M’Cheyne Bible Reading Plan
Bröderna sluter fred
33 När Jakob såg Esau komma på avstånd med sina 400 män
2 ställde han upp sin familj på led, de två bihustrurna och deras barn först, sedan Lea och hennes barn och Rakel och Josef sist.
3 Sedan gick Jakob i förväg, och när han närmade sig brodern bugade han sig djupt inför honom sju gånger.
4 Då sprang Esau fram för att möta honom och omfamnade honom och kysste honom, och de grät båda.
5 Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: Vilka är dessa människor som du har med dig? Det är mina barn, svarade Jakob.
6 Då kom bihustrurna fram med sina barn och bugade sig djupt inför Esau.
7 Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig för honom.
8 Och vem tillhör alla dessa hjordar, som jag mötte när jag kom? frågade Esau.Jakob svarade: Det är min gåva till dig för att du ska bli vänligt stämd!
9 Käre bror, jag har tillräckligt, skrattade Esau. Behåll du vad du har.
10 Nej, var snäll och ta emot gåvorna svarade Jakob, för vilken lättnad är det inte att se ditt vänliga leende! Jag var lika rädd för att möta dig, som om jag skulle närmat mig Gud!
11 Ta därför emot mina gåvor, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt. Jakob stod alltså på sig och slutligen accepterade Esau gåvorna.
12 Låt oss gå nu, sa Esau. Jag och mina män tänker följa dig och visa vägen.
13 Men Jakob svarade: Som du kan se är några av barnen små, och hjordarna har sina ungar, och om de drivs alltför hårt kommer de att dö.
14 Gå du före oss, så kommer vi efter i vår egen takt. Vi ses i Seir.
15 Esau sa: Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män, som kan hjälpa dig och vara dina vägvisare.Nej, sa Jakob. Vi klarar oss bra själva. Gör som jag föreslår.
16 Esau startade alltså återresan till Seir samma dag,
17 men Jakob och hans familj fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett läger med inhägnader för hjordarna och boskapen. (Det är därför som platsen kallas Suckot, som betyder hyddor.)
18 Sedan kom de välbehållna fram till Sikem i Kanaan och slog läger utanför staden.
19 Av Hamor, Sikems fars familj, köpte han det land som han slagit läger på för hundra silverpengar.
20 Där reste han ett altare och kallade det för El-Elohe-Israel, som betyder Israels Guds altare.
Liknelsen om lantbrukaren som sådde säd
4 Återigen samlades en stor folkskara runt Jesus när han undervisade nere vid sjön. Han steg därför i en båt och satte sig ner och talade därifrån till människorna på stranden.
2 Han undervisade dem som vanligt och med hjälp av exempel förklarade han för människorna vad Gud ville säga dem:
3 Lyssna! En lantbrukare bestämde sig för att så. När han sådde
4 föll några av sädeskornen vid vägkanten, och fåglarna kom och åt upp dem.
5-6 Några korn föll där marken var stenig och där det fanns alltför lite jord. Säden växte snabbt upp, men snart vissnade den i den heta solen och dog. Rötterna fick nämligen inte någon näring i den grunda jorden.
7 Andra korn föll bland törnbuskarna som kvävde och hindrade säden från att växa upp och ge fullmogna ax.
8 Men några korn föll i god jord och gav igen trettio gånger så mycket som såtts, och en del sextio eller hundra gånger så mycket.
9 Hör noga på vad jag säger er!
Jesus förklarar liknelsen om sådden
10 När han senare var ensam med de tolv lärjungarna och med dem som följde honom frågade de: Vad betyder det som du berättade?
11-12 Han svarade: Ni har fått veta hemligheten om Guds rike, men för dem som lever utanför riket berättas den med hjälp av bilder. Det är som profeten Jesaja säger: 'Fastän de både ser och hör, förstår de ingenting och de vänder inte heller om till Gud och får sina synder förlåtna.'
13 Men om ni inte förstår den här berättelsen om sädeskornen, hur ska ni då kunna begripa allt annat jag tänker berätta?
14 Den som ger Guds ord vidare är som lantbrukaren som sådde sin säd.
15 Med den hårda vägkanten där några sädeskorn föll menas de hårdhjärtade människor som hör Guds ord, men där djävulen genast kommer och försöker få dem att glömma det.
