Old/New Testament
Jobs första tal: Han förbannar sin födelsedag
3 Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2 Han sade:
3 Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt som sade: "En pojke är avlad."
4 Må den dagen vändas i mörker,
må Gud i höjden inte fråga efter den
och inget dagsljus lysa över den.
5 Må mörkret och dödsskuggan återkräva den
och molnen sänka sig ner över den.
Må mörker förskräcka den under dagen.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker.
Den må ej fröjdas bland årets dagar
eller finna rum inom månadernas krets.
7 Ja, den natten må bli ofruktsam,
jubel må ej höras under den.
8 Må de som besvärjer dagar förbanna den,
de som förmår mana fram
Leviatan.[a]
9 Må dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr,
må den förgäves vänta efter ljus,
må den aldrig få se morgonrodnadens strålar.
10 Ty den stängde ej dörrarna till min moders liv
och lät ej olyckan förbli dold för mina ögon.
11 Varför fick jag inte dö vid födelsen,
förgås när jag kom ut ur min moders liv?
12 Varför fanns knän som tog emot mig,
varför bröst där jag fick di?
13 Jag hade då legat i ro,
jag hade då sovit och vilat
14 tillsammans med kungar och rådsherrar på jorden,
som byggde åt sig palatslika gravar,
15 eller med furstar som ägde guld
och fyllde sina hus med silver.
16 Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster,
som ett barn som aldrig såg ljuset?
17 Där rasar inte de ogudaktiga längre,
där vilar de som uttömt sin kraft.
18 Där har alla fångar fått ro,
de hör ej någon slavdrivares röst.
19 Små och stora är där lika,
och slaven är fri från sin herre.
20 Varför ges ljus åt den olycklige
och liv åt plågade själar,
21 som längtar efter döden, utan att den kommer,
och söker efter den mer än efter någon skatt,
22 som gläds, ja, jublar och fröjdar sig,
när de finner sin grav?
23 Varför ges liv åt en man vars väg är dold,
åt en man instängd av Gud?
24 Suckan har blivit mitt dagliga bröd,
och som vatten strömmar mina klagorop.
25 Ty det som förskräckte mig drabbar mig,
vad jag fasade för kommer över mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila,
ångest kommer över mig.
Elifas första tal
4 Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Tar du illa upp om någon vågar tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Se, många har du väglett,
och kraftlösa händer har du stärkt.
4 Dina ord har rest upp den som snubblat,
och du har gett kraft åt vacklande knän.
5 Men nu gäller det dig, och du blir otålig,
det drabbar dig, och du blir förskräckt.
6 Är inte din gudsfruktan din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad,
och var gick de rättsinniga under?
8 Jag har sett att de som plöjer fördärv och sår olycka,
de skördar sådant.
9 För Guds andedräkt förgås de,
för hans vredes fnysning försvinner de.
10 Lejonen ryter och vrålar,
men de unga lejonens tänder bryts av.
11 Det gamla lejonet förgås i brist på rov
och lejoninnans ungar sprids vida omkring.
12 Ett ord smög sakta till mig,
det nådde mitt öra som en viskning,
13 när tankarna oroades av nattens syner,
och sömnen föll tung över människorna.
14 Förskräckelse och bävan kom över mig
och fick alla mina ben att skaka.
15 En ande strök förbi mitt ansikte,
håren på min kropp reste sig.
16 Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet
på gestalten som jag såg.
Det var tyst, sedan hörde jag en röst:
17 "Kan en människa stå rättfärdig inför Gud,
kan en människa vara ren inför sin skapare?
18 Inte ens sina tjänare kan han lita på,
hos sina änglar finner han fel.
19 Hur mycket mer hos dem som bor i lerhyddor,
dem som har sin grundval i stoftet.
De krossas lättare än mal.
20 När morgon har blivit afton,
ligger de slagna.
Utan att någon märker det,
går de under för alltid.
21 Deras tältrep rycks upp för dem,
de dör utan visdom."
44 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel[a] i öknen så inrättat som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne hade sett. 45 Detta tabernakel fick våra fäder i arv och de förde det hit under Josuas ledning, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem, och där var tabernaklet fram till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud.[b] 47 Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. 48 Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:
49 Himlen är min tron, och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats,
där jag kan vila?[c]
50 Har inte min hand gjort allt detta?
Avslutande anklagelse
51 Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. 52 Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, 53 ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."
Stefanus stenas
54 När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. 55 Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." 57 Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, 58 och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." 60 Sedan föll han på knä och bad med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln