets[c] band omgav mig,
dödens snaror föll över mig.
7 I min förtvivlan vädjade jag till Herren,
ropade till min Gud,
och han hörde mig i sitt tempel.
Mitt rop nådde hans öron.
8 Då darrade jorden och bävade,
himlens grundvalar skakade.
De skälvde, för han var vred.
9 Rök vällde fram ur hans näsborrar
och eldslågor slog ut från hans mun.
Han sprutade glöd.
10 Han sänkte ner himlen
och kom ner med mörka moln under sina fötter.
11 Han red på en kerub och flög,
med vindens vingar svävade han fram.[d]
12 Han svepte in sig i mörkrets tält som omslöt honom:
vattenmassor, tjocka regnmoln.
13 I ljuset av hans närvaro
blixtrade klot av eld.
14 Herren dundrade i himlen.
Den Högste lät sin stämma höras.
15 Han sköt sina pilar och skingrade dem,
han lät blixtar ljunga och förvirrade dem.
16 Havets bäddar visade sig,
jordens grund blev synlig på Herrens tillrättavisning,
för hans vredes stormvind.
17 Från höjden sträckte han ner sin hand, grep tag i mig
och drog mig upp ur det djupa vattnet.
18 Han räddade mig från mina mäktiga fiender,
från dem som var starkare än jag.
19 De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren blev mitt stöd.
20 Han ledde mig till en rymlig plats,
han räddade mig,
för han älskar mig.
21 Eftersom jag hade handlat rättfärdigt och rent
belönade Herren mig.
22 Jag har följt Herrens vägar.
Jag har inte avfallit och vänt mig bort ifrån min Gud.
23 Jag har noga hållit hans lagar
och aldrig överträtt någon enda av dem.
24 Jag har varit fläckfri inför honom
och aktat mig för att synda.
25 Därför har Herren belönat min rättfärdighet,
min renhet inför honom.
26 Du är trogen mot den som är trogen.
Du är pålitlig för den som är pålitlig.
27 Du visar dig ren mot den rene,
men den som sviker möter du med list.
28 Du räddar det folk som är förnedrat,
men du förödmjukar de stolta.
29 Du är mitt ljus, Herre,
Herren förvandlar mitt mörker till ljus.
30 Med din hjälp kan jag anfalla en här,
med min Gud kan jag störta fram mot en mur.
31 Guds väg är fullkomlig.
Alla Herrens ord är sanna.
Han är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom.
32 Vem är Gud utom Herren?
Vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud är min starka fästning,
han hjälper mig att vandra på den rätta vägen.
34 Han gör mig säker på foten som en hind,
och ställer mig på bergen.
35 Han ger mig skicklighet i striden
och lär mig hur jag ska spänna bågen.
36 Du gav mig din frälsnings sköld,
och när du svarade mig, stärkte du mig.[e]
37 Du gav mig fotfäste,
så att jag aldrig behövde snava.
38 Jag förföljde mina fiender,
och förgjorde dem,
och jag vände inte om
förrän alla hade förintats.
39 Jag gjorde slut på dem, jag krossade dem,
så att de inte kunde resa sig.
Jag trampade ner dem fullständigt.
40 Du rustade mig med styrka till att strida.
Mina fiender föll besegrade framför mina fötter.
41 Du drev mina fiender på flykten.
Jag har utplånat dem allesammans.
42 De ropade på hjälp,
men ingen räddade dem.
De ropade på Herren,
men han svarade inte.
43 Jag krossade dem till dammkorn.
Jag trampade ner dem som smuts på gatan.
44 Du räddade mig då jag anfölls av mitt folk.
Du gjorde mig till ledare över folken,
även främlingar kom och betjänade mig.
45 Främlingar kom krypande till mig.
När jag talade till dem, lydde de.
46 Främlingars mod försvann,
och darrande kom de ut ur sina fästen.
47 Herren lever! Prisad vare han, min klippa,
upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
48 Gud låter mig hämnas mina fiender,
och lägger folken under mig.