16 Den steniga marken är exempel på människor som lätt blir entusiastiska och genast tar emot Guds ord.
17 Men de tillåter inte Ordet att tränga in i sina liv. När de för sin tros skull möter problem och svårigheter eller blir förföljda ger de upp.
18 Marken, som är täckt med törnbuskar, är lik människor som lyssnar till Guds budskap och tar emot det,
19 men som genast låter vardagliga bekymmer, nöjen och begär efter allt förkväva det, så att de inte bär någon frukt.
20 Men den goda jorden, den finns hos sådana människor som lyssnar till Guds ord och tar det till sig så att det bär frukt i deras liv, trettio, sextio och till och med hundra gånger mer än vad som såddes i deras hjärtan.
21 Sedan frågade han dem: När någon tänder en lampa, så ställer han väl inte en låda över den eller sätter den under sängen. Tvärtom! En lampa ställer man så att den kan lysa och vara till nytta.
22 Allt som nu är gömt kommer en dag att dras fram i ljuset, och det som fortfarande är hemligt ska var och en förstå.
23 Tänk noga över det jag säger er och
24 se till att de ord ni får höra leder till handling. Ju mer ni gör det, desto mer kommer ni att förstå vad jag säger till er.
25 För den som har han ska få ännu mer. Den som alltså förstår mycket av det jag säger, han ska en gång förstå allt, men den som förstår lite, han kommer till slut inte att förstå någonting av det jag säger.
Liknelsen om sådden som växer
26 Här följer en annan berättelse som förklarar Guds rike:En lantbrukare sådde säd på sin åker
27 och gick sedan därifrån. Allteftersom dagarna gick började säden gro, och den växte utan hans hjälp.
28 Jorden fick säden att gro, först trängde stråna fram, sedan formades axen och till slut mognade vetet.
29 Då kom lantbrukaren med sin lie och skördade det.
Liknelsen om senapsfröet
30 Sedan frågade Jesus: Hur ska jag beskriva Guds rike? Vilken bild ska jag använda för att visa er det?
31-32 Jo, det är som ett litet senapsfrö. Fastän senapsfröet är det minsta av alla frön, så växer det när det kommer i jorden och blir större än alla andra växter med långa grenar där fåglarna kan bygga bon och få skydd.
33 Jesus använde sig mycket ofta av bilder, så att folket bättre skulle förstå när han undervisade dem.
34 Det gjorde han alltid då han talade offentligt till dem, men när han senare var ensam med lärjungarna förklarade han innebörden i dessa bilder för dem.
Jesus visar att han är herre över vinden
35 När kvällen kom sa Jesus till lärjungarna: Kom, vi far över till andra sidan av sjön.
36 Då lämnade de folket och steg i båten där han redan satt. När de så lade ut följde några andra båtar med.
37 Men snart blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den nästan blev full med vatten och började sjunka.
38 Jesus låg och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. De väckte honom och ropade förtvivlade: Märker du inte att vi håller på att drunkna?
39 Då reste han sig upp och befallde vinden och sjön att vara stilla. Då lade sig sjön, och det blev alldeles lugnt.
40 Sedan frågade han lärjungarna: Varför blev ni så rädda? Tror ni fortfarande inte på mig?
41 Förskräckta viskade de till varandra: Vem är han? Både vinden och sjön lyder honom.
Judarna triumferar
1-2 Den trettonde dagen i tolfte månaden var den dag då de båda lagarna från kungen skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att krossa dem, men nu visade det sig att bli tvärtom. Judarna samlades i de olika städerna i alla provinserna för att försvara sig mot dem som tänkte gå till anfall. Men det var ingen som försökte ge sig i strid med dem. Man hade fått stor respekt för dem,
3 och de ledande männen i provinserna, tjänstemännen och landshövdingarna, hade ställt sig på judarnas sida.
4 Mordokai hade nämligen fått mycket stort inflytande, och hans namn var känt över hela riket.
5 Men judarna tog tillfället i akt den dagen och dödade alla sina fiender.
6 I Susan dödades femhundra.
7-10 De avrättade också tio söner till Haman, Hammedatas son, han som hade varit judarnas fiende. De hette Parsandata, Dalefon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata. Men judarna plundrade inte sina fiender och tog deras egendom.
