M’Cheyne Bible Reading Plan

David slår ammoniterna

19 En tid härefter dog Nahas, ammoniternas kung, och hans son blev kung efter honom. ² Då sade David: "Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahas son, eftersom hans far visade mig godhet." Och David skickade sändebud för att trösta honom i sorgen efter hans far.

När Davids tjänare kom till ammoniternas land, till Hanun, för att trösta honom, ³ sade ammoniternas furstar till Hanun: "Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska och fördärva och bespeja landet som hans tjänare har kommit till dig."

⁴ Hanun grep då Davids tjänare och rakade dem och skar av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem. ⁵ Och man kom och berättade för David om männen. Han sände då några för att möta dem, ty männen var mycket förnedrade. Kungen lät säga: "Stanna i Jeriko, till dess ert skägg har vuxit ut. Kom sedan tillbaka."

⁶ Då ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och Ammons barn 1 000 talenter silver för att leja vagnar och ryttare från Aram-Naharajim, från Aram-Maaka och från Soba. ⁷ De lejde 32 000 vagnar samt hjälp av kungen i Maaka med hans folk. Dessa kom och slog läger framför Medeba. Ammoniterna kom också från sina städer för att strida.

⁸ När David hörde detta, sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. ⁹ Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden. Men de kungar som hade kommit dit gick i ställning för sig själva på fältet.

¹⁰ Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. ¹¹ Resten av hären överlämnade han åt sin bror Abisaj och de gick i ställning mot ammoniterna. ¹² Han sade: "Om arameerna blir mig för starka, skall du komma till min hjälp, och om Ammons barn blir dig för starka, skall jag hjälpa dig. ¹³ Var modig! Låt oss strida tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren må göra vad han finner vara bäst."

¹⁴ Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. ¹⁵ När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för hans bror Abisaj och begav sig in i staden. Och Joab kom till Jerusalem.

¹⁶ Då arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud efter de arameer som bodde på andra sidan floden. De ryckte ut anförda av Sofak, Hadadezers befälhavare. ¹⁷ När David fick veta detta, samlade han hela Israel och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, gick han i ställning mot dem. Då David hade ställt upp sig i slagordning mot arameerna, gav sig dessa i strid med honom. ¹⁸ Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 7 000 vagnar, liksom 40 000 man fotfolk. Befälhavaren Sofak dödade han också. ¹⁹ När Hadadezers tjänare såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med David och blev hans tjänare. Efter detta ville arameerna inte längre hjälpa ammoniterna.

Rabba belägras och erövras

20 Följande år, vid den tid då kungarna brukade dra ut i fält, tågade Joab ut med krigshären och härjade i ammoniternas land och kom till Rabba och belägrade det, medan David stannade kvar i Jerusalem. Joab intog Rabba och förstörde det. ² David tog kronan från huvudet på deras kung. Den visade sig väga en talent guld och den var prydd med dyrbara stenar, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort. ³ Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och yxor. Så gjorde David med ammoniternas alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

Strider med filisteerna

⁴ Därefter uppstod en strid med filisteerna vid Gezer. Husatiten Sibbekaj slog ner Sippaj, en av rafaeernas ättlingar. På så sätt blev de kuvade.

⁵ Ännu en gång blev det strid med filisteerna. Elhanan, Jairs son, slog då ner Lachmi, gatiten Goliats bror, som hade ett spjut med ett skaft som liknade en vävbom.

⁶ Sedan blev det återigen en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar och sex tår, tillsammans tjugofyra. Han var också en ättling till rafaeerna. ⁷ När han smädade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Simea, Davids bror.

⁸ Dessa var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.

Hälsning

1 Från Petrus, Jesu Kristi apostel, till de utvalda som lever kringspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien^[a] och Bitynien. ² Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda till att helgas genom Anden, så att ni lyder och blir bestänkta med Jesu Kristi blod. Må nåd och frid i allt rikligare mått komma er till del.

Ett levande hopp

³ Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, ⁴ till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. ⁵ Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden.

⁶ Gläd er därför, om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av olika slag. ⁷ Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron skall visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig. ⁸ Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, ⁹ då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning.

¹⁰ Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. ¹¹ De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. ¹² Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, predikade evangeliet för er. Och detta önskar änglarna att få blicka in i.

Ni skall vara heliga

¹³ Spänn därför bältet om livet^[b] och var vakna och sätt ert hopp helt och fullt till den nåd som skall komma er till del, när Jesus Kristus uppenbaras. ¹⁴ Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. ¹⁵ Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. ¹⁶ Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.^[c]

¹⁷ Om ni ropar "Fader" till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. ¹⁸ Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, ¹⁹ utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. ²⁰ Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull, ²¹ ni som genom honom tror på Gud, som uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet, så att er tro och ert hopp står till Gud.

Guds levande ord

²² Ni har renat era själar genom att lyda sanningen, så att ni älskar varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta. ²³ Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består. ²⁴ Ty

Det är detta ord som har förkunnats för er.

Jona i Nineve

3 Herrens ord kom för andra gången till Jona. Han sade: ² "Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig." ³ Då steg Jona upp och begav sig till Nineve enligt Herrens ord. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång. ⁴ Och Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: "Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt."

⁵ Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem. ⁶ När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. ⁷ Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: "Ingen människa får smaka något, inte heller något djur, vare sig av nötboskapen eller av småboskapen. De får inte föras i bet eller vattnas. ⁸ Både människor och djur skall klä sig i säcktyg. Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör. ⁹ Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås."

¹⁰ När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.

Kvinnorna som följde Jesus

8 Därefter vandrade Jesus från stad till stad och från by till by och predikade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom ² och även några kvinnor, som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena - från henne hade sju onda andar farit ut - ³ vidare Johanna som var hustru till Herodes förvaltare Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med vad de ägde.

