M’Cheyne Bible Reading Plan
Hiskia blir kung i Juda.
18 I Hoseas, Elas sons, Israels kungs, tredje regeringsår blev Hiskia, Ahas son, kung i Juda. 2 Han var tjugofem år när han blev kung, och han regerade tjugonio år[a] i Jerusalem. Hans mor hette Abi och hon var dotter till Sakarja. 3 Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans fader David hade gjort. 4 Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner Aseran. Vidare krossade han den kopparorm som Mose hade gjort. Ända till denna tid hade nämligen Israels barn tänt offereld åt den, och man kallade honom Nehustan.
5 Hiskia förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var honom lik bland alla Juda kungar efter honom, inte heller bland dem som varit före honom. 6 Han höll sig till Herren och vek inte av från honom, utan höll de bud som Herren hade givit Mose. 7 Herren var med honom, så att han hade framgång i allt han företog sig. Han avföll från kungen i Assyrien och slutade tjäna honom. 8 Han slog också filisteerna och intog deras land ända till Gaza med dess område, såväl väktartorn som befästa städer.
9 I kung Hiskias fjärde regeringsår,[b] som var Hoseas, Elas sons, Israels kungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, kungen i Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det. 10 De intog det efter tre år i Hiskias sjätte regeringsår. Under detta år, som var Hoseas, Israels kungs, nionde regeringsår blev Samaria intaget. 11 Kungen i Assyrien förde bort Israel till Assyrien och lät dem slå sig ner i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer. 12 Detta skedde därför att de inte lyssnade till Herrens, sin Guds, röst, utan bröt mot hans förbund och varken ville lyssna eller göra allt det som Herrens tjänare Mose hade befallt.
Sanherib tågar mot Jerusalem
13 I kung Hiskias fjortonde regeringsår[c] drog Sanherib, kungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem. 14 Då sände Hiskia, Juda kung, bud till Assyriens kung i Lakish och lät säga: "Jag har handlat fel. Vänd om och lämna mig i fred. Det du lägger på mig skall jag bära." Kungen av Assyrien befallde då att Juda kung skulle betala trehundra talenter silver och trettio talenter guld. 15 Hiskia betalade ut alla pengar som fanns i Herrens hus och kungshusets skattkammare. 16 Vid detta tillfälle bröt Hiskia loss den beläggning av guld som fanns på dörrarna och dörrposterna i Herrens tempel och som Hiskia, Juda kung, hade överdragit dem med, och han gav detta till kungen i Assyrien.
Rab-Sakes tal
17 Men kungen i Assyrien sände från Lakish i väg Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem. Dessa drog upp och kom till Jerusalem. När de hade dragit dit upp och kommit fram, stannade de vid Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet. 18 Och de begärde att få tala med kungen. Då gick överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och skrivaren Shebna och kanslern Joa, Asafs son, ut till dem.
19 Rab-Sake sade till dem: "Säg till Hiskia: Så säger den store kungen, kungen i Assyrien: Vad är det som gör dig så full av förtröstan? 20 Du menar kanske att det bara behövs munväder för att veta råd och få makt att föra krig. Vem förtröstar du nu på, eftersom du har satt dig upp mot mig? 21 Du förtröstar väl på den brutna rörstaven Egypten, men när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och genomborrar den. Sådan är farao, kungen i Egypten, för alla som förtröstar på honom. 22 Eller säger ni till mig: Vi förtröstar på Herren, vår Gud. Var det inte hans offerhöjder och altaren Hiskia avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: Inför detta altare skall ni tillbe här i Jerusalem? 23 Men ingå nu ett vad med min herre, kungen i Assyrien: Jag skall ge dig tvåtusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till dem. 24 Hur skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till Egypten för att få vagnar och ryttare! 25 Menar du att jag utan Herrens vilja har dragit upp till den här platsen för att fördärva den? Herren sade till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det."