49 Du frigör mig undan mina fiender.
Du låter dem inte få tag på mig,
utan skyddar mig från dessa våldsmän.
50 Därför vill jag prisa dig bland folken, Herre,
och sjunga till din ära!
51 Han ger stora segrar till sin[f] smorde kung.
Han är nådig mot David
och hans ättlingar för evigt.”
Paulus möter församlingsledarna i Jerusalem
2 Efter fjorton år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus tog jag också med mig. 2 Den gången reste jag dit därför att jag hade fått en uppenbarelse. Där presenterade jag i enskildhet inför församlingens ledare det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna. Jag ville ju inte ha sprungit, eller fortsätta att springa förgäves. 3 De krävde inte ens att min reskamrat Titus, som är grek, skulle omskäras.
4 Det skulle ju de falska troende ha velat, som hade lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus, för att de skulle kunna göra oss till slavar. 5 Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav, för att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6 De som ansågs vara något – vad de sedan varit bryr jag mig inte om, för i Guds ögon är alla lika – ville alltså inte lägga till något till min undervisning. 7 Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida evangeliet till de oomskurna, precis som Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna, hade ju gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Så när de som ansågs vara pelare, Jakob, Kefas och Johannes, förstod vilken nåd som hade getts mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle gå ut till hedningarna och de själva till de omskurna. 10 Det enda de bad oss om var att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag verkligen försökt göra.
Paulus gick emot Petrus i Antiochia
11 Men när Kefas kom till Antiochia gick jag emot honom helt öppet, eftersom han hade dömt sig själv. 12 Innan det kom några från Jakob brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när Jakobs följe kom drog han sig undan hedningarna av fruktan för dem som förespråkade omskärelsen. 13 De andra judarna deltog i samma hyckleri, och till och med Barnabas drogs med.
14 Men när jag såg att de handlade tvärtemot evangeliets sanning, sa jag till Kefas inför alla: ”Du är jude, men lever som hedningarna, inte som judarna. Varför vill du då tvinga hedningarna att leva som judar?[a]
15 Vi är födda judar, inte hedniska syndare.[b] 16 Vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Kristus Jesus. Därför började vi själva tro på Kristus Jesus, så att vi skulle bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar. Ingen kan ju någonsin bli rättfärdig genom laggärningar.
17 Om vi som ville bli rättfärdiga genom Kristus visades vara syndare, skulle det betyda att Kristus är tjänare för synden? Naturligtvis inte! 18 Om jag bygger upp det jag har rivit ner, då blir jag en överträdare. 19 Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har korsfästs tillsammans med Kristus. 20 Och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Så länge jag lever här i min kropp, lever jag alltså genom tron på Guds Son, han som har älskat mig och gett sitt liv för mig. 21 Jag förkastar inte Guds nåd, för om rättfärdigheten hade kunnat fås genom lagen, då hade ju inte Kristus behövt dö.”
Profetia mot Egypten
(29:1—32:32)
29 I det tionde året, på tolfte dagen i tionde månaden,[a] kom Herrens ord till mig: 2 ”Du människa, vänd dig mot farao, Egyptens kung, och profetera mot honom och mot hela Egypten. 3 Säg: ’Så säger Herren, Herren:
Jag ska ta itu med dig, farao,
kung av Egypten,
du stora odjur
som vilar i dina floder
och säger: ”Nilen är min,
jag har skapat den åt mig själv.”
4 Men jag ska sätta krokar i dina käftar
och låta fiskarna i dina floder fastna vid dina fjäll.
Jag ska dra upp dig ur dina floder med alla fiskar
som hänger fast vid dina fjäll.
5 Jag ska lämna dig i öknen,
dig och alla fiskarna från dina floder.
Du ska bli liggande på bara marken,
och ingen ska hjälpa dig upp eller ta dig därifrån.
Åt markens djur och himlens fåglar
ger jag dig som mat.