Liknelsen om såningsmannen

⁴ Då mycket folk samlades och man begav sig ut till honom från den ena staden efter den andra, talade han till dem i en liknelse: ⁵ "En såningsman gick ut för att så sitt utsäde. Och när han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det. ⁶ En del föll på stenig mark, och när det hade kommit upp torkade det bort, eftersom det inte hade någon fuktighet. ⁷ En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp samtidigt och kvävde det. ⁸ Men en del föll i god jord och växte upp och gav hundrafaldig skörd." När han hade sagt detta, ropade han: "Hör, du som har öron att höra med!"

Liknelsens innebörd

⁹ Hans lärjungar frågade honom sedan vad denna liknelse betydde. ¹⁰ Han svarade: "Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå. ¹¹ Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord. ¹² De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta. ¹³ De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall. ¹⁴ Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt. ¹⁵ Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.

¹⁶ Ingen tänder ett ljus och gömmer det under ett kärl eller ställer det under en bänk, utan man ställer det på en ljushållare, så att de som kommer in ser ljuset. ¹⁷ Ty inget är dolt som inte skall bli uppenbarat. Och inget är gömt som inte skall bli känt och komma i dagen. ¹⁸ Ge därför akt på vad ni hör. Ty den som har skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror sig ha."

Jesu familj

¹⁹ Jesu mor och bröder kom till honom, men de kunde inte ta sig fram för folkmassans skull. ²⁰ Man sade då till honom: "Din mor och dina bröder står här utanför och vill träffa dig." ²¹ Han svarade dem: "Min mor och mina bröder är de som hör Guds ord och handlar efter det."

Jesus stillar stormen

²² En dag steg Jesus i en båt tillsammans med sina lärjungar, och han sade till dem: "Låt oss fara över till andra sidan sjön." De lade ut, ²³ och medan de seglade somnade han. Då for en stormvind ner över sjön, och båten tog in så mycket vatten att den höll på att fyllas och de kom i sjönöd. ²⁴ De gick då fram och väckte honom och sade: "Mästare, Mästare, vi går under!" Han vaknade och talade strängt till vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. ²⁵ Sedan frågade han dem: "Var är er tro?" Förskräckta och förundrade sade de till varandra: "Vem är han? Både vindarna och vattnet befaller han, och de lyder honom."

Jesus botar en besatt

²⁶ De lade sedan till vid gerasenernas område, som ligger mitt emot Galileen. ²⁷ När Jesus steg i land, kom en man från staden emot honom. Han var besatt av onda andar och hade inte på länge haft kläder på sig, och han bodde inte i något hus utan höll till bland gravarna. ²⁸ Då han fick se Jesus ropade han och föll ner inför honom och skrek: "Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig: plåga mig inte!" ²⁹ Jesus hade just befallt den orene anden att fara ut ur mannen. Länge hade anden hållit honom i sitt grepp. Man hade bundit honom med kedjor och fotbojor och bevakat honom, men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av den onde anden. ³⁰ Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Legion",^[a] eftersom många onda andar hade farit in i honom. ³¹ Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden. ³² Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och de onda andarna bad att han skulle låta dem fara in i svinen, och det tillät han. ³³ De onda andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade.

³⁴ När herdarna såg vad som hände, flydde de och berättade om det inne i staden och ute på landet. ³⁵ Och man gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen, som de onda andarna hade farit ut ur, sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Då greps de av fruktan. ³⁶ Men de som var ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit hjälpt. ³⁷ Därefter bad allt folket från gerasenernas område att Jesus skulle lämna dem, eftersom stor fruktan hade kommit över dem. Och han steg i en båt och vände tillbaka. ³⁸ Mannen som de onda andarna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom med orden: ³⁹ "Vänd tillbaka hem och berätta allt vad Gud har gjort med dig." Och han gick och ropade ut över hela staden allt vad Jesus hade gjort med honom.

Jesus uppväcker Jairus dotter

⁴⁰ När Jesus kom tillbaka, tog folket emot honom, eftersom alla väntade på honom. ⁴¹ Då kom det fram en man som hette Jairus, och han var föreståndare för synagogan. Han föll ner för Jesu fötter och bad att Jesus skulle komma hem till honom. ⁴² Han hade en enda dotter som var i tolvårsåldern, och hon låg för döden.

Jesus gick då med och folkskaran trängde sig inpå honom. ⁴³ Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och som ingen hade kunnat bota. ⁴⁴ Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid hörntofsen^[b] på hans mantel, och genast stannade blödningen. ⁴⁵ Jesus frågade: "Vem var det som rörde vid mig?" Då alla nekade, sade Petrus: "Mästare, folkmassan trycker och tränger sig inpå dig." ⁴⁶ Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig." ⁴⁷ När kvinnan såg att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom och förklarade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och hur hon genast hade blivit botad. ⁴⁸ Jesus sade till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid."

⁴⁹ Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Besvära inte Mästaren längre." ⁵⁰ Jesus hörde det och sade till honom: "Var inte rädd. Tro endast, så får hon liv igen." ⁵¹ När han kom fram till huset, lät han ingen följa med in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far och mor. ⁵² Alla grät och höll dödsklagan över henne. Men Jesus sade: "Gråt inte. Hon är inte död, hon sover." ⁵³ Då hånskrattade de åt honom, för de visste att hon var död. ⁵⁴ Men han tog flickans hand och ropade: "Flicka, stå upp!" ⁵⁵ Hennes livsande återvände, och hon reste sig genast, och han sade till dem att ge henne något att äta. ⁵⁶ Hennes föräldrar blev utom sig av häpnad. Men Jesus förbjöd dem att tala om för någon vad som hade hänt.