M’Cheyne Bible Reading Plan
David räknar sina soldater
(1 Krön 21:1-17)
24 Än en gång flammade Herrens vrede upp mot Israel och han hetsade David mot folket. ”Du ska genomföra en folkräkning i Israel och Juda”, sa han.
2 Kungen sa till Joav och de andra officerarna: ”Far till Israels alla stammar och räkna allt folket, från Dan till Beer Sheva, och mönstra dem, så att jag får veta hur många de är.”
3 Men Joav svarade: ”Visserligen önskar jag att Herren ska öka vårt folk hundra gånger och att du själv ska få se det med egna ögon, min herre och kung, men varför måste vi räkna folket?” 4 Joav och de andra arméofficerarna fick dock böja sig för kungens ord och gick ut för att verkställa befallningen.[a]
5 Först gick de över Jordan och slog läger söder om staden Aroer i dalen och fortsatte sedan genom Gad mot Jaser.[b] 6 Sedan gick de till Gilead och Tatim Hodshis land och till Dan och Ijon och vidare runt mot Sidon. 7 Därefter gick de till Tyros fästning och till hivéernas och kananéernas städer och slutligen söderöver till Negev i Juda och ända till Beer Sheva. 8 De genomkorsade alltså hela landet och slutförde sin uppgift på nio månader och tjugo dagar och kom tillbaka till Jerusalem. 9 Joav rapporterade resultatet av mönstringen för kungen, 800 000 stridsdugliga, svärdbeväpnade män i Israel, och 500 000 i Juda.
David accepterar Herrens straff
10 Men efter att folkräkningen hade slutförts, började Davids samvete oroa honom och han sa till Herren: ”Jag har begått en svår synd. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.”
11 När David steg upp nästa morgon, kom Herrens ord till profeten Gad, Davids siare: 12 ”Gå och säg till David: ’Så säger Herren: Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.’ ”
13 Gad gick till David och sa till honom: ”Gör ditt val: tre[c] års hungersnöd i ditt land, tre månaders flykt undan dina fiender som förföljer dig, eller tre dagars pest i ditt land. Tänk över vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig!”
14 ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i Herrens händer, för Herrens barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.”
15 Herren sände då en pest över Israel redan samma morgon. Den varade till den utsatta tiden och 70 000 av landets invånare dog från Dan till Beer Sheva.
16 Men när ängeln räckte ut sin hand för att förgöra Jerusalem, ångrade Herren det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” Herrens ängel stod just då vid jevusén Aravnas tröskplats.
17 När David såg ängeln som dödade folket, sa han till Herren: ”Det är jag som har syndat och gjort orätt! Vad har denna min hjord gjort? Låt ditt straff drabba mig och min familj!”
David bygger ett altare
(1 Krön 21:18-27)
18 Samma dag kom Gad till David och sa till honom: ”Gå och bygg ett altare åt Herren på jevusén Aravnas tröskplats!”
19 Då gick David, som Herren hade befallt honom genom Gad. 20 När Aravna tittade ut och såg kungen och hans män komma emot honom, gick han fram och bugade sig till marken för David 21 och frågade: ”Varför har min herre och kung kommit hit till sin tjänare?” David svarade: ”För att köpa tröskplatsen av dig. Jag ska bygga ett altare där åt Herren, så att folkets plåga upphör.” 22 ”Ta den, min herre och kung, och offra som du vill”, sa Aravna. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen och oken till ved! 23 Aravna vill ge dig, kungen, alltsammans och må Herren ta emot dig nådigt!” 24 Kungen svarade Aravna: ”Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det, för jag vill inte offra ett brännoffer till Herren, min Gud, som inte kostat mig någonting.” Så köpte David tröskplatsen och boskapen och betalade femtio siklar[d] silver för dem.
25 Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Och då svarade Herren på hans bön för landet och lät pesten upphöra i Israel.