11 När kungen samma dag blev informerad om antalet män som dödats i Susan,
12 sände han bud efter drottning Ester. Judarna har dödat 500 män bara här i Susan, utbrast han. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan ha hänt i landet i övrigt? Om det är något mer du önskar av mig, så låt mig få veta det!
13 Då svarade Ester: Om det behagar Ers Majestät, så låt judarna här i Susan få fortsätta i morgon också på samma sätt som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda i galgen.
14 Kungen gick med på hennes begäran, och den blev kungjord i Susan, och kropparna efter Hamans söner hängdes upp.
15 Judarna i Susan samlades även följande dag och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller den här gången några tillhörigheter från dem de dödat.
Purimhögtiden instiftas
16 Judarna i de olika provinserna gick till angrepp mot sina fiender och dödade 75.000 av dem, men de lade inte beslag på deras tillhörigheter.
17 Allt detta skedde den trettonde dagen i månaden Adar. Nästa dag vilade de och firade segern.
18 Men judarna i Susan fortsatte också den dagen med angreppen på sina fiender, och först dagen därefter firade de sin seger.
19 Därför har det blivit så, att de judar som bor i landsorten firar den fjortonde dagen i Adar som en helgdag och ger varandra gåvor.
20 Mordokai skrev ner allt som hände och meddelade det till alla judar i riket.
21-22 Han uppmanade dem att fira dessa dagar som helgdagar i glädje och tacksamhet och att ge varandra gåvor. De skulle minnas att de blivit räddade från sina fiender och att deras bedrövelse förvandlades till glädje och deras sorg till högtid.
23 Judarna antog Mordokais förslag och började fira denna årliga högtid
24-25 som en påminnelse om att Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att döda dem på en dag som bestämts med ett tärningskast. Högtiden skulle dessutom vara en påminnelse om hur allt detta kommit till kungens kännedom, och hur han utfärdat en kungörelse som fick helt motsatt effekt mot vad Haman väntat sig och om hur Haman och hans söner blivit upphängda i galgen.
26 Högtiden kallas Purim på grund av att det persiska ordet 'pur' betyder 'lott' eller 'tärning'.
27 Alla judar i hela området gick med på att införa denna sed och låta den leva vidare bland alla sina efterkommande och alla som blev judar. De förklarade att de aldrig skulle försumma att fira dessa två dagar på den bestämda tiden varje år.
28 Det skulle vara en årlig högtid, som från generation till generation skulle firas av varje familj på landsbygden och i alla städer över hela riket, så att minnet av vad som hänt aldrig skulle förblekna hos det judiska folket.
29-31 Under tiden hade drottning Ester, Abihails dotter, som var adopterad av juden Mordokai, skrivit ett brev där hon förklarade sig stå helt bakom Mordokais förslag om firandet av den årliga purimfesten. Dessutom sändes brev för att uppmuntra och glädja alla judar i de 127 provinserna, och i breven stadgades att purimfesten skulle firas på de bestämda dagarna varje år efter en befallning av juden Mordokai och drottning Ester. Detta stämde helt överens med vad judarna själva beslutat angående denna sed med fasta och bön,
32 men genom drottning Esters befallning blev detta nu gällande som lag och skrevs ner i krönikan.
Mordokai hedras och får stor makt
10 Kung Ahasveros tog ut skatt, inte bara från fastlandet utan också från öarna ute i havet.
2 Alla hans storverk, och den makt och ära han gav Mordokai, finns omtalade i 'De mediska och persiska kungarnas krönika'.
3 Juden Mordokai hade den största makten i landet näst efter kung Ahasveros själv, och han var mycket högt aktad och älskad bland sina landsmän, därför att han alltid tänkte på folkets bästa och alltid var beredd att hjälpa dem.
Abrahams föredöme
1-2 Abraham var mänskligt sett den judiska nationens grundare. Vad var hans erfarenhet av att bli frälst genom tro? Var det på grund av hans goda gärningar som Gud tog emot honom? Om det var så, då hade han haft något att skryta med. Men från Guds sida sett hade Abraham inte alls någon anledning att berömma sig själv.
3 För Skriften säger oss att Abraham trodde på Gud, och det var därför som Gud förlät honom hans synder och förklarade honom rättfärdig.