26 Då sade Eljakim, Hilkias son, och Shebna och Joa till Rab-Sake: "Tala till dina tjänare på arameiska, för vi förstår det språket och tala inte till oss på judiska inför folket som står på muren." 27 Men Rab-Sake svarade dem: "Är det då till din herre och till dig som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det inte istället till de män som sitter på muren och som tillsammans med er skall tvingas äta sin egen avföring och dricka sin egen urin?"
28 Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade högt på judiska: "Hör den store kungens, den assyriske kungens, ord. 29 Så säger kungen: Låt inte Hiskia bedra er, för han kan inte rädda er ur min hand. 30 Låt inte Hiskia få er att förtrösta på Herren när han säger: Herren skall förvisso rädda oss, och denna stad skall inte ges i den assyriske kungens hand. 31 Lyssna inte på Hiskia, för kungen i Assyrien säger: Gör upp i godo med mig och kom ut till mig, så skall ni få äta var och en av sin vinstock och av sitt fikonträd och dricka var och en ur sin brunn, 32 tills jag kommer och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung. Så skall ni få leva och inte dö. Men hör inte på Hiskia. Han vill förleda er när han säger: Herren skall rädda oss. 33 Har någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt land ur den assyriske kungens hand? 34 Var är Hamats och Arpads gudar? Var är Sefarvajims, Henas och Ivas gudar? Eller har de räddat Samaria ur min hand? 35 Vilken bland andra länders alla gudar har kunnat rädda sitt land ur min hand. Skulle då Herren kunna rädda Jerusalem ur min hand?"
36 Men folket teg och svarade honom inte ett ord, ty kungen hade givit denna befallning: "Svara honom inte." 37 Överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, skrivaren Shebna och kanslern Joa, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.
Hälsning
1 Från Paulus, Kristi Jesu fånge, och från brodern Timoteus till vår älskade vän och medarbetare Filemon 2 och till vår syster Appfia, vår medkämpe Arkippus och till församlingen i ditt hus. 3 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Paulus tack till Gud för Filemon
4 Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, 5 eftersom jag hör om din kärlek och din tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla heliga. 6 Min bön är att din gemenskap med oss i tron skall visa sig verksam och ge en klar insikt om allt gott som vi äger tillsammans i Kristus. 7 Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heliga har blivit styrkta i sina hjärtan tack vare dig, min broder.
Paulus vädjan för Onesimus
8 Även om jag därför med stor frimodighet i Kristus kunde befalla dig vad du bör göra, 9 vädjar jag hellre för kärlekens skull - jag Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge. 10 Jag vädjar till dig för mitt barn, som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus,[a] 11 som förr inte var till någon nytta för dig men nu är till nytta både för dig och mig. 12 Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta. 13 Egentligen ville jag behålla honom hos mig, så att han kunde vara mig till hjälp i ditt ställe, när jag nu sitter i fängelse för evangeliets skull. 14 Men utan ditt samtycke har jag inte velat göra något, för att det goda som du gör inte skall ske av tvång utan av fri vilja. 15 Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid, 16 inte längre som en slav utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig, hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren.
17 Om du alltså anser mig vara din förtrogne vän, så ta emot honom som du skulle ta emot mig. 18 Har han gjort dig någon orätt eller är han skyldig dig något, så för upp det på min räkning - 19 jag, Paulus, skriver med egen hand: jag skall betala. Jag skulle också kunna säga: för upp det på din räkning, eftersom du är skyldig mig dig själv.[b] 20 Ja, broder, låt mig få 'nytta' av dig i Herren. Låt mitt hjärta få ro, i Kristus.
Slutönskan
21 Jag skriver till dig, övertygad om att du kommer att lyda mig. Jag vet att du skall göra ännu mer än jag ber om. 22 Ordna dessutom ett gästrum åt mig. Jag hoppas att ni genom era böner skall få mig tillbaka. 23 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig, 24 liksom Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina medarbetare. 25 Herren Jesu Kristi nåd vare med er ande.