4 Jag menar att så länge arvtagaren inte är myndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, trots att han egentligen äger allt. 2 Han måste rätta sig efter vad hans förmyndare och förvaltare säger, ända fram till den tid som hans far har bestämt. 3 Så var det också för oss så länge vi var omyndiga. Vi var slavar under den här världens stadgar.[a] 4 Men när tiden var inne sände Gud sin Son. Han föddes av en kvinna och var född under lagen 5 för att köpa dem fria som står under lagen, så att vi kunde få barnens rätt. 6 Och eftersom ni är barn har Gud sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, som ropar: ”Abba[b], Fader”. 7 Du är alltså inte längre slav, utan barn. Och i egenskap av barn har du också av Gud gjorts till arvtagare.
Vänd inte tillbaka till slaveriet
8 Innan ni kände Gud var ni slavar under gudar som faktiskt inte är några gudar. 9 Hur kan ni då när ni har lärt känna Gud, eller rättare sagt, sedan Gud har lärt känna er, vilja vända tillbaka och bli slavar igen under dessa svaga och ynkliga stadgar[c]? 10 Ni iakttar olika dagar och månader och högtider och år. 11 Jag är rädd för att mitt arbete för er varit bortkastat.
12 Jag vädjar till er, syskon: bli som jag. Jag har ju blivit som ni. Ni har aldrig gjort mig något ont. 13 Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom och förkunnade evangeliet för er. 14 Men trots att min kroppsliga svaghet kunde ha varit en prövning för er, hånade ni mig inte eller stötte bort mig. Nej, ni välkomnade mig som om jag hade varit en ängel från Gud, eller till och med Kristus Jesus själv. 15 Vart har er glädje tagit vägen? Jag kan intyga att ni skulle ha rivit ut era ögon och gett dem till mig om det hade varit möjligt. 16 Men nu verkar jag ha blivit er fiende, eftersom jag säger er sanningen!
17 Dessa människor som är så hängivna för er skull handlar inte för ert bästa. De försöker bara få er bort från mig, så att ni ska bli hängivna dem istället. 18 Och visst är hängivenhet bra, bara den gäller en god sak, så var hängivna även när jag inte är hos er. 19 Mina barn, som jag än en gång med smärta måste föda fram, tills Kristus förkroppsligas i er: 20 jag önskar att jag var hos er nu, så att jag kunde ändra mitt tonfall. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till med er.
Abrahams två barn
21 Säg mig, ni som vill vara under lagen: hör ni inte vad lagen säger? 22 Det står ju att Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan.[d] 23 Hans son med slavinnan föddes enligt naturens lagar, men den fria kvinnans son föddes som ett resultat av ett löfte.
24 Men det ligger också en djupare mening i detta: De två kvinnorna representerar två förbund. Det första förbundet är från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar. 25 Hagar är berget Sinai i Arabien, en symbol för det nuvarande Jerusalem, som lever i slaveri med sina barn. 26 Men det Jerusalem som finns i himlen är fritt. Det är vår mor. 27 Det står skrivet:
”Sjung av glädje, du ofruktsamma, som aldrig fött barn!
Jubla, ropa av glädje, du som aldrig fött!
Den övergivna ska ha fler barn
än hon som har en man.”[e]
28 Ni, syskon, är löftets barn, precis som Isak. 29 Han som var född på ett naturligt sätt förföljde då den som var född i enlighet med Anden. Så är det också nu. 30 Vad säger då Skriften?
”Driv bort slavinnan och hennes son!
Slavinnans son ska inte få dela arvet
tillsammans med den fria kvinnans son.”[f]
31 Alltså, syskon, är vi inte slavinnans utan den fria kvinnans barn.
Egyptens högmod
31 I det elfte året, på första dagen i tredje månaden kom Herrens ord till mig: 2 ”Du människa, säg till farao, kungen av Egypten, och till hela hans här: ’Med vem kan man jämföra dig i din storhet?
3 Se på Assyrien[a],
en ceder på Libanon,
med vackra grenar
och en krona som gav skugga,[b]
så hög
att dess topp sköt upp bland molnen.
4 Vattnet gav den näring,
djupa källor[c] fick den att växa stor.
De lät sina flöden strömma
kring platsen där den växte,
de sände ut sina flöden
till alla markens träd.
5 Den sträckte sig högre
än alla andra träd på marken
och fick ett kraftigt grenverk och långa kvistar
på grund av den rikliga tillgången på vatten.
6 Alla himlens fåglar
byggde bo bland grenarna,
och under dem
födde markens djur sina ungar.
I dess skugga
bodde alla de stora folken.
7 Den var majestätiskt vacker,
med vidsträckta grenar,
för dess rötter sträckte sig ner
till rikliga vatten.
8 Ingen ceder i Guds trädgård
kunde mäta sig med den.
Ingen cypress hade sådana grenar
och ingen platan ett sådant lövverk.
Inget träd i Guds trädgård
kunde mäta sig med den i skönhet.
9 Jag hade gjort den så skön,
med dess rikliga lövverk,
att alla andra träd i Guds trädgård
måste avundas den.
10 Så säger Herren, Herren: Eftersom den växte så hög och sköt upp sin topp bland molnen, och eftersom den greps av högfärd för sin höjd, 11 överlämnade jag den åt en härskare över folken. Han behandlade den som dess ondska förtjänade. Jag hade förskjutit den. 12 Främlingar, de grymmaste av folk, högg ner den och lät den ligga. Dess grenar låg utspridda överallt i bergen och dalarna, de låg sönderbrutna i landets bäckar. Alla jordens folk som hade bott under dess skugga övergav den och lät den ligga. 13 Himlens fåglar har byggt sina bon i det fallna trädet och markens djur lagt sig bland grenarna. 14 Därför ska aldrig mer några träd som växer vid vatten vara högmodiga över sin höjd och skjuta upp sin topp bland molnen, inga välvattnade träd, hur höga de än blir. De är alla bestämda till att dö och måste ner i jorden, tillsammans med de människor som lagts i graven.
15 Så säger Herren, Herren: Den dag den störtade ner i dödsriket lät jag djupet klä sig i sorg för dess skull och hålla tillbaka sina flöden, och dess rikliga vatten sinade. Jag klädde Libanon i sorgdräkt, och alla dess träd vissnade. 16 Jag fick folken att darra när det föll ner i dödsriket, tillsammans med dem som gått ner i graven. Det blev till tröst för alla Edens träd djupt nere i jorden, de bästa och mest utsökta i Libanon, alla de som hade gott om vatten. 17 Också de hade tillsammans med den gått ner till dödsriket, till dem som dödats med svärd, dess allierade, som bott i dess skugga bland folken.
18 Vilket av Edens alla träd kan du jämföras med i härlighet och majestät? Likafullt ska du störtas till jorden där nere, tillsammans med Edens träd. Du ska ligga där bland de oomskurna, bland dem som dödats med svärd.
Så ska det gå för farao och hela hans här, säger Herren, Herren.’ ”
Nationell klagosång efter Jerusalems förstörelse
79 En psalm av Asaf.
Gud, främmande folk har angripit din arvedel.
De har orenat ditt heliga tempel
och lagt Jerusalem i ruiner.
2 De har gett dina tjänares döda kroppar
till mat åt himlens fåglar
och dina frommas kroppar åt vilda djur.
3 De har utgjutit deras blod som vatten överallt i Jerusalem.
Det finns ingen kvar för att begrava dem.
4 Vi föraktas av våra grannar,
vi hånas och bespottas av dem som finns runt omkring oss.
5 Herre, hur länge ska din vrede vara? För evigt?
Hur länge ska din svartsjuka brinna som eld?
6 Ös ut din vrede över de folk som inte känner dig,
över riken som inte åkallar ditt namn,
7 för de har slukat Jakob
och ödelagt hans land.
8 Lasta inte oss för våra fäders synder.
Låt oss snart få möta din barmhärtighet,
för vi är i stor nöd.
9 Hjälp oss, Gud, du vår räddare,
för ditt namns äras skull.
Befria oss och sona våra synder
för ditt namns skull.
10 Varför skulle folken få säga:
”Var är deras Gud?”
Låt det bli känt för folken inför våra ögon
hur du hämnas dina tjänares blod!
11 Låt fångarnas klagan få nå fram till dig,
skona de dödsdömdas liv med din starka arm.
12 Låt våra grannar få sjufalt igen
för att de hånat dig, Herre!
13 Då vill vi, ditt folk och får i din hjord,
prisa dig i evighet.
Från generation till generation
vill vi lovprisa dig.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.