4-5 Men förtjänade han inte rätten till himlen genom alla de goda gärningar han gjorde? Nej, frälsningen är en gåva. Om man kan förtjäna den genom att vara god så är den inte gratis. Den ges inte som ersättning för något vi uträttar. För Gud förklarar en syndare oskyldig bara genom hans tro på Kristus, som räddar honom från Guds vrede.
6 Kung David beskrev en människas befriande och oförtjänta glädje när hon förklaras icke skyldig av Gud genom att säga:
7 Vilken lycka för dem som fått sin skuld förlåten! Vilken glädje när synderna plånas ut.
8 Vilken befrielse det blir för dem som har bekänt sina synder.
9 Nu är frågan den: Ges denna välsignelse bara till dem som tror på Kristus och samtidigt håller de judiska lagarna? Eller ges den till dem som inte följer de judiska reglerna, utan bara tror på Kristus? Vad hände med Abraham? Vi säger att han tog emot dessa välsignelser genom sin tro. Var det enbart genom tron? Eller på grund av att han också höll de judiska lagarna?
10 För att kunna svara på den frågan måste man först svara på den här: När gav Gud sin välsignelse åt Abraham? Det var innan han blev jude - innan han genomgick den judiska ceremoni, som kallas omskärelse.
11 Det var inte förrän senare, efter det att Gud hade lovat att välsigna honom på grund av tron, som han omskars. Omskärelseceremonin var ett tecken på att Abraham redan hade tro och att Gud hade tagit emot honom innan ceremonin ägde rum - och förklarat honom rättfärdig och god i sina ögon. Därför är Abraham den andlige fadern för alla som tror utan att också lyda de judiska lagarna.
12 Och Abraham är också den andlige fadern för alla som är omskurna. De kan genom hans exempel se att det inte är ceremonin som räddar dem, för Abraham blev godkänd av Gud enbart för sin tro, och det innan han blev omskuren.
13 Det är därför klart att Guds löfte att ge hela jorden åt Abraham och hans ättlingar inte var en följd av att Abraham rättade sig efter Guds lagar, utan av att han litade på att Gud skulle hålla sitt löfte.
14 Om man fortfarande påstår att Guds välsignelse går till dem som är tillräckligt goda, säger man alltså att Guds löften till dem som har tro är meningslösa och att det är dåraktigt att tro.
15 Men detta är sanningen: när vi försöker skaffa oss Guds välsignelse och godkännande genom att hålla hans lagar, så drabbas vi till slut alltid av hans vrede, för vi kommer att misslyckas med att hålla dem. Det enda som kan rädda oss från att vara lagbrytare är att inte ha några lagar att bryta!
16 Därför ges Guds välsignelser till oss helt gratis när vi tror. Och vi kan vara säkra på att få dem vare sig vi följer judiska seder eller inte, bara vi har samma tro som Abraham, för Abraham är ju allas vår far.
17 Det är det som menas i Skrifterna när det står att Gud gjorde Abraham till far åt många folk. I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande igen och som talar om kommande händelser med samma säkerhet som om de redan hade ägt rum.
18 När Gud talade om för Abraham att han skulle ge honom en son och att han skulle bli far till många folk, trodde Abraham därför på Gud, trots att ett sådant löfte inte såg ut att kunna infrias.
19 Och därför att hans tro var stark, så oroade han sig inte över det faktum att han vid hundra års ålder var alltför gammal att bli far, och att Sara, hans fru som var nittio år gammal, inte längre kunde föda barn.
20 Men Abraham tvivlade aldrig. I stället växte sig hans tro allt starkare, och han tackade Gud för gåvan redan innan han hade fått den.
21 Han var helt övertygad om att Gud skulle hålla vad han hade lovat.
22 Och på grund av Abrahams tro, förlät Gud honom hans synder och förklarade honom icke skyldig.
23 Detta frikännande uttalades inte bara för Abrahams skull.
24 Det gäller också oss. Gud kommer att ta emot oss på samma sätt som han tog emot Abraham - genom att vi tror på Guds löften, den Gud som lät Jesus, vår Herre, stå upp från de döda.
25 Han dog för våra synder och uppstod till livet för att föra oss in i ett rätt förhållande till Gud.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®