Old/New Testament

² Hur länge skall du tala så?
    Orden från din mun är som en väldig storm.
³ Kan Gud kränka rättvisan,
    kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
⁴ Om dina barn har syndat mot honom,
då ger han dem i deras synders våld.
⁵ Men om du söker Gud
    och ber den Allsmäktige om förbarmande,
⁶ om du är ren och rättsinnig,
    då skall han vaka över dig
och göra din rättfärdighets boning trygg.
⁷ Om än din början är ringa,
    skall du till sist bli mycket stor.
⁸ Fråga gångna släktled
    och ta vara på fädernas erfarenhet.
⁹ Ty vi själva är från i går och vet inget,
en skugga är våra dagar på jorden.
¹⁰ Men de skall undervisa och berätta för dig
och delge ord från sina hjärtan.
¹¹ Kan papyrus växa där marken inte är sank,
skjuter vassen upp där det inte finns vatten?
¹² Medan den står grön och oskuren
vissnar den före allt annat gräs.
¹³ Så går det alla som glömmer Gud.
Den gudlöses hopp kan inte bestå,
¹⁴ ty hans tillförsikt är bräcklig
    och hans förtröstan som spindelns nät.
¹⁵ Han förlitar sig på sitt hus, men det håller inte,
han klamrar sig fast vid det, men det kommer inte att bestå.
¹⁶ Han frodas i solens sken,
    hans skott sträcker sig ut över trädgården.
¹⁷ Hans rötter slingrar sig kring stenröset,
ett hus av sten har han i sikte.
¹⁸ När han rycks bort från sin plats,
    förnekar den honom: "Jag har aldrig sett dig."
¹⁹ Ja, detta är den glädje han får av sin färd,
och ur mullen växer andra upp.

²⁰ Gud förkastar inte den oskyldige,
    inte heller håller han de onda vid handen.
²¹ Vänta till dess han fyller din mun med skratt
och dina läppar med jubel.
²² De som hatar dig skall kläs i skam,
och de ogudaktigas tält skall inte mer finnas till.

² Jag vet mycket väl att det är så.
    Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud?
³ Om hon vill gå till rätta med honom,
kan hon inte ge svar på en sak bland tusen.
⁴ Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig,
vem har trotsat honom och ändå undkommit?
⁵ Han som flyttar berg utan att någon vet det,
och omstörtar dem i sin vrede,
⁶ han som får jorden att vackla från sin plats
och dess pelare att bäva,
⁷ han som befaller solen att inte gå upp
och förseglar stjärnorna,
⁸ han som ensam spänner ut himlarna
och skrider fram över havets rygg,
⁹ han som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna
och söderns stjärnbilder,
¹⁰ han som gör stora och outgrundliga ting,
under som ingen kan räkna.
¹¹ Se, han går förbi mig utan att jag ser honom,
han drar vidare utan att jag märker det.
¹² Han griper sitt rov, vem kan hindra honom?
Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
¹³ Gud håller ej tillbaka sin vrede.
    För honom måste Rahabs^[a] följe böja sig.

¹⁴ Hur skulle jag kunna svara honom,
välja ut ord inför honom?
¹⁵ Om jag än har rätt kan jag inte svara,
endast be min domare om nåd.
¹⁶ Om jag ropar och han svarar,
    så tror jag inte att han lyssnar till min röst.
¹⁷ Ty med storm straffar han mig
    och slår mig med sår på sår utan orsak.
¹⁸ Han låter mig inte hämta andan,
    utan mättar mig med bedrövelser.
¹⁹ Gäller det styrka?
    Se, han är stark!
Gäller det vad som är rätt?
    Vem vill ställa mig till svars?
²⁰ Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig,
om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk.

²¹ Jag är oskyldig!
    Jag vill inte veta av mig själv,
jag är trött på att leva.
²² Det går på ett ut, därför säger jag:
    Både den oskyldige och den skyldige förgör han.
²³ Om en plåga bringar plötslig död,
    föraktar han de oskyldigas förtvivlan.
²⁴ Jorden är given i de ogudaktigas hand.
Han binder för ögonen på dess domare,
om det inte är han, vem är det då?

²⁵ Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare,
de flyr bort utan att ha sett någon glädje.
²⁶ De far förbi som vassbåtar,
    lik en örn som störtar ner mot sitt byte.
²⁷ Om jag än säger: Jag skall glömma mitt bekymmer,
låta sorgen fara och vara glad,
²⁸ så bävar jag dock för alla mina kval,
ty jag vet att du inte skall döma mig fri.
²⁹ Jag står där som skyldig,
    varför tröttar jag ut mig i onödan?
³⁰ Om jag än tvättar mig med snö
    och renar mina händer med lut,
³¹ skall du ändå sänka mig ner i pölen
och mina kläder skall avsky mig.

³² Ty han är ej en människa som jag,
    så att jag kan svara honom:
"Vi går tillsammans till rätten."
³³ Det finns ingen som kan döma mellan oss
och lägga sin hand på oss båda.
³⁴ Må han ta bort sitt ris från mig,
    så att skräcken för honom inte förfärar mig.
³⁵ Då skall jag tala utan att frukta för honom.
Men så har jag det inte.

⁸ Dina händer har format mig och gjort varje del av mig,
och ändå vill du fördärva mig!
⁹ Tänk på hur du formade mig som lera,
och nu låter du mig bli stoft igen!
¹⁰ Du hällde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som ost.
¹¹ Du klädde mig med hud och kött
    och vävde mig samman av ben och senor.
¹² Liv och nåd gav du mig,
    din omsorg bevarade min ande.

¹³ Men detta gömde du i ditt hjärta
    - jag vet att du tänkte så -
¹⁴ att om jag syndade, skulle du vakta på mig
och inte lämna min missgärning ostraffad.
¹⁵ Ve mig, om jag är skyldig!
    Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.
¹⁶ Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon
och åter utföra din makts under på mig.
¹⁷ Nya vittnen mot mig skulle du föra fram
och alltmer låta mig känna din vrede.
Du skulle sända här efter här mot mig.
¹⁸ Varför tog du mig ut ur moderlivet?
Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,
¹⁹ om jag ändå aldrig hade varit till,
    utan förts från moderlivet till graven!
²⁰ Min tid är kort,
    låt mig vara, lämna mig i fred,
så att jag får en stunds glädje,
²¹ innan jag går bort för att aldrig komma åter,
till mörkrets och dödsskuggans land,
²² till ett land med dunkel som djupaste natt,
till dödsskugga och förvirring,
    där ljuset är som djupaste natt.

Liksom ett får som förs bort till att slaktas,
och liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
öppnade han inte sin mun.^[e]
33 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv togs bort från jorden.