Guds hjärtelag mot det upproriska Israel
11 När Israel var ung fick jag honom kär,
och ut ur Egypten kallade jag min son.
2 Men ju mer de har blivit kallade,
desto mer har de dragit sig undan.
Åt baalerna offrar de
och åt de uthuggna bilderna tänder de rökelse.
3 Ändå var det jag som lärde Efraim att gå
och som tog dem upp i mina armar.
Men de förstod inte att jag ville hela dem.
4 Med lena band drog jag dem,
med kärlekens band,
jag var för dem lik en
som lättar oket över deras nackar,
jag böjde mig ner till dem och gav dem mat.
5 De skall inte få vända tillbaka till Egyptens land
utan Assur skall bli deras kung,
eftersom de vägrade att omvända sig.
6 Svärdet skall rasa i deras städer
och förstöra deras bommar
och frossa omkring sig för deras onda planers skull.
7 Mitt folk är benäget till otrohet mot mig,
och hur mycket man än kallar dem till den som är därovan,
upphöjer ändå ingen honom.
8 Hur skall jag kunna överge dig, Efraim?
Skall jag lämna dig, Israel?
Hur skall jag kunna göra med dig som med Adma
och låta det gå dig som Sebojim?
Mitt hjärta vänder sig i mig,
all min barmhärtighet vaknar.
9 Jag vill inte låta dig känna min brinnande vrede,
jag vill inte på nytt ödelägga Efraim.
Ty jag är Gud
och inte en människa,
helig är jag ibland er,
och med vrede vill jag ej komma.
10 Herren skall de följa,
och han skall ryta som ett lejon,
ja, han skall ryta
och barnen skall med bävan samlas västerifrån.
11 Likt fåglar skall de med bävan komma från Egypten
och som duvor från Assurs land.
Och jag skall låta dem bo i sina hus, säger Herren.
Israels synd
12 Efraim har omgett mig med lögn,
Israels hus med svek.
Juda är ännu trolös mot Gud,
mot den Allraheligaste, den Trofaste.
Psalm 132
Davids löfte och Herrens löfte
1 En vallfartssång.
Tänk, Herre, på David,
på allt han fick utstå,
2 han som svor Herren en ed
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:
3 "Jag skall inte gå in i min hydda
och inte lägga mig på min bädd,
4 jag skall inte unna mina ögon sömn
eller mina ögonlock slummer,
5 förrän jag har funnit en plats åt Herren,
en boning åt den Starke i Jakob."
6 Vi hörde det i Efrata,
vi fick veta det i skogsbygden.
7 Låt oss gå in i hans boning
och tillbe vid hans fotapall.
8 Stå upp, Herre, och kom till din viloplats,
du och din makts ark.
9 Dina präster skall vara klädda i rättfärdighet,
och dina fromma skall jubla.
10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
"Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd som jag skall lära dem,
då skall också deras barn
få sitta på din tron till evig tid."
13 Ty Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning.
14 "Detta är min viloplats till evig tid.
Här skall jag bo, och hit längtar jag.
15 Sions förråd skall jag rikligt välsigna,
de fattiga skall jag mätta med bröd.
16 Prästerna skall jag klä i frälsning,
och de fromma skall jubla högt.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa."
Psalm 133
Brödragemenskapens välsignelse
1 En vallfartssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor endräktigt tillsammans.
2 Det är som när den dyrbara oljan på huvudet
rinner ner i skägget, i Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
Ty där ger Herren befallning om välsignelse,
om liv till evig tid.
Psalm 134
Uppmaning att lova Herren
1 En vallfartssång.
Lova Herren,
alla ni Herrens tjänare,
ni som står i Herrens hus om natten.
2 Lyft era händer mot helgedomen
och lova Herren!
3 Må Herren välsigna dig från Sion,
han som har gjort himmel och jord.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln