M’Cheyne Bible Reading Plan

Absaloms uppror

Absalom konspirerar mot David

15 Så småningom skaffade sig Absalom vagn och hästar och femtio män som skulle springa framför honom. ² Han gick upp tidigt varje morgon och ställde sig vid vägen som ledde till stadsporten. När någon kom som hade en rättssak att framlägga för kungen, kallade Absalom på honom och frågade varifrån han kom och när mannen svarade att han kom från den eller den stammen i Israel, ³ brukade Absalom säga: ”Du har rätt i det här fallet. Men hos kungen finner du ingen som vill lyssna till detta. ⁴ Allt skulle bli bättre om jag fick vara domare i landet! Då kunde den som har en anklagelse mot någon komma till mig och jag skulle skipa rättvisa!”

⁵ När någon kom fram och ville buga sig för Absalom, hjälpte han i stället upp honom och hälsade honom med en kyss. ⁶ Så gjorde Absalom med alla israeliter som sökte kungen i något rättsligt ärende. På så sätt vann han hela folkets hjärta.

⁷ När fyra^[a] år hade gått, sa Absalom till kungen: ”Låt mig få fara till Hebron, så att jag kan infria ett löfte som jag gett Herren! ⁸ När jag var i Geshur i Aram, lovade jag Herren att om han förde mig tillbaka till Jerusalem, skulle jag tillbe honom.”

⁹ Kungen svarade honom: ”Gå i frid!” Och då for Absalom till Hebron. ¹⁰ Men samtidigt sände han i hemlighet bud till samtliga stammar i Israel att så snart de hörde hornsignalen, skulle de ropa: ”Absalom har blivit kung i Hebron!”

¹¹ Absalom hade också med sig 200 män från Jerusalem som han inbjudit, men dessa kände inte till hans avsikter. ¹² Under tiden som han offrade, skickade han även bud efter Achitofel, Davids rådgivare som bodde i Gilo. Sammansvärjningen blev allt starkare och Absaloms anhängare allt fler.

David flyr för Absalom

¹³ En budbärare kom till David och berättade: ”Hela Israel har förenat sig med Absalom i ett uppror mot dig!”

¹⁴ ”Vi måste omedelbart fly för det är vår enda räddning undan Absalom!” sa David till alla sina ämbetsmän i Jerusalem. ”Skynda er, annars hinner han hit och förgör oss och slår staden med svärd!” ¹⁵ ”Vi, dina tjänare, står på din sida”, svarade de. ”Gör det som du tycker är bäst!”

¹⁶ Kungen och hans familj gav sig genast iväg. De enda som han lämnade kvar var tio bihustrur som skulle sköta om palatset. ¹⁷ Så drog alltså kungen ut med sitt folk. Men de stannade vid ett hus en bit därifrån. ¹⁸ Alla hans tjänare gick förbi honom, liksom keretéerna och peletéerna och de 600 som hade kommit med honom från Gat.^[b]

¹⁹ Kungen sa till Ittaj från Gat: ”Varför går du med oss? Gå tillbaka och håll dig till kungen! Du är ju främling och har lämnat ditt eget land. ²⁰ Det var inte länge sedan du kom hit, varför skulle jag tvinga dig att redan nu vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart vi ska ta vägen? Gå tillbaka och ta med dig dina landsmän. Må nåd och trofasthet vara med dig!”

²¹ Ittaj svarade: ”Så sant Herren lever och du själv, min herre och konung, lever, jag tänker gå med dig vart du än går och vad som än händer, om det så gäller liv eller död!” ²² Då svarade David: ”Gott! Följ med oss då!” Och Ittaj och hans män och alla deras familjemedlemmar fortsatte att stå på Davids sida.

²³ Folket sörjde och klagade överallt där kungen och hans följe drog förbi. Kungen tog vägen genom Kidrondalen och allt folket vandrade ut mot öknen. ²⁴ Med i tåget var också Sadok och leviterna som bar på Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och Evjatar offrade^[c] tills alla hade kommit ut ur staden. ²⁵ Men kungen befallde Sadok att bära tillbaka arken till staden. Han sa: ”Om Herren ser välvilligt på mig kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se hans boning igen. ²⁶ Men om han förkastar mig, får han göra det han tycker blir bäst.”

²⁷ Kungen sa till prästen Sadok: ”Du är ju en profet. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Achimaas och Evjatars son Jonatan! Ta med era båda söner! ²⁸ Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får ett meddelande från dig.”

²⁹ Sadok och Evjatar bar då tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där.

³⁰ David gick nu upp på vägen som ledde till Olivberget och han grät medan han gick. Han hade täckt huvudet och gick barfota. Folket som var med honom hade också täckt sina huvuden och de grät medan de gick. ³¹ Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Achitofel stod på Absaloms sida, bad David: ”Herre, låt Achitofel ge dåraktiga råd!”

³² När de nådde toppen av Olivberget där man brukade tillbe Herren, väntade arkiten Hushaj på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet.

³³ David sa till honom: ”Om du följer med mig, kommer du bara att bli en börda för mig. ³⁴ Återvänd till staden och säg till Absalom: ’Jag är villig att bli din tjänare! Förut tjänade jag din far, men nu vill jag tjäna dig, min herre och kung!’ Då kan du hjälpa mig genom att motarbeta Achitofels råd. ³⁵ Prästerna Sadok och Evjatar är ju där i din närhet. Berätta för dem vad du hör i kungens palats! ³⁶ De har sina två söner, Sadoks son Achimaas och Evjatars son Jonatan hos sig. Sänd dem till mig för att berätta vad som händer!”

³⁷ Davids vän Hushaj återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände.

Insamlingen till de troende i Jerusalem

8 Nu vill jag berätta för er, syskon, vilken nåd Gud har gett till församlingarna i Makedonien. ² Trots att de har gått igenom många svåra prövningar och lever i yttersta fattigdom, har de varit mycket glada över att kunna ge till andra. ³ Jag kan intyga att de har gett allt de hade råd med, och mer därtill. Helt frivilligt ⁴ kom de till mig och bad mycket enträget om att få vara med och hjälpa de heliga. ⁵ Men de gav inte bara vad vi hade väntat oss. Nej, de gav först och främst sig själva åt Herren, men även åt oss, efter Guds vilja.

⁶ Därför bad vi Titus fortsätta med det han påbörjat, så att kärleksgåvan skulle kunna slutföras bland er. ⁷ Ni har ju fått allting i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och kärlek till oss^[a]. Se nu till att ni även ger uttryck för dessa nådegåvor. ⁸ Men det är ingen befallning jag ger er. Jag vill bara pröva äktheten i er kärlek genom att jämföra den med andras iver. ⁹ Ni känner ju vår Herre Jesus Kristus nåd. Han som var rik blev fattig för er skull, så att ni genom hans fattigdom kan bli rika.

¹⁰ Jag föreslår därför att ni för ert eget bästa, ni som i fjol tog initiativet och ville göra något, ¹¹ nu lika ivrigt slutför arbetet utifrån vad ni har råd med. ¹² Om någon bara är villig att ge, är han välkommen med vad han har och förutsätts inte ge något han inte har.

¹³ Det är ju inte meningen att de andra ska leva i överflöd, medan ni får det svårt. Nej, det handlar om att fördela tillgångarna rättvist. ¹⁴ Just nu är det ni som lever i överflöd och kan hjälpa andra. En annan gång är det tvärtom. På det sättet blir det rättvis fördelning, ¹⁵ som det står skrivet: ”Den som samlade mycket hade inte för mycket, och den som samlade litet hade inte för lite.”^[b]

Titus och hans reskamrater

¹⁶ Vi tackar Gud för att han har väckt samma engagemang för er i Titus hjärta. ¹⁷ Han tog inte bara emot vår uppmuntran, utan han var så ivrig att han självmant gav sig iväg till er. ¹⁸ Vi lät också en annan troende man resa med honom, en som är uppskattad av alla församlingar här för sitt arbete för evangeliet. ¹⁹ Samme man har också blivit utvald av församlingarna här att resa med oss när gåvan ska överlämnas. Det gör vi för att ära Herren själv och för att visa vår iver att hjälpa till. ²⁰ Så undviker vi all kritik för vårt sätt att handskas med denna stora gåva. ²¹ Vi strävar nämligen efter att göra det som är rätt inför Gud men också inför människor.

²² Samtidigt skickade vi också en tredje person till er, en man som på många sätt har visat oss hur hängiven han är. Och han var nu ännu ivrigare, eftersom han har ett så stort förtroende för er.

²³ Vad Titus beträffar så är han min vän och medarbetare för er. De andra två är utsända från församlingarna här, och de ärar Kristus.

Ge rikligt och av kärlek

²⁴ Omsätt nu er kärlek i praktisk handling för dessa inför församlingarna, så att de ser hur rätt vi hade när vi skröt över er.

Profetia mot det syndiga Jerusalem

22 Herrens ord kom till mig: ² ”Du människa, vill du döma, vill du döma den blodbefläckade staden? Ställ den inför alla dess avskyvärdheter! ³ Säg: ’Så säger Herren, Herren: Du stad, som utgjuter blod hos dig, till din dom, du som gör avgudar och orenar dig, ⁴ du är skyldig för det blod du har utgjutit, och du har orenat dig med avgudar som du gjort. Så har du närmat dig slutet av dina dagar och år. Jag ska därför göra dig till åtlöje inför alla folk och till hån i alla länder. ⁵ Från både när och fjärran ska man håna dig, du ökända och våldsamma stad.

⁶ Varje ledare i Israel som bor hos dig använder sin makt till att utgjuta blod. ⁷ Fäder och mödrar visar man inte respekt hos dig, invandrare förtrycks, och faderlösa och änkor behandlas illa. ⁸ Mina heliga ting föraktar du, och mina sabbater vanhelgar du. ⁹ Hos dig finns män som förtalar för att utgjuta blod. Hos dig håller man offermåltider på bergen, och hos dig bedriver man otukt. ¹⁰ Hos dig vanärar man sina fäders bädd och kränker kvinnor när de har sin menstruation. ¹¹ Man gör avskyvärda ting med sin nästas hustru och skamlig otukt med sin sonhustru, man kränker sin syster, sin fars dotter. ¹² Hos dig tar man emot mutor för att utgjuta blod, hos dig ockrar man och tar ut oskälig ränta. Du plundrar din nästa med våld, och mig har du glömt, säger Herren, Herren.

¹³ Men nu tänker jag slå ihop mina händer för den orätta vinning du har skaffat åt dig och för all blodsutgjutelse som sker hos dig. ¹⁴ Kommer du att ha mod och styrka kvar, när det är dags för mig att göra upp med dig? Jag, Herren, har talat, och jag kommer att göra som jag har sagt. ¹⁵ Jag ska sprida ut dig bland folken och skingra dig i främmande länder. Jag ska rensa bort all orenhet hos dig. ¹⁶ Du ska bli vanhelgad bland folken och inse att jag är Herren.’ ”

¹⁷ Herrens ord kom till mig: ¹⁸ ”Du människa, Israels folk har för mig blivit slagg. De är koppar, tenn, järn och bly i smältugnen. De är silverslagg. ¹⁹ Därför säger Herren, Herren: ’Eftersom ni alla är slagg ska jag samla er mitt i Jerusalem. ²⁰ Som man samlar silver, koppar, järn, bly och tenn mitt i ugnen och blåser under elden för att smälta det, så ska jag i vredesglöd samla er, lägga er där och smälta er. ²¹ Jag ska samla er och blåsa upp min vredesglöd under er, och ni ska smältas där. ²² Som silver smälts i ugnen ska ni smältas där, och ni ska inse att jag, Herren, har öst ut min vrede över er.’ ”

²³ Herrens ord kom till mig: ²⁴ ”Du människa, säg till landet: ’Du är ett land som inte renades^[a] och bevattning på vredesdagen.’ ²⁵ De profeter^[b] som finns där har sammansvurit sig och blivit som rytande, rovgiriga lejon. De förtär det levande, de lägger beslag på skatter och dyrbarheter. De gör många till änkor där. ²⁶ Dess präster har våldfört sig på min lag och vanhelgat mina heliga ting. De gör ingen skillnad mellan heligt och oheligt. De undervisar inte om skillnaden mellan rent och orent, och de iakttar inte mina sabbater. Så har jag blivit vanhelgad bland dem. ²⁷ Dess furstar är som rovgiriga vargar, de utgjuter blod och dödar för orätt vinning. ²⁸ Dess profeter vitkalkar allting åt dem med falska syner och lögnaktiga spådomar. De säger: ’Så säger Herren, Herren’, trots att Herren inte har talat. ²⁹ Folket i landet förtrycker och plundrar, de kränker de fattiga och nödlidande och ger inte förtryckta och främlingar deras rätt.

³⁰ Jag sökte bland dem efter någon som skulle kunna bygga upp muren och gå i bräschen inför mig, för att jag inte skulle behöva förgöra landet, men jag hittade ingen. ³¹ Därför öser jag ut min vrede över dem och förintar dem med min vredes eld. Vad de gjort ska jag låta komma över dem själva, säger Herren, Herren.”

Den lidandes bön

69 För körledaren, enligt Shoshannim^[a]. Av David.