6 Alla som bor i Egypten ska förstå att jag är Herren. De är som en stav av vass för israeliterna. 7 När de griper tag i dig går du sönder och alla river sönder sina händer på dig. När de stöder sig på dig bryts du av och får deras höfter att gå ur led.
8 Därför säger Herren, Herren: Jag ska rikta ett svärd mot dig och utplåna både människor och djur. 9 Egypten ska förhärjas och bli ett öde land. Då ska de inse att jag är Herren.
Han sa ju: ”Nilen är min. Jag har själv gjort den.” 10 Därför ska jag ta itu med dig och din flod, och jag ska göra Egyptens land förhärjat och öde, från Migdol till Assuan, ända till gränsen mot Kush. 11 Ingen ska gå där, varken människa eller djur, och under fyrtio år ska ingen bosätta sig där. 12 Jag ska göra Egypten till ett öde land bland andra öde länder, och dess städer ska ligga öde bland ödelagda städer i fyrtio år. Egypterna själva ska jag skingra bland folken och sprida ut till andra länder.
13 Så säger Herren, Herren: Efter de fyrtio åren ska jag samla egypterna från de folk bland vilka de är skingrade. 14 Jag ska låta dem återvända från fångenskapen tillbaka till Patros[b] land, som de kom ifrån. Där kommer de att bli ett obetydligt kungarike, 15 det obetydligaste av alla riken. Aldrig mer ska de upphöja sig över folken. Jag ska göra dem så få att de aldrig mer kommer att härska över andra folk. 16 Israeliterna ska inte längre förlita sig på dem, utan de ska komma ihåg den synd de begick när de vände sig till Egypten. Då ska de inse att jag är Herren, Herren.’ ”
Nebukadnessars vedergällning
17 I det tjugosjunde året, på den första dagen i första månaden[c], kom Herrens ord till mig: 18 ”Du människa, den babyloniske kungen Nebukadnessar drev sin armé hårt mot Tyros. Allas huvuden slets kala och allas skuldror blev sönderskavda. Ändå fick han och hans armé inget ut av allt sitt slit vid anfallet mot Tyros. 19 Därför, säger Herren, Herren, ger jag Egyptens land åt Nebukadnessar, kungen av Babylonien. Han ska bära bort dess rikedomar, ta byte och plundra. Det ska hans armé få som lön. 20 Jag ger honom Egypten som lön för hans slit, för allt de gjort för mig, säger Herren, Herren.
21 Den dagen ska jag låta Israels folk växa i styrka, och då ska jag låta dig tala till dem. Då ska de inse att jag är Herren.”
Lovprisning till historiens Herre
78 Maskil. Av Asaf.
Mitt folk, lyssna till min undervisning!
Vänd era öron till vad jag säger!
2 Jag vill öppna min mun för liknelser,
jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 vill vi inte dölja för deras barn.
Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
hans makt och de under som han utfört.
5 Han gav förordningar till Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
att undervisa sina barn om,
6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
och att deras barn som skulle komma att födas
i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
7 Så skulle de sätta sin lit till Gud
och inte glömma hans gärningar,
utan följa hans bud.
8 De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
som inte var lojala och trogna mot Gud.
9 Efraims män, beväpnade med båge,
vände om på stridens dag.
10 De bröt förbundet med Gud
och vägrade att följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
underverk som han hade låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäder
i Egyptens land, på Soans slätter.
13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
Han lät vattnet stå som en vägg.
14 På dagen ledde han dem med ett moln
och på natten med ett eldsken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16 Strömmar lät han bryta fram från klippan,
han lät vatten flyta fram som en flod.
17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
21 Men Herren hörde dem och blev vred.
En eld tändes mot Jakob,
vreden växte fram mot Israel,
22 därför att de inte trodde på Gud
eller litade på hans räddning.
23 Han befallde att himlen skulle öppnas
och slog upp himlens dörrar,
24 han lät manna regna ner som mat,
han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
Han dödade de starkaste
och slog ner Israels unga män.
32 Trots detta fortsatte de att synda
